Filmer & Serier - Både nya. och gamla
Skip to content
Okategoriserade

Avatar: The Way of Water

En sladdis till uppföljare

Det tog alltså 13 år för uppföljaren till James Camerons mastodont-film Avatar från 2009 att bli färdig. Produktionshelvete, pengabesvär eller en pedantisk demonregissör? Nja. Plånboken är knappast tom och framförallt inte nu när Avatar: Way of Water letat sig in på biograferna.

Första filmen släpptes som sagt 2009 och var då något av en “teknisk marvel”. Effekterna sjukligt snygga och det ryktades att även delarna med skådespelare hade ett helt lager 3D-animationer över sig. Imponerande. Handlingen i sig var väl i ärlighetens namn inte så värst originell. Visst är miljöerna balla och så, men intrigen är ganska enkel. På många sätt gick det att sammanfatta som en blandning mellan en futuristisk Pocahontas med blåa smurfar som rider på drakar. Förenklat? Ja. Förlöjligat? Ja. Faktum kvarstod att det trots staplade klyschor och testosteronpumpade miliätrer i ledning av Stephen Lang var svårt att värja sig.

Musiken. Farten. Effekterna. Det var en stor bioupplevelse. Likförbaskat ska jag vara ärlig: Jag var inte alls särskilt pepp på uppföljaren.    Tyckte att trailern såg relativt tråkig ut, trots ansiktslyft. Mer av samma. I 3 timmar och 10 minuter.

 

Man får ändra sig, va?

Överraskningen blev tack och lov positiv. Om Cameron & Co’s 13 år på projektet (antar att kommande delar jobbats flitigt på också) är värt mödan är väl svårt att säga. Pengamässigt verkar det onekligen så. Även i Way of Water är intrigen ärligt talat ganska ointressant. Men det är trevligt att återse smurfarna – och vi får bekanta oss med nya miljöer.

Så. Där sitter man i biosalongen 13 år senare, lite lätt gubbskeptisk men finner relativt snabbt att det är svårt att värja sig även denna gång. Ansiktslyftet är rejält. Miljöombytet välkommet. Intrigen bjuder inte på några jättestora överraskningar men den förvaltar momenten väl och lyckas kanske avvärja eller dölja de värsta klyschorna rätt bra. Karaktärerna är trevliga. Spänningen är på topp och när det fightas och explosionerna avlöser varandra är det en fröjd för ögat – Likaså under lugnare stunder med havsutforskning.

Jag trodde på förhand att speltiden på nästan 190 minuter skulle kännas överjävlig, men faktum är att det var extremt få sekvenser som kändes långsamma eller ens i närheten av överflödiga. Den kändes mer som en normallång film och DET är ett bra betyg.

Okej. Det är inte någon av förra årets bästa filmer och faktum är att om man hade vågat kliva utanför komfortzonen och tänkt lite utanför boxen intrigmässigt så hade det kanske blivit rent magi. Nu är det trots vissa tillkortakommanden fortfarande rent visuellt magiskt. Gubbskepsisen lägger sig lite och det ska trots allt bli kul att se vad Cameron gör av kommande delar. Ja. Delar. För han vill göra typ sju filmer till.

 

Avatar: Way of Water landar på 7 av 10 poäng.

Okategoriserade

The Last Of Us – Avsnitt 1 (HBO)

Internationellt prisad förlaga

HBO’s nya storserie är alltså baserad på det extremt populära spelet “The Last Of Us”. Det släpptes första gången 2013 till Plasystation 3 och har sedan släppts i ytterligare två versioner (Remaster till PS4 och en nyversion kallad Part 1 som släpptes 2022). Uppföljaren släpptes 2020 och fick lika bra kritik. Hur många “Game of the year”-utmärkelser det fått vet jag inte, men många är det. Och värt det. Få spel har lyckats riva upp så mycket känslor som “The Last Of Us” och det är ett oerhört filmiskt berättat spel, så att någon förr eller senare skulle ta tag i att göra tv-serie av det kom knappast oväntat, även om resultatet kommer nästan exakt tio år efter att spelet först släpptes.

Och bakom serien står ingen mindre än Craig Mazin, som producerade fantastiska miniserien “Chernobyl” för några år sedan. Även Neil Druckmann, skapare och regissör av spelen, står bakom som exekutiv producent, manusförfattare och har även regisserat ett av avsnitten.

 

Believe the hype

Filmatiseringar av tv-spel har hittills hållit välkänt låg nivå överlag. Vi har debakel som “Resident Evil”, som trots allt blev en hel serie filmer och där man sedan försökt “reboota” med både en fristående film och en Netflix-serie som sas skulle följa spelens mer skräckinriktade bana mer, men nej. Och det är som sagt ett av många exempel på dåliga filmatiseringer av spel. Det finns en drös till och få ljusglimtar.

Med ovan i åtanke vill man kanske inte förvänta sig för mycket, även om känslorna för spelet och förhoppningen för ett lyckat resultat ändå är skyhöga. När det stod klart vilka som skulle stå bakom kände jag något av ett lugn i kroppen. Inte minst med tanke på att “Chernobyl” är en av senare års absolut bästa serier. Och att Druckmann, hjärnan bakom förlagan, varit så djupt involverad, talade också sitt klara språk.

Castingen kändes även den genomtänkt. Pedro Pascal har på senare år blivit något av en favorit och rent utseendemässigt passar han som huvudpersonen Joel. Bella Ramsey från “Game Of Thrones” är inte riktigt lika nära porträttlik, men är en oerhört övertygande skådespelare som gör att man gillar Ellie från första scenen.

I skrivande stund har bara första avsnittet, på runt 85 minuter, hunnit visas. Det ger dock en klar fingervisning om vart vi är på väg. Utöver Pascal och Ramsey är rollistan fylld med flera andra duktiga skådespelare och det är inget snack om att det levereras på den punkten.

Men. Hur håller det nästan långsfilmslånga första avsnittet i övrigt? Som rubriken hintar om – Tro på hajpen. Första recensionerna var översvallande och den här är inget undantag. Har man spelat förlagan så känner man snabbt igen sig. Serien följer nämligen spelet väldigt troget – inte slaviskt, och inte så att det känns enformigt om man redan upplevt storyn. Tvärtom är det en fröjd att äntligen få se det filmatiserat. Känslorna finns där. Spänningen. Den underfundiga humorn som tittar fram i dialogskiften. Det finns mycket att känna igen sig i, och mycket att älska. Pulsen är hög rakt igenom första avsnittet, även för mig som vet nästan exakt vad som ska hända.

Det är dessutom, som väntat, en förbaskat snygg produktion där det inte sparats på pengar. Jag ser verkligen fram emot resten av säsongen och önskar att jag, likt vissa recensenter, redan hade fått en chans att förhands-bingea allt. Men sån tur har man såklart inte utan det är bara hålla ut och beta av ett avsnitt i veckan. Men – Då har man något att se fram emot!

 

HBO-satsningen The Last Of Us öppnar upp lovande och levererar stort.

Avsnitt 1 – When You’re Lost in the Darkness, landar på 10 av 10 poäng.

 

 

Mörk satir

The Menu

Duktig ensemble

Det här är en film jag sett fram emot. Och som så ofta när jag ser fram emot en film så är jag lite orolig över att bli besviken, för det händer dessvärre ofta att det blir så. The Menu är regisserad av Mark Mylod. Inget jättestort namn som filmregissör (Ali G Indahouse, The Big White) men han har däremot regisserat avsnitt av kända tv-serier som Game of thrones, Succession och Shameless.

I huvudrollerna ser vi Anya Taylor-Joy, Nicholas Hoult, Ralph Fiennes, John Leguizamo med flera. Många välkända, duktiga skådespelare som tillsammans gör sitt för att göra detta riktigt trevligt. Det är stort fokus på dialogen, som är riktigt bra, och underhållande matkreationer.

 

En meny med extra allt

The Menu handlar i korthet om ett gäng människor som betalat dyrt för att besöka en exklusiv restaurang som ligger på en ö och drivs av den kända och excentriska kökschefen Chef Slowik, spelad av Fiennes. Bland matgästerna hittar vi bland annat ett ungt par (Hoult och Taylor-Joy), några affärsmän, en skådespelare, en matkritiker och hennes kollega.

Det hela börjar med en liten rundtur av ön och fortsätter in i restaurangen, som naturligtvis överblickar strandkanten och horisonten. Maträtterna presenteras med anekdoter kring både sin egen och matens historia av Chef Slowik och gästerna börjar snabbt undra vad fasen det är som händer. Mer än så avslöjar jag inte.

Varenda bildruta är i princip fulländad. Dialogerna mellan karaktärerna. Uppläggningen av de olika maträtterna. Slowiks excentriska presentationer och den ökande förvirringen bland matgästerna.

Det här är oförutsägbart – Visst vet man att saker kommer att gå åt helvete på ett eller annat sätt och att det finns någon form av diabolisk plan, men tro mig – Mer än så räknar du inte ut. Just av den anledningen och tack vare skådespelare och suverän uppbyggnad och dialog sitter jag som fastnaglad. Oftast med ett brett leende. För den här filmen är verkligen smällfylld med komisk briljans och jag skrattar rakt ut vid ett flertal tillfällen. Det är inte ofta jag ser en film som verkligen greppar tag om mig och får mig att verkligen njuta på det här viset. Men. The Menu är en sån film. Hela vägen till cheeseburgaren.

Det finns egentligen ingenting jag inte gillar med den här filmen.

 

 

The Menu kammar hem en sällsynt fullpott. 10 av 10 poäng.

Science fiction-film

UFO Sweden

Galna bilder

Bakom julhelgens stora sci-fi-premiär står filmkollektivet Crazy Pictures. De uppmärksammades första gången någonstans runt 2012 om jag inte minns fel, då man släppte en tekniskt briljant kortfilm om någon slags invasion. Den tog sig sedan hela vägen till biograferna i form av debutlångfilmen “Den blomstertid nu kommer”. Slutresultatet var även det tekniskt briljant och väldigt osvenskt. Dessvärre var det mycket annat som inte satt. Manus och regi lämnade mycket att önska men det största problemet för mig personligen var nog det faktum att huvudkaraktären var så förbaskat menlös och agerade på ett sätt som gjorde att man brydde sig mindre och mindre om hur det skulle gå. Med den i minnet var mina förväntningar på nya filmen “UFO Sweden” ganska lågt ställda, hur hårt det än låter. Jag gillar idén bakom filmkollektivet. Jag gillar att de går sin egen väg och bjuder oss på något utöver det vanliga – För på den punkten lyckas man verkligen!

 

En samling foliehattar och gammal teknik

Jag ska inte dra ut på det: Jag blir positivt överraskad av “UFO Sweden” ganska tidigt. Det är snyggt, som väntat, både visuellt och ljudmässigt. Det finns ett härligt driv som gör att filmen håller sig intressant och småspännande även fast den klockar in på nästan två timmar. Skådespeleriet fungerar bättre här och främst gillar jag Jesper Barkselius, som även var med i “Den blomstertid nu kommer”. Han spelar bra och karaktären Lennart är en sympatisk fadersgestalt. Synd att duktiga Oscar Töringe är med väldigt kort.

Det är faktiskt karaktärerna jag fastnar för mest – Alla medlemmarna i foliehattsföreningen UFO Sweden är riktigt härliga. Utom möjligen Gunnar, vars drivkraft att vara motsträvande surgubbe jag aldrig riktigt får ihop som helt logisk. I manusväg visar man på en återkommande och välkommen underfundig humor. Jag skrattar ofta. Jag gillar även de klara referenserna till Terminator 2 och Edward Furlongs John Connor (moppen, hoodien, den lilla portabla hackerenheten). När man ser Denise för första gången sitter hon uppflugen på moppen med hoodie uppdragen och ser faktiskt ut som Furlong. En kul sidogrej. Inez Dahl Torhaug gör ett bra jobb som huvudkaraktären Denise.

Men. Det finns ju naturligtvis saker som skaver. Både manus och regi känns som sagt något säkrare än i debuten, men det skiner fortfarande igenom ibland. Men främst störs jag av att sista akten är klart sämre än resten – det finns några tekniskt snygga scener framåt slutet som i övrigt drar ned betyget. Jag störs även av en del logiska luckor – Jag blir aldrig riktigt klok på Gunnar, jag blir aldrig riktigt klok på Denise relation till polisen Tomi och polisens konstanta jakt på UFO-ligan som är snudd på lika ihärdigt som Tommy Lee Jones jakt på Harrison Ford i “The fugitive”. Sen har vi det här med att man sitter utomhus med en laptop och hackar SMHIs nätverk och skickar signaler för utskrift på en extern fax fast datorn uppenbart saknar uppkoppling (det här utspelar sig alltså 1996, då ordet wifi inte låg på allas läppar).

Nu låter det kanske som en totalsågning, men så är inte fallet. Återigen: UFO Sweden överraskar mig. Trots brister gillar jag den till stora delar. Med mer genomtänkt manus och en stadigare hand i regin hade det här kunnat vara en riktig toppfilm. Nu är det istället snyggt, underhållande, bitvis riktigt roligt – och väldigt osvenskt. Hatten av för det.

 

UFO Sweden landar på 6,5 av 10 poäng.

Science fiction serie

Invasion (Apple+)

Höga förväntningar

Invasion landade med sin första säsong på Apple+ hösten 2021. Jag hade höga – HÖGA – förväntningar efter att ha läst om den och sett trailers. Och det där med höga förväntningar vet vi ju alla är vanskligt.

 

Ingen går säker

Premissen känner vi till sen gammalt, naturligtvis: Vi får besök från yttre rymden. Vilka är de, varför kommer de hit? Några saker ska sägas direkt: Invasion har ett förbaskat vackert soundtrack. Det är Max Richter, en av mina personliga favoriter, som levererar sorgsna toner. Och en sån detalj kan kännas liten och enkel, men faktum är att ett vackert soundtrack kan få mig att hålla mig kvar även om innehållet inte tilltalar fullt ut. Nästa sak som bör klargöras: Invasion är en snygg serie. Vackert filmad. Effekterna är överlag riktigt snygga. Det gör sitt. En annan sak jag verkligen gillar är att den inte är sådär skitnödigt patriotisk som vanliga Hollywood-produktioner: Invasion är internationell. Den utspelar sig i bland annat USA, England och Japan. Och i Japan, där pratar man faktiskt japanska. Stora pluspoäng. Även till den internationella, överlag riktigt duktiga skådespelarensemblen. Här är det inte kryddat med stora, kända namn, utöver Sam Neill som använts som lite av ett dragplåster. Han har dessvärre en ganska liten roll.

Så till det negativa. För allt är inte guld och gröna skogar. Invasion är långsam. Bitvis väldigt långsam. Jag tycker även att den håller sig kvar vid ämnen och inslag som kanske inte direkt främjar intrigen. Det känns som att man vill visa en invasions-sci-fi men samtidigt förtäcka den som något djupare, mer filosofiskt. Det känns lite pretto. Faktum är att jag under de första avsnitten faktiskt överväger sluta titta av just dessa anledningar. Det blir liksom inte särskilt spännande. Men det finns ändå något som ligger och gnager, något som får mig att vilja fortsätta, trots tempot. Man planterar små frön som ökar intresset – och så är det ju ovan nämnda duktiga skådespelare, det visuella och Richters kompositioner. Och när vi närmar oss slutet av första säsongen är jag kluven. Jag är fortfarande delvis besviken, för det hade kunnat vara så mycket mer. Samtidigt är jag någonstans glad att jag kollade klart – och finner mig själv se fram emot nästa säsong.

Och nästa säsong? Den lär dyka upp mot slutet av december eller i början av nästa år, enligt utsago.

 

Invasion säsong 1 landar på 6,5 av 10 poäng.

Drama filmer

En sann dramaserie

Jag vet inte vad jag ska tycka om den

Nu när julen börjar nära sig är vi kanske fler än mig som är lediga?! Och då är man uppe lite längre och har lite andra dygnsrytmer. Jag tycker om att ha på någon film eller serie på tv’n när jag går hemma och pysslar lite. Eller titta på plattan som följer mig runt i rummen. Och har man väl börjat titta på en serie är det svårt att sluta.

The girl from Plainville

Just nu tittar jag på en serie på Viaplay. Det är en säsong med åtta avsnitt och är inspirerad av en sann historia om Michelle Carters sms-självmord. Serien är från 2022 och är från femton år. Antagligen för att det handlar om självmord för det är inga vapen, slagsmål eller dyligt i den. Redan efter första avsnitten förstod man att inte allt står bra till nära det gäller Michelle, och man vill veta mer. Jag vet inte vad jag tycker om serien. Men om jag förstår det rätt så ska hon få en fällande dom för att ha sett till att hennes pojkvän tagit självmord. En pojkvän som ingen i familjen eller hennes vänner träffat. Hur knäppt låter inte det och nu kanske du förstår att jag måste se klart alla avsnitt. Just nu har jag kommit halvvägs.

När jag tittade på tjejen som spelar Michelle tyckte jag att jag kände igen henne. Det är kanske lite svårt att se på bilden ovan men tjejen det handlar om heter Elle Fanning och är lilla syster till Dakota Fanning. Men Elle har varit med i många filmer hon också.

Okategoriserade

Julmusik

Den mest spelade

Till jul spelas det mycket musik och då menar jag julmusik. Det spelas både gamla godingar men också mycket ny musik. Och det hörs julmusik på alla radiokanaler från morgon till kväll. Till och med lite för mycket i vissa öron.

Under året 2021 spelades det en låt som till slut blev nummer ett det året. Och det var Tänd ett ljus med Triad. Vi får se vad det blir för låt som har spelats detta år. Just julmusik är förknippat med den kristna julen. Julmusik spelas och sjungs på gudstjänster i kyrkorna, på julfester och hemma. Och speciellt vid dansen runt granen. Till lucia sjungs det många jullåtar och då bland annat Staffansvisan som är så gammal så det går tillbaka till medeltiden. Det finns en hel del varianter av den sängen men just raden Staffan var en stalledräng är något som finns med i sångerna.

Så fram med julmusiken nu och ha en underbar jul !

Inlägg

Hur gör man när man ska flytta?

När en musiker flyttar så flyttar väl hela publiken efter eller?

Nej de flyttar inte utan musikern får följa sin publik dvs uppträda på olika platser så att det blir roligt för alla inblandade.

Ska man flytta så ska man också se till att man köper en lägenhet man trivs i. Nu har ju räntorna också gått upp väldigt mycket vilket också gör att folk väntar med husköp. När man ska köpa ett hus så är det viktigt att också man ska ta hand om huset så att den alltid är lika fin som när man köpte den. När man ska flytta alla sin instrument som musiker måste man också tänka på hur man förvarar sina saker så att inget går sönder. Instrument är så dyra att man verkligen inte vill att något av dem går sönder.

När du packar dina saker kan du sätta på din favoritfilm så länge för då märker du inte hur fort tiden går. Du kan inte titta på en film du aldrig förut har sett för man måste följa filmer till punkt och pricka. Du ska ta en film du har sett ca hundra gånger för då hör du filmen som en ljudbok fast en film i stället. Då kommer du dessutom plocka noga och städa noga omkring dig så att inget går sönder.

Finns en person som gjorde så när hon var delägare med några amatörer

Denna person packade allt till punkt och pricka och städa hela butiken själv utan minsta lilla hjälp under flera dagar. Som tack klagade hennes delägare på att några teburkar hade gått sönder. Om man hade anlitat en som städar och en som flyttar kanske priset hade blivit 15 000 kr beroende på vilka man anlitar. Ett par teburkar kostade dem ca 100 kr totalt och de hade mage att klaga på henne. De gjorde det med avsikt för att hon inte skulle tro på sig själv. Om en person som drar in kunder slutar tro på sig själv slutar hon även dra in kunder denna enkla ekvation gick inte ihop hos hennes delägare som inte var rumsrena på något sätt.

Hade jag varit hon hade jag direkt anlitat flyttfirma sedan får det kosta vad de vill och skicka fakturan på de som alltid klagade på henne vad hon än gjorde.

Hon är inte längre delägare med dem och vill inte bli förknippad med dem då hon är otroligt duktig och ambitiös person som verkligen jobbar hårt och bra. Allt hon tar i blir guld och hon vet verkligen hur hon ska bygga förtroende mellan sig och alla hon nätverkar med. Henne har man massor att lära sig av om man vill lyckas här i livet på ett galant och ärligt sätt.

 

Inlägg

En flyttfirma i Stockholm

 

Ta inte den billigaste

Om man bor i Stockholm finns det en hel del hjälp att tillgå när det gäller en flyttfirma i Stockholm. Men det gäller också att välja rätt flyttfirma. Och det sista man ska göra är att ta det allra billigaste. För det billigaste är inte bäst. Även om man inte vill betala för mycket vid en flytt. Det är ju så mycket annat som kostar när man ska flytta. För dom billiga flyttfirmorna kanske inte har all den där hjälpen som du vill ha eller har dom försäkringarna som krävs om något händer.

En flyttfirma i Stockholm

När man flyttar så vill man att allt flyter på. Inget ska strula, kartongerna ska hålla och man ska orka att flytta möbler hela dan. Men stopp! Du behöver inte tänka på något utav det. där om du anlitar en flyttfirma. I Stockholm finns Excellent Moving och dom har all den hjälp du behöver vid din flytt.

En flyttfirma i Stockholm

Tänk dig att både slippa köpa flytt kartonger, att packa, bära och till och med packa upp. Hur underbart låter inte det?! Då kan du bara se till att allt som ska packas ner packas ner. Och allt det andra som du inte vill ha kvar låter du Excellent Moving kasta på återvinningen. För inte ens det behöver du göra.

Pris

Har du bokat en flytt med Excellent Moving och har ett fast pris så ingår det också lättare nedmontering av lampor eller bord. Är det lite mer avancerad nedmontering som att ta ner en tv på väggen kommer det till en kostnad beroende på hur många timmar allt tar. Du kan också få hjälp med att sätta upp dina tavlor och gardinstänger. Gå igenom allt som behövs göras och vad ni vill ha. hjälp med innan ni kontaktar flyttfirman.

Excellent Moving är inte omöjliga och löser dina önskemål så mycket dom bara kan. Dina önskemål och funderingar skriver du in i din bokning som tex en möbel som är extra tunt som till exempel ett piano eller något annat,

Har du möbler som du inte får plats med i din nya bostad så kan det vara bra att hyra ett förråd tills du vet vad du ska göra med dom. Excellent Moving hjälper dig med magasinering av allt du behöver. Du binder dig inte till någonting och det är ingen uppsägningstid. Du begär enkelt ett kostnadsförslag på vad det finns att tillgå beroende på hur stort förråd du behöver.

Det tråkigaste

När väl flytten är klar får du inte glömma din gamla bostad. Den måste ju vara ren och snygg till den nya ägaren av bostaden flyttar in. Och att städ är väl inget konstigt, men nu är det extra viktigt att alla dom där hörnen och vråna är rena, att utrymmena bakom alla maskiner är torkade och att alla lister är torkade från damm. Excellent Moving har även flyttstädning och tillhandahåller med allt material som behövs för detta. Vad som ingår i flyttstädningen står på deras sida och har du något extra som ska städas skriver du bokar eller ringer dom.

Okategoriserade

En sån period

Jag bara måste

När jag går förbi vårt cafe så måste jag bara gå in och köpa mig en croissant. Och det spelar ingen roll vilken tid det handlar om. För just nu är jag inne i en period då jag bara måste ha en. Eller så köper jag med hem så jag kan ta till kaffet på kvällen. Det är ett himla smulande, men det kan jag ta.

Om jag köper en croissant som jag tar på vägen så äter jag den som den är, men ska jag snaska till det ordentligt så delar jag den i mitten och fyller denmed sylt eller Nutella. Så gott.

Jag tror inte att jag skulle pröva att göra dom själv. Även om priset på allt just nu gått upp. För det är ett lite jobbigare sätt att baka på än en vanlig bulle. För en croissant är gjord av smördeg. Och det är inget man gör i ett nafs precis. Croissant betyder halvmåne på svenska och det förstår man när man tittar på dom.

Jag har köpt croissanter på många ställen och butiker och cafeer som har dom för försäljning får dom ju halvklara och lägger sen in dom i ugnen. Det finns frysta croissanter att köpa i vissa butiker och dom jag smakat och bakat av är ganska bra. och då kan man få en till morgonkaffet på helgen.