Ted Lasso (säsong 1-3) Apple+

En serie om fotboll och drömmar och fotbollsdrömmar

Ted Lasso handlar om just Ted, spelad av Jason Sudeikis, som flyttar från USA till London för att styra upp fotbollslaget AFC Richmond. Tre säsonger blev det innan man avslutade – men det ryktas om en spin-off och ingen hade blivit gladare än jag om det blev sanning. Läs varför.

Så mycket att älska

Vissa serier tar det tid att komma in i och lära sig älska. Andra serier älskar man några minuter in i första avsnittet. Ted Lasso tillhör den senare kategorin.

Det här är ett glädjepiller med ytterst få stunder och kanske något enstaka avsnitt som är svagt. Jag kan faktiskt inte minnas att jag skrattat så mycket åt en serie eller film förut. Det är fullt av underbara karaktärer – Ted, Coach Beard, Sam Obisanya, Dani Rojas, Rebecca, Keeley – men främst Roy Kent. Man hade kunnat basera en hel serie på hans älskvärda tjurgubbeattityd och de där morrande lätena jag börjat härma hemma på skämt.

Det är också en serie full av underbar dialog. Som i första säsongen när Roy och Jamie Tartt (du kommer för övrigt aldrig höra Baby Shark på samma sätt) försöker förklara hur lite de gillar varandra.

Jamie Tartt: If his brain was on fire, I wouldn’t piss in his ear.

Det är också en känslostyrd serie. Det bjuds på så oerhört mycket värme och glädje. Fina vänskapsband, överraskande gester. Ena sekunden sitter man och skrattar läppen av sig (hur det nu ser ut) för att i nästa scen bli rörd till tårar. Det är snyggt och det är smart uppbyggt. När man ändå sitter framför tv’n och njuter av en bra serie så kan man använda vit salviaolja i vardagsrummet.

Men, återigen: Det är främst karaktärerna som gör serien. De är alla intressanta, levande och spännande att följa och skådisprestationerna är på topp. Nick Mohammed, Brett Goldstein, Hannah Waddingham, Juno Temple, Jason Sudeikis, Brendan Hunt, Toheeb Jimoh – Listan är för lång för att staplas, men de tillför lika mycket, allihop.

Det här är en serie jag verkligen kommer att sakna och det var osedvanligt jobbigt att sitta igenom sista avsnittet av just den anledningen. Jag tror och hoppas dock att en spin-off faktiskt kommer att bli av. Allt annat vore dumt.

 

Ted Lasso är en serie som har allt. 10 av 10 poäng.

Succession (säsong 1-4)

Familjen Roy har en dröm, ett liv, ett imperium tillsammans

Jag har läst så mycket gott om Succession, främst senaste året när fjärde och sista säsongen kom. Av någon anledning har jag dragit mig för att se den, inte tyckt att den låter som något jag skulle fastna för. Så?

Alla är svin

Succession är en märklig serie. Märklig för att den är så förbaskat jäkla underhållande och medryckande trots att det egentligen inte finns en enda karaktär att verkligen sympatisera med. Alla är maktgalna svin, alla kör över varandra, syskonen förstör för varandra och försöker ta makten och ja – Alla är svin.

Men det är så förbaskat välskrivet. Dialogen är underfundig och får mig att garva rakt ut flera gånger per avsnitt på ett sätt som väldigt få serier gör (även om vissa bitska kommentarer kan bli lite väl och kännas lite over-the-top). Det känns realistiskt samtidigt som det känns överdrivet, inte minst med tanke på att vissa karaktärer uppenbarligen lyckas gå extremt långt trots att de knappt verkar besitta hjärnceller – Men såna har jag stött på många i verkligheten också.

Skådespeleriet är helt outstanding. Brian Cox som överhuvud gör nog sitt livs roll. Sarah Snook är fenomenal som dottern. Kieran Culkin (Ensam Hemma-Macaulays brorsa) sticker ut lite extra som den extremt sviniga Roman Roy vars dialog pendlar mellan galenskap, överdriven och helt fenomenal – Scenen där han råkar skicka en dickpic till sin farsa är obetalbar. Även scenen när Jeremy Strongs Kendall Roy börjar rappa på scen när de firar farsans åttioårsdag.  Matthew MacFayden är en skådespelare jag inte sett i överdrivet mycket, men jag har alltid tyckt att han är väldigt träig – Han är faktiskt en av seriens absolut största behållningar som Tom, ingift i familjen Roy och som lyckas hålla sig kvar tack vare familjebanden. Jag kan inte lyfta skådespelarna högt nog, de är verkligen toppklass allihop. Vi får även gästskådespelare som Alexander Skarsgård och Adrien Brody.

Visst finns det avsnitt som är lite segare, men överlag är jag fascinerad över hur skådespeleri och dialog lyckas lyfta en serie som i många avseenden ofta är ganska odramatisk i sig, även om det finns riktigt nerviga scener och avsnitt. I säsong fyra hettar till extremt och främst ett avsnitt har mig fullständigt naglad och nervig.

Och dialogen, återigen. Det finns replikskiften här som är så sinnessjukt snygga – och roliga. En av mina favoriter är när man misstänker skottlossning i kontorskomplexet och Tom och hans “assistent” Greg blir placerade i vad som inte alls är ett panic room. De pratar om det lilla fönstret till höger om dörren och Greg kläcker ur sig en av de repliker som fått mig att skratta rakt ut:

Someone could fit through that window. A small person. An attack child.”

Så. Hur sammanfattar man fyra säsonger av Succession? En väldigt annorlunda upplevelse. En serie som egentligen inte borde funka med tanke på att jag inte brukar ha lätt att fastna för vare sig böcker, serier eller filmer där man inte kan sympatisera med karaktärer. Men. Funkar gör det. Och jag kommer sakna den här serien.

 

Succession landar allt som allt på 8 av 10 poäng.

Twisted metal (säsong 1)

Baserad på tv-spel

Tv-serien Twisted Metal är baserad på en våldsam serie dystopiska racingspel. Jag har själv aldrig spelat något av dem men minns att jag var nyfiken på dem i unga år. Nu låter man alltså bland annat Anthony Mackie och Stephanie Beatriz ta huvudrollerna i filmatiseringen.

Tunt och märkligt

Jag har läst några recensioner som hyllat serien, men även ett par (främst Gamereactors recension) som totalsågar den. Jag är nyfiken och vill såklart ge detta en chans. Det låter lite för galet för att vara sant – och det är det också.

Spelserien innehåller inte mycket till handling och är således relativt svårt att basera en tv-serie på, men det löser man genom att hitta på en egen intrig.

Mackie, som jag gillat i sina mindre roller i exempelvis Avengers-filmerna, får den otacksamma uppgiften att spela en ganska menlös karaktär. Världen har typ gått under, varför minns jag inte, men det är farliga tider om man inte tillhör de rika som fått en plats i nån stor skyddad stad. Mackies karaktär erbjuds en chans till ett liv i lyx mot at han ska leverera ett mystiskt paket men för att göra det måste han åka jävligt mycket i en jävligt farlig värld.

Där har ni intrigen. Och det hade säkert gått att göra nåt bra av det – en film eller serie behöver inte vara dålig för att intrigen är lövtunn, det finns tusentals exempel på lyckade sådana. Men här går det helt enkelt inte.

Visst. Serien är väl helt okej rent visuellt, men den är inte engagerande på något plan alls. Skådespeleriet är torrt och träigt, karaktärerna skiter man fullständigt i. Det finns ingen puls eller spänning och alla försök till humor faller platt. I skrivande stund har serien ett genomsnittsbetyg på 7,5 på imdb.com. Det är inget skyhögt betyg sett till lyckade serier, men för en serie som håller den här låga kvalitén är det faktiskt ett oerhört högt betyg.

Det händer ytterst sällan att jag ger upp på en serie – Jag vill av naturen ge saker en chans, men i fallet Twisted metal går det helt enkelt inte. Det finns liksom inget dragplåster, ingenting alls som talar för att man ska sitta igenom en hel säsong även om avsnitten klockar in på trettio minuter styck. Jag ger faktiskt upp efter sju avsnitt som inte gjort annat än sno min tid.

 

Första säsongen av Twisted Metal är nästan pinsamt dålig och kammar hem hela 1 av 10 poäng.

From (säsong 1)

Märkliga saker händer i stan

From är lite av en underdog. Den gjorde inte mycket väsen av sig när den släpptes men har i efterhand fått sig en växande fanbase och tipsas ofta om i grupper på Facebook. Jag blev oerhört nyfiken.

Snyggt och mystiskt

Märkliga saker händer i den här blandningen av drama, skräck och dystopi. En stad någonstans mitt i USA. Den som kommer in i staden kan sedan inte ta sig ut. Invånarna kämpar för att hitta någon form av normalitet i tillvaron samtidigt som de måste skydda sig från den märkliga ondska som verkar bo i skogen.

Det är From in a nutshell, typ. En av huvudkaraktärerna spelas av Harold Perrineau (Lost, Oz, 28 weeks later etc), en av många skådisar jag tycker oerhört bra om. Han är en av seriens största behållningar. Skådespeleriet håller överlag relativt hög klass, men Eion Bailey som som karaktären Jim tycker jag är ganska träig – Eller så är det karaktären i sig som är rätt ointressant. Ungefär som Andrew Lincolns Rick Grimes som helt ofattbart fick agera huvudkaraktär i merparten av The walking deads säsonger.

Det finns mycket jag gillar med From. Det märks att det är Lost-producenterna som ligger bakom för den byggs upp liknande med mysterier som tätnar men få svar. Det är mörkt och till en början intressant och ganska spännande, men det är något som skaver.

Jag fastnar aldrig riktigt. Karaktärerna är inte tillräckligt intressanta, mysteriet kring staden byggs inte upp på ett sätt som gör att jag verkligen känner det där “Åh, jag vill veta mer!”. Det blir heller aldrig direkt läskigt eller överdrivet spännande, även om det glimmar till ibland. Jag kommer faktiskt på mig själv med att ha sett flera avsnitt som jag i efterhand knappt minns nåt av. Inget jättebra betyg.

Vi får se om jag ger säsong 2 en chans eller inte. Oklart.

 

From (säsong 1) landar på 6 av 10 poäng.

Silo (säsong 1) Apple+

Dystopi i silon

Silo är baserad på böcker av Hugh Howey (jag har inte läst nån av böckerna) och i serien ser vi bland annat Rebecca Ferguson (med svenska rötter!) och Tim Robbins.

Snyggt och spännande

Det är alltid spännande att ge sig in i nya serier. Ibland fastnar man direkt, ibland tar ett par avsnitt. Silo är en serie som greppar tag på direkten. Det är fyllt med så många mysterier och “hur fan ska det här utvecklas?” att man inte kan annat än se fram emot nästa avsnitt.

De första fyra avsnitten tillhör några av de mest spännande och intressanta jag sett i år. Det är oerhört snyggt, effektivt och välspelat från alla håll. Allt sitter. Efter det följer ett par avsnitt där tempot går ned något och mitt intresse likaså. Det blir lite vartannat avsnitt. Ett riktigt spännande, ett småtråkigt, men tack vare mysterierna och produktionsvärdet så håller jag ändå fast. Det finns nog för att jag ska klamra mig kvar och tro att det ska hålla.

Och det gör det i slutändan naturligtvis. Trots några halvdana avsnitt så är helheten så pass bra och välgjort att man efter första säsongen helst inte vill behöva vänta på fortsättningen.

Det är bara konstatera att Apple+ är en tjänst som levererar väldigt mycket kvalitetsserier. Lite som Netflix var i början.

 

Silo (säsong 1) landar på 7 av 10 poäng.

See (säsong 1-3) Apple+

Dystopisk vision utan syn

Jag blev rekommenderad att se på See (höhö) av min syster. Även om vi inte alltid tycker lika eller gillar samma saker så har hon bra smak (såklart). Jag var däremot smått skeptisk, för premissen till See låter på papperet ganska fånig och någonstans doftade det kalkon.

Förlåt mig, Jason

Och åter till detta med kalkonvarning. See utspelar sig i en dyster framtid där vårt moderna samhälle kraschat totalt. Inte nog med det – Mänskligheten har blivit blind. Bokstavligt talat alltså. Borta är synen och förstärkta är alla andra sinnen. I fel händer hade detta kunnat bli ett fantastiskt fjantigt klavertramp. Första halvan av första avsnittet är jag guppskeptisk och tycker att det ser lite fånigt ut när Jason Momoa twerk-kryper sig fram när han luktar, lyssnar och känner efter fienderna. Likaså deras war cry “chet-chet” känns sådär. Men det tar alltså inte mycket mer än 20-25 minuter för att omvända skepcismen, för redan i första avsnittet visar man att See är både nervig, våldsam och jäkligt välgjord. Jag har tidigare inte varit något direkt av Jason Momoa, men det här är den prestation som omvänder mig. Om det beror på att han faktiskt är duktig eller om han helt enkelt passar perfekt för den grymtande krigarfarsan Baba Voss låter jag vara osagt, men jag är såld efter ett par avsnitt.

Det fortsätter på samma sätt: Trevliga karaktärer, duktiga skådespelare, allianser som skiftar och en ständigt närvarande nerv. När första säsongen gått klart sitter båda jag och min sambo och skriker efter mer. Och mer får vi. Efterföljande säsonger introducerar nya karaktärer (Voss brorsa spelad av Dave Bautista, även han perfekt castad) och nya intriger. Det finns passager här och där som kan bli småsega, men de är inte många och främst så är jag väldigt förlåtande när merparten av serien är så förbaskat spännande och välgjord.

Och stridsscenerna känns smart genomtänkta. Det är rätt fränt att se hur dom utnyttjar övriga sinnen vid kamp. Och även i vardagliga saker. Hur annat som för oss är självklarheter i deras värld är främmande objekt, märkliga saker.

Det är med tyngd i bröstet man ser sista avsnittet – för vid det här laget står det klart att säsong 3 som släpptes våren 2023, är den sista. Om det hålls eller följs upp med en spin-off kvarstår att se – Slutet tyder på det och jag kan bara hoppas, för See är en av de absolut mest underhållande serier jag följt på flera år. En av de där som jag faktiskt inte kan invänta tills en hel säsong gått utan måste följa slaviskt varje vecka. Ett bra betyg om något.

 

See (säsong 1-3) landar på 9 av 10 poäng.

Boiling Point

Ännu mer stress i köket

Med första säsongen av The Bear recenserad kände jag mig tvungen att lyfta ännu en suverän skildring av restaurangköket. Boiling Point släpptes 2021 och i skrivande stund är jag omåttligt pepp då den förlängs med en serie som har premiär under hösten.

Mästerlig nerv och risk för stresspåslag

Boiling Point är jobbig. Den är stressande och nervig som fan. Inte minst vid tanken på hur nära verkligheten den är, baserat på saker jag läst och egen common sense.

Intrigen är enkel: Vi får följa med bakom kulisserna när kökschefen på en känd restaurang försöker hålla koll på personalen under årets stressigaste dag. Det är inte en enkel match och han har en del egna demoner, så att säga.

Skådespeleriet är helt magiskt, från huvudroll till minsta biroll. Stephen Graham ledet teamet och jag undrar om det inte är hans absolut bästa prestation. Även många av de andra, kanske främst Vinette Robinson, sticker ut med sina fenomenala rolltolkningar.

Vi snackar alltså om 90 minuter i ett storkök och det här kan vara en av de nervigaste filmer jag nånsin sett. Den typen av film man verkligen inte vill ska ta slut. För egen del hade den utan problem kunnat vara en timme längre – och det går egentligen helt emot min inställning till att extremt få filmer behöver en speltid på  120 minuter eller mer. Med det sagt ska det bli oerhört spännande att se hur man lyckas förvalta Boiling Point som tv-serie. Blir det lika bra, bättre, sämre eller flopp? Time will tell.

 

Boiling Point är en klockren fullpoängare. 10 av 10 möjliga.

The Bear säsong 1

Kaos i köket

Första säsongen av The Bear släpptes hösten 2022. Jag kände mig tvungen att hoppa på den efter flertalet positiva recensioner samt att jag gillar Jeremy Allen White (suverän i långköraren Shameless som tog slut härom året efter 11 säsonger).

Högljutt och stressigt

När jag börjar kolla på The Bear sitter jag hela första avsnittet och undrar vad fan det är jag ser. Folk rusar runt i kök och servering och skriker och svär åt varann. Det är stress, panik och ogästvänligt till tusen och det där gamla magsåret från tiden som platschef börjar nästan göra sig påmint.

Jag förstår att det är uppbyggnad för att visa deras verklighet och som så ofta annars är det första andra-tredje avsnittet av en serie som man fastnar på allvar för många serier kan ha en lite jobbig uppbyggnad och uppförsbacke.

The Bear så pass att jag är nära på att ge upp. Jag ger den två avsnitt. Sen behöver jag en paus på obestämd tid. Men så får jag en knäpp och känner att jag måste se vidare. Jag vill se hur den ändras. Jag vill förstå lovorden och de skyhöga betygen på IMDB. Och jag är i efterhand oändligt glad att jag gjorde det. I grund och botten är The Bear trots allt en serie jag borde älska, som älskar mat, matlagning och tycker det är oerhört fascinerande med filmer och serier som handlar om matlagning och restaurangvärlden.

Och det här är inget undantag. Den här serien tar sig något så inåt helvete när man väl kommer in i rätt flow, lär känna karaktärerna och dramatiken ökar. För det är en karaktärsdriven serie. Carm och kusinen Richie, ADHD-barnet deluxe som knappt utbrister “Cousin!” i tid och otid. Främst är det dock det unga stjärnskottet Sydney (fantastiskt spelad av Ayo Adebiri) som stjäl showen. Älskar främst när hon står på sig och smugglar in en ny rätt på menyn mot Carms vilja. Det finns fantastiska scener här. En jobbig start byggs upp till en riktigt, riktigt stark första säsong.

 

The Bear säsong 1 landar på 8 av 10 poäng.

Hijack (Apple+)

Spänning med tiotusenmetersklubben

I Apples senaste originalserie får vi följa med på en flygresa som går allt annat än smooth. Idris Elba och hans 200+ medpassagerare får det hett om öronen.

Högkvalitativ spänning

Jag har en förkärlek för serier och filmer som handlar om gisslansituationen och är kanske lite extra svag för just flygplanskapningar. Nu släpps det kanske inte överdrivet mycket av den sorten längre, men en film jag växte upp med och såg måånga gånger var Wesley Snipes-rullen Passenger 57. Om den håller i dagsläget vet jag inte, men på den tiden älskade jag den.

Med ovan sagt och det faktum att Idris Elba axlar huvudrollen så är förväntningar högt ställda från start.

Och vet ni vad? Förväntningarna infrias. Vi bjuds på en serie som är snygg, oerhört välspelad och välproducerad på alla håll och kanter. Det bjuds på en del spännande intriger både i luft och på marken och de sju avsnitten är över alldeles för snabbt. Det är spännande nära på rakt igenom och vissa avsnitt är nervigare än andra. Det finns egentligen få saker att säga negativt om detta. Hatten av för Apple+ som återkommande visar att de är suveräna på att producera kvalitetsserier.

 

Hijack landar på 8 av 10 poäng.

The Walk-In (I hatets mitt)

Bitvis obehagligt om viktigt tema

The Walk-In (finns på SVT Play) är en miniserie om en före detta nazist, er om det nedan. Jag hade inte hört talas om den innan men fastnade för att Stephen Grahams nuna dök upp när jag skrollade på streamingtjänsten.

Historien upprepar sig?

Först, kort om serien:

“En infiltratör hoppas att stoppa framtida attacker när han infiltrerar en neo-nazistisk terrorgrupp. Men är alla på andra sidan verkligen fiender? Serien bygger på verkliga händelser.”

Ett ämne jag är svag för. Allt som har med extremism att göra skrämmer och fascinerar. Extremhögern tar plats i politiken igen som om ingen lärt sig av historien och det gäller inte bara Sverige. Nog propaganda från mig.

Stepen Graham (svenskt påbrå!) leder den här miniserien. Han är en av mina absoluta favoriter och har förgyllt mycket. Han slog väl egentligen igenom på riktigt med sin fantastiska roll som arslet Combo i This is England och har sedan varit med i Peaky Blinders, Boardwalk Empire med mera. Och har ni inte sett filmen Boiling Point – gör det (kommer för övrigt som tv-serie i höst).

Åter till serien. Intressant, verklighetsbaserad intrig. Bitvis är den ruggig och riktigt spännande. Den är välgjord och välspelad från alla sidor. Det finns väldigt mycket att gilla med detta – och att lära sig. Jag återkommer till att verkligheten kan kännas ganska obehaglig och jag känner djupt obehag vid tanken på all sanning i den här produktionen.

Den håller rakt igenom och bjuder återigen på mycket spänning. Jag gillar att följa huvudkaraktären och hans huvudbry med att å ena sidan vilja göra skillnad men med risk för fru och barn som fått flytta när hotbilden följt med.

Emellanåt kan jag uppleva att The Walk-In kan bli lite långsam och tappa fokus för en stund, vilket drar ned betyget något, men den är fortfarande väl värd en titt. En ganska okänd liten pärla.

 

The Walk-In landar på 7 av 10 poäng.