Che gerillaledaren en film av Steven Soderberger

“Che” är en film av den hyllade regissören Steven Soderbergh som skildrar livet och karriären av den kontroversiella gerillaledaren Che Guevara.

Che gerillaledaren en film av Steven Soderberger
Che gerillaledaren en film av Steven Soderberger

Vill du hellre se en dramafilm som tex The Butler?

Filmen är uppdelad i två delar: “Che: The Argentine” och “Che: Guerrilla”, och visar olika perioder av Guevaras liv från hans tidiga år som en revolutionär till hans roll som en av ledarna för Kubas revolution och senare som gerillaledare i Bolivia.

Soderberghs film är känd för att vara en detaljerad och realistisk skildring av Che Guevaras liv och handlingar, och den gör inga försök att glorifiera eller fördöma sin huvudperson. Istället visar den Guevara som en komplex och mångfacetterad individ, som var en skicklig gerillakrigare och en passionerad förespråkare för social rättvisa, men också en kontroversiell figur vars metoder och ideal väckt debatt och kritik.

En av de mest intressanta aspekterna av filmen är hur den lyckas skildra Guevaras personliga och politiska utveckling genom åren. I den första delen, “Che: The Argentine” får vi se hur Guevara blir involverad i den kubanska revolutionen och hur han blir en av dess ledande figurer. Vi följer honom i hans strid mot Batista-regimen och hans strävan efter att upprätta en socialistisk regering i Kuba.

I den andra delen, “Che: Guerrilla”, fokuserar filmen på Guevaras misslyckade försök att starta en revolution i Bolivia. Vi ser hur han kämpar mot dåliga förhållanden, brist på stöd från lokalbefolkningen och överlägsen amerikansk motstånd. Filmen visar också Guevaras ökande isolering och förtvivlan liksom den hänsynslösa repressionen han möter från bolivianska regeringen.

En annan intressant aspekt av filmen är dess användning av olika filmiska tekniker för att skapa en känsla av autenticitet och realism. Soderbergh filmade scenerna i “Che” med handhållna kameror och använde sig av viss dokumentärstil för att skapa en känsla av närhet och närvaro. Dessutom användes skildrandet av olika tidsplan för att låta tittarna förstå de politiska omständigheter som formade Guevaras liv och karriär.

“Che” är en film som inte räds att utforska de moraliska dilemman och komplexiteter som är förknippade med gerillakrigsföring och politiskt engagemang. Den belyser också de svårigheter och utmaningar som följer med att vara en idealistisk och visionär ledare och de tragedier som kan uppstå när man försöker skapa förändring genom våld och revolution.

Sammanfattningsvis är “Che” en tankeväckande och fascinerande film som erbjuder en djupgående inblick i livet och karriären av en av den moderna världens mest kontroversiella och inflytelserika ledare. Steven Soderbergh lyckas fånga Guevaras komplexa personlighet och handlingar på ett sätt som är både informativt och engagerande, och lämnar tittarna med mycket att fundera över och diskutera.

Vill du beställa och köpa kaffe online som är hovleverantör då har du Wendelins kaffe

Du kan också tjäna pengar till klassen om du vill. Du kan också tjäna pengar till laget genom att sälja filmer eller kaffe som är bra för hälsan genom Jerlegårdsbutik.Samt det går även bra att tjäna pengar till föreningen om du jobbar ideellt med någon typ av sådan verksamhet.

Om du vill starta en e-handel där du säljer filmer med pengar du vunnit på casinon snabba uttag:

Filmen The Butler av Danny strong

The Butler är en amerikansk biografisk drama film som släpptes år 2013 och är regisserad av Lee Daniels och skriven av Danny Strong.

Tycker du om svenska filmer som tex Säg att du älskar mig?

Filmen The Butler av Danny strong
Filmen The Butler av Danny strong

Den bygger löst på livet av Eugene Allen, som var en butler vid Vita huset i över 30 år under åtta olika presidenter. I filmen heter huvudkaraktären “Cecil Gaines” och spelas av Forest Whitaker.

Filmen utforskar väsentliga historiska händelser och politiska förändringar i USA genom att visa dem ur perspektivet av en svart butler vid Vita huset. Medan Gaines är en fiktiv karaktär, speglar hans berättelse många av de verkliga utmaningarna som African Americans stod inför under den tiden. Genom Gaines ögon får vi se hur han hanterar rasism, segregation och diskriminering både på jobbet och i samhället.

En av de starkaste scenerna i filmen är när Gaines och hans son Louis, spelad av David Oyelowo, argumenterar om vilken metod som är den bästa för att bekämpa rasism. Gaines tror på att arbeta inom systemet för att göra en skillnad, medan Louis ser vikten av att protestera och engagera sig i Medborgarrättsrörelsen för att förändra status quo. Denna konflikt mellan generationerna speglar den bredare splittringen inom svarta samhällen vid den tiden och den pågående debatten om kampen för medborgerliga rättigheter.

Genom historiska klipp och arkivmaterial visar filmen också de verkliga händelserna som påverkar karaktärerna, inklusive mordet på president Kennedy, Martin Luther Kings tal “I Have a Dream” och slutligen Obama-valet 2008. Dessa händelser hjälper till att sätta in Gaines liv i ett större historiskt sammanhang och påminner oss om de utmaningar och framsteg som African Americans har upplevt i USA genom åren.

En annan viktig aspekt av filmen är dess skildring av relationen mellan Gaines och de olika presidenterna han tjänade under. Gaines är i grunden en professionell och dedikerad butler som tar sitt arbete på stort allvar, men han kan inte undgå att påverkas av politiken och besluten som fattas vid Vita huset. Hans personliga åsikter och identitet krockar ibland med de politiska lojaliteterna som förväntas av honom, vilket skapar spännande konflikter och moraliska dilemman.

Forest Whitaker gör en fantastisk prestation som Cecil Gaines och lyckas fånga karaktärens komplexitet och djup på ett imponerande sätt. Hans känsliga och subtila skådespel ger liv åt en man som är både en symbol för tiden han levde i och en individ med sina egna strider och motgångar.

Sammanfattningsvis är The Butler en gripande och tankeväckande film som inte bara berättar en individuell historia, utan också kastar ljus på större frågor om ras, makt och identitet i amerikanskt samhälle. Med sin starka ensemblebesättning, välskrivna manus och effektiva regi är det en film som definitivt är värd att se för alla som är intresserade av historia, politik och mänskliga relationer.

Spelar du på betting utan licens och se om du kan vinna.

Vill du driva en e-handel för att sälja korv och andra charkuterier, men inte har ett företag kan du antingen fakturera utan företag eller fakturera utan bolag. Detta genom Sverigesbastaforetag.se Sveriges bästa företag! Utan företag eller fakturera utan bolag. Detta genom Sverigesbastaforetag.se Sveriges bästa företag!

A ghost story med Casey Affleck och Rooney Mara

“A Ghost Story” är en unik och gripande film som utforskar teman som förlust, sorg och tiden som går.

A ghost story med Casey Affleck och Rooney Mara
A ghost story med Casey Affleck och Rooney Mara

Filmen, regisserad av David Lowery och släppt 2017, följer berättelsen om en man (spelad av Casey Affleck) som dör i en tragisk olycka och återvänder som ett spökliknande väsen för att övervaka sin älskade (spelad av Rooney Mara) och det hus de en gång delade tillsammans.

Denna film skiljer sig från traditionella spökhistorier genom att inte fokusera på skräck eller spänningsmoment, utan istället utforskar den djupa känslor av sorg, längtan och förlust. Genom att använda sig av en långsam och meditativ berättarstil,skapar filmen en atmosfär av melankoli och reflektion.

En av de mest imponerande aspekterna av “A Ghost Story” är dess visuella berättande. Filmen använder sig av långa tagningar och statiska kameravinklar för att låta åskådaren känna sig som ett spöke som obemärkt iaktar livet som pågår runtomkring. Scener som visar tiden som går genom att låta kameran stå på en plats under flera minuter fungerar som en påminnelse om hur obetydliga vi är i det stora spelet av tid och rum.

Casey Affleck och Rooney Mara ger också starka och känslomässiga prestationer i sina roller som det unga paret vars liv skiljs åt av en tragisk händelse. Deras kemi på skärmen är verkligt övertygande och deras tysta kommunikation genom blickar och kroppsspråk förstärker känslan av förlust och saknad som filmen utforskar.

Genom att blanda filosofiska teman med poetiska bilder och kraftfulla prestationer, lyckas “A Ghost Story” skapa en djupt gripande upplevelse för åskådaren. Filmen utforskar hur vi navigerar genom förlust och sorg och hur vi alla är bundna av den eviga cykeln av tid.

Sammanfattningsvis är “A Ghost Story” en film som stannar kvar hos tittaren långt efter att sluttexterna rullat över duken. Den ställer frågor om livet, döden och meningen med allt, och bjuder in åskådaren att reflektera över sina egna känslor och erfarenheter av förlust. Med sitt unika tillvägagångssätt och starka berättande är “A Ghost Story” en film som förtjänar att ses och diskuteras om om och om igen.

Säg att du älskar mig

Svenska filmen “Säg att du älskar mig” handlar om den unga kvinnan Fatou som utsätts för en fruktansvärd våldtäkt.

Säg att du älskar mig
Säg att du älskar mig

Filmen är regisserad av Daniel Fridell och skildrar på ett rått och drabbande sätt hur Fatou tvingas kämpa mot smärtsamma minnen och en kaotisk inre verklighet efter det traumatiska övergreppet.

I filmen får vi följa Fatou i hennes dagliga kamp för att försöka återhämta sig och hitta tillbaka till sig själv efter den brutala våldtäkten. Hon tvingas konfrontera sina rädslor och svagheter samtidigt som hon kämpar med skam och skuldkänslor. Fatou har svårt att kommunicera med omvärlden och isolerar sig allt mer, vilket gör det svårt för henne att hitta stöd och hjälp i sin situation.

Daniel Fridell har valt att skildra Fatous kamp på ett realistiskt sätt och låter publiken följa med på hennes inre resa genom en suggestiv och närgången berättarstil. Genom att fokusera på Fatous egna tankar och känslor ger Fridell en djup och personlig inblick i hennes liv och kamp för överlevnad.

Filmen belyser inte bara det traumatiska övergreppet som Fatou utsätts för, utan också det svåra och långvariga arbete som krävs för att återhämta sig och bearbeta trauman. Fatous resa är lång och smärtsam, men även fylld av styrka och mod. Hon tar små steg mot läkning och försöker hitta tillbaka till livsglädjen och hoppet om en bättre framtid.

“Säg att du älskar mig” är en viktig film som lyfter fram frågor om våld mot kvinnor, trauman och det svåra arbete som behövs för att övervinna svåra upplevelser. Daniel Fridell har med filmen skapat en stark och gripande berättelse som berör och väcker tankar hos publiken. Genom att ge en röst åt Fatou och hennes kamp för överlevnad bidrar filmen till att öka medvetenheten om de svåra konsekvenser som våldtäkt och sexuellt våld kan ha på offren.

“Säg att du älskar mig” är en film som berör och väcker känslor hos publiken. Genom en stark och ärlig skildring av Fatous kamp för att övervinna sitt trauma lyckas Daniel Fridell skapa en film som inte lämnar någon oberörd. Med sin råa och drabbande berättarstil visar filmen på de svåra och smärtsamma konsekvenser som våld mot kvinnor kan ha och vikten av att stödja och hjälpa offren att hitta tillbaka till sig själva. “Säg att du älskar mig” är en angelägen film som väcker viktiga frågor om våld och trauma, och som på ett starkt sätt ger en röst åt de som drabbas.

Ted Lasso (säsong 1-3) Apple+

En serie om fotboll och drömmar och fotbollsdrömmar

Ted Lasso handlar om just Ted, spelad av Jason Sudeikis, som flyttar från USA till London för att styra upp fotbollslaget AFC Richmond. Tre säsonger blev det innan man avslutade – men det ryktas om en spin-off och ingen hade blivit gladare än jag om det blev sanning. Läs varför.

Så mycket att älska

Vissa serier tar det tid att komma in i och lära sig älska. Andra serier älskar man några minuter in i första avsnittet. Ted Lasso tillhör den senare kategorin.

Det här är ett glädjepiller med ytterst få stunder och kanske något enstaka avsnitt som är svagt. Jag kan faktiskt inte minnas att jag skrattat så mycket åt en serie eller film förut. Det är fullt av underbara karaktärer – Ted, Coach Beard, Sam Obisanya, Dani Rojas, Rebecca, Keeley – men främst Roy Kent. Man hade kunnat basera en hel serie på hans älskvärda tjurgubbeattityd och de där morrande lätena jag börjat härma hemma på skämt.

Det är också en serie full av underbar dialog. Som i första säsongen när Roy och Jamie Tartt (du kommer för övrigt aldrig höra Baby Shark på samma sätt) försöker förklara hur lite de gillar varandra.

Jamie Tartt: If his brain was on fire, I wouldn’t piss in his ear.

Det är också en känslostyrd serie. Det bjuds på så oerhört mycket värme och glädje. Fina vänskapsband, överraskande gester. Ena sekunden sitter man och skrattar läppen av sig (hur det nu ser ut) för att i nästa scen bli rörd till tårar. Det är snyggt och det är smart uppbyggt. När man ändå sitter framför tv’n och njuter av en bra serie så kan man använda vit salviaolja i vardagsrummet.

Men, återigen: Det är främst karaktärerna som gör serien. De är alla intressanta, levande och spännande att följa och skådisprestationerna är på topp. Nick Mohammed, Brett Goldstein, Hannah Waddingham, Juno Temple, Jason Sudeikis, Brendan Hunt, Toheeb Jimoh – Listan är för lång för att staplas, men de tillför lika mycket, allihop.

Det här är en serie jag verkligen kommer att sakna och det var osedvanligt jobbigt att sitta igenom sista avsnittet av just den anledningen. Jag tror och hoppas dock att en spin-off faktiskt kommer att bli av. Allt annat vore dumt.

 

Ted Lasso är en serie som har allt. 10 av 10 poäng.

Succession (säsong 1-4)

Familjen Roy har en dröm, ett liv, ett imperium tillsammans

Jag har läst så mycket gott om Succession, främst senaste året när fjärde och sista säsongen kom. Av någon anledning har jag dragit mig för att se den, inte tyckt att den låter som något jag skulle fastna för. Så?

Alla är svin

Succession är en märklig serie. Märklig för att den är så förbaskat jäkla underhållande och medryckande trots att det egentligen inte finns en enda karaktär att verkligen sympatisera med. Alla är maktgalna svin, alla kör över varandra, syskonen förstör för varandra och försöker ta makten och ja – Alla är svin.

Men det är så förbaskat välskrivet. Dialogen är underfundig och får mig att garva rakt ut flera gånger per avsnitt på ett sätt som väldigt få serier gör (även om vissa bitska kommentarer kan bli lite väl och kännas lite over-the-top). Det känns realistiskt samtidigt som det känns överdrivet, inte minst med tanke på att vissa karaktärer uppenbarligen lyckas gå extremt långt trots att de knappt verkar besitta hjärnceller – Men såna har jag stött på många i verkligheten också.

Skådespeleriet är helt outstanding. Brian Cox som överhuvud gör nog sitt livs roll. Sarah Snook är fenomenal som dottern. Kieran Culkin (Ensam Hemma-Macaulays brorsa) sticker ut lite extra som den extremt sviniga Roman Roy vars dialog pendlar mellan galenskap, överdriven och helt fenomenal – Scenen där han råkar skicka en dickpic till sin farsa är obetalbar. Även scenen när Jeremy Strongs Kendall Roy börjar rappa på scen när de firar farsans åttioårsdag.  Matthew MacFayden är en skådespelare jag inte sett i överdrivet mycket, men jag har alltid tyckt att han är väldigt träig – Han är faktiskt en av seriens absolut största behållningar som Tom, ingift i familjen Roy och som lyckas hålla sig kvar tack vare familjebanden. Jag kan inte lyfta skådespelarna högt nog, de är verkligen toppklass allihop. Vi får även gästskådespelare som Alexander Skarsgård och Adrien Brody.

Visst finns det avsnitt som är lite segare, men överlag är jag fascinerad över hur skådespeleri och dialog lyckas lyfta en serie som i många avseenden ofta är ganska odramatisk i sig, även om det finns riktigt nerviga scener och avsnitt. I säsong fyra hettar till extremt och främst ett avsnitt har mig fullständigt naglad och nervig.

Och dialogen, återigen. Det finns replikskiften här som är så sinnessjukt snygga – och roliga. En av mina favoriter är när man misstänker skottlossning i kontorskomplexet och Tom och hans “assistent” Greg blir placerade i vad som inte alls är ett panic room. De pratar om det lilla fönstret till höger om dörren och Greg kläcker ur sig en av de repliker som fått mig att skratta rakt ut:

Someone could fit through that window. A small person. An attack child.”

Så. Hur sammanfattar man fyra säsonger av Succession? En väldigt annorlunda upplevelse. En serie som egentligen inte borde funka med tanke på att jag inte brukar ha lätt att fastna för vare sig böcker, serier eller filmer där man inte kan sympatisera med karaktärer. Men. Funkar gör det. Och jag kommer sakna den här serien.

 

Succession landar allt som allt på 8 av 10 poäng.

Twisted metal (säsong 1)

Baserad på tv-spel

Tv-serien Twisted Metal är baserad på en våldsam serie dystopiska racingspel. Jag har själv aldrig spelat något av dem men minns att jag var nyfiken på dem i unga år. Nu låter man alltså bland annat Anthony Mackie och Stephanie Beatriz ta huvudrollerna i filmatiseringen.

Tunt och märkligt

Jag har läst några recensioner som hyllat serien, men även ett par (främst Gamereactors recension) som totalsågar den. Jag är nyfiken och vill såklart ge detta en chans. Det låter lite för galet för att vara sant – och det är det också.

Spelserien innehåller inte mycket till handling och är således relativt svårt att basera en tv-serie på, men det löser man genom att hitta på en egen intrig.

Mackie, som jag gillat i sina mindre roller i exempelvis Avengers-filmerna, får den otacksamma uppgiften att spela en ganska menlös karaktär. Världen har typ gått under, varför minns jag inte, men det är farliga tider om man inte tillhör de rika som fått en plats i nån stor skyddad stad. Mackies karaktär erbjuds en chans till ett liv i lyx mot at han ska leverera ett mystiskt paket men för att göra det måste han åka jävligt mycket i en jävligt farlig värld.

Där har ni intrigen. Och det hade säkert gått att göra nåt bra av det – en film eller serie behöver inte vara dålig för att intrigen är lövtunn, det finns tusentals exempel på lyckade sådana. Men här går det helt enkelt inte.

Visst. Serien är väl helt okej rent visuellt, men den är inte engagerande på något plan alls. Skådespeleriet är torrt och träigt, karaktärerna skiter man fullständigt i. Det finns ingen puls eller spänning och alla försök till humor faller platt. I skrivande stund har serien ett genomsnittsbetyg på 7,5 på imdb.com. Det är inget skyhögt betyg sett till lyckade serier, men för en serie som håller den här låga kvalitén är det faktiskt ett oerhört högt betyg.

Det händer ytterst sällan att jag ger upp på en serie – Jag vill av naturen ge saker en chans, men i fallet Twisted metal går det helt enkelt inte. Det finns liksom inget dragplåster, ingenting alls som talar för att man ska sitta igenom en hel säsong även om avsnitten klockar in på trettio minuter styck. Jag ger faktiskt upp efter sju avsnitt som inte gjort annat än sno min tid.

 

Första säsongen av Twisted Metal är nästan pinsamt dålig och kammar hem hela 1 av 10 poäng.

From (säsong 1)

Märkliga saker händer i stan

From är lite av en underdog. Den gjorde inte mycket väsen av sig när den släpptes men har i efterhand fått sig en växande fanbase och tipsas ofta om i grupper på Facebook. Jag blev oerhört nyfiken.

Snyggt och mystiskt

Märkliga saker händer i den här blandningen av drama, skräck och dystopi. En stad någonstans mitt i USA. Den som kommer in i staden kan sedan inte ta sig ut. Invånarna kämpar för att hitta någon form av normalitet i tillvaron samtidigt som de måste skydda sig från den märkliga ondska som verkar bo i skogen.

Det är From in a nutshell, typ. En av huvudkaraktärerna spelas av Harold Perrineau (Lost, Oz, 28 weeks later etc), en av många skådisar jag tycker oerhört bra om. Han är en av seriens största behållningar. Skådespeleriet håller överlag relativt hög klass, men Eion Bailey som som karaktären Jim tycker jag är ganska träig – Eller så är det karaktären i sig som är rätt ointressant. Ungefär som Andrew Lincolns Rick Grimes som helt ofattbart fick agera huvudkaraktär i merparten av The walking deads säsonger.

Det finns mycket jag gillar med From. Det märks att det är Lost-producenterna som ligger bakom för den byggs upp liknande med mysterier som tätnar men få svar. Det är mörkt och till en början intressant och ganska spännande, men det är något som skaver.

Jag fastnar aldrig riktigt. Karaktärerna är inte tillräckligt intressanta, mysteriet kring staden byggs inte upp på ett sätt som gör att jag verkligen känner det där “Åh, jag vill veta mer!”. Det blir heller aldrig direkt läskigt eller överdrivet spännande, även om det glimmar till ibland. Jag kommer faktiskt på mig själv med att ha sett flera avsnitt som jag i efterhand knappt minns nåt av. Inget jättebra betyg.

Vi får se om jag ger säsong 2 en chans eller inte. Oklart.

 

From (säsong 1) landar på 6 av 10 poäng.

Silo (säsong 1) Apple+

Dystopi i silon

Silo är baserad på böcker av Hugh Howey (jag har inte läst nån av böckerna) och i serien ser vi bland annat Rebecca Ferguson (med svenska rötter!) och Tim Robbins.

Snyggt och spännande

Det är alltid spännande att ge sig in i nya serier. Ibland fastnar man direkt, ibland tar ett par avsnitt. Silo är en serie som greppar tag på direkten. Det är fyllt med så många mysterier och “hur fan ska det här utvecklas?” att man inte kan annat än se fram emot nästa avsnitt.

De första fyra avsnitten tillhör några av de mest spännande och intressanta jag sett i år. Det är oerhört snyggt, effektivt och välspelat från alla håll. Allt sitter. Efter det följer ett par avsnitt där tempot går ned något och mitt intresse likaså. Det blir lite vartannat avsnitt. Ett riktigt spännande, ett småtråkigt, men tack vare mysterierna och produktionsvärdet så håller jag ändå fast. Det finns nog för att jag ska klamra mig kvar och tro att det ska hålla.

Och det gör det i slutändan naturligtvis. Trots några halvdana avsnitt så är helheten så pass bra och välgjort att man efter första säsongen helst inte vill behöva vänta på fortsättningen.

Det är bara konstatera att Apple+ är en tjänst som levererar väldigt mycket kvalitetsserier. Lite som Netflix var i början.

 

Silo (säsong 1) landar på 7 av 10 poäng.

See (säsong 1-3) Apple+

Dystopisk vision utan syn

Jag blev rekommenderad att se på See (höhö) av min syster. Även om vi inte alltid tycker lika eller gillar samma saker så har hon bra smak (såklart). Jag var däremot smått skeptisk, för premissen till See låter på papperet ganska fånig och någonstans doftade det kalkon.

Förlåt mig, Jason

Och åter till detta med kalkonvarning. See utspelar sig i en dyster framtid där vårt moderna samhälle kraschat totalt. Inte nog med det – Mänskligheten har blivit blind. Bokstavligt talat alltså. Borta är synen och förstärkta är alla andra sinnen. I fel händer hade detta kunnat bli ett fantastiskt fjantigt klavertramp. Första halvan av första avsnittet är jag guppskeptisk och tycker att det ser lite fånigt ut när Jason Momoa twerk-kryper sig fram när han luktar, lyssnar och känner efter fienderna. Likaså deras war cry “chet-chet” känns sådär. Men det tar alltså inte mycket mer än 20-25 minuter för att omvända skepcismen, för redan i första avsnittet visar man att See är både nervig, våldsam och jäkligt välgjord. Jag har tidigare inte varit något direkt av Jason Momoa, men det här är den prestation som omvänder mig. Om det beror på att han faktiskt är duktig eller om han helt enkelt passar perfekt för den grymtande krigarfarsan Baba Voss låter jag vara osagt, men jag är såld efter ett par avsnitt.

Det fortsätter på samma sätt: Trevliga karaktärer, duktiga skådespelare, allianser som skiftar och en ständigt närvarande nerv. När första säsongen gått klart sitter båda jag och min sambo och skriker efter mer. Och mer får vi. Efterföljande säsonger introducerar nya karaktärer (Voss brorsa spelad av Dave Bautista, även han perfekt castad) och nya intriger. Det finns passager här och där som kan bli småsega, men de är inte många och främst så är jag väldigt förlåtande när merparten av serien är så förbaskat spännande och välgjord.

Och stridsscenerna känns smart genomtänkta. Det är rätt fränt att se hur dom utnyttjar övriga sinnen vid kamp. Och även i vardagliga saker. Hur annat som för oss är självklarheter i deras värld är främmande objekt, märkliga saker.

Det är med tyngd i bröstet man ser sista avsnittet – för vid det här laget står det klart att säsong 3 som släpptes våren 2023, är den sista. Om det hålls eller följs upp med en spin-off kvarstår att se – Slutet tyder på det och jag kan bara hoppas, för See är en av de absolut mest underhållande serier jag följt på flera år. En av de där som jag faktiskt inte kan invänta tills en hel säsong gått utan måste följa slaviskt varje vecka. Ett bra betyg om något.

 

See (säsong 1-3) landar på 9 av 10 poäng.