[email protected]

En serie om fotboll och drömmar och fotbollsdrömmar

Ted Lasso handlar om just Ted, spelad av Jason Sudeikis, som flyttar från USA till London för att styra upp fotbollslaget AFC Richmond. Tre säsonger blev det innan man avslutade – men det ryktas om en spin-off och ingen hade blivit gladare än jag om det blev sanning. Läs varför.

Så mycket att älska

Vissa serier tar det tid att komma in i och lära sig älska. Andra serier älskar man några minuter in i första avsnittet. Ted Lasso tillhör den senare kategorin.

Det här är ett glädjepiller med ytterst få stunder och kanske något enstaka avsnitt som är svagt. Jag kan faktiskt inte minnas att jag skrattat så mycket åt en serie eller film förut. Det är fullt av underbara karaktärer – Ted, Coach Beard, Sam Obisanya, Dani Rojas, Rebecca, Keeley – men främst Roy Kent. Man hade kunnat basera en hel serie på hans älskvärda tjurgubbeattityd och de där morrande lätena jag börjat härma hemma på skämt.

Det är också en serie full av underbar dialog. Som i första säsongen när Roy och Jamie Tartt (du kommer för övrigt aldrig höra Baby Shark på samma sätt) försöker förklara hur lite de gillar varandra.

Jamie Tartt: If his brain was on fire, I wouldn’t piss in his ear.

Det är också en känslostyrd serie. Det bjuds på så oerhört mycket värme och glädje. Fina vänskapsband, överraskande gester. Ena sekunden sitter man och skrattar läppen av sig (hur det nu ser ut) för att i nästa scen bli rörd till tårar. Det är snyggt och det är smart uppbyggt.

Men, återigen: Det är främst karaktärerna som gör serien. De är alla intressanta, levande och spännande att följa och skådisprestationerna är på topp. Nick Mohammed, Brett Goldstein, Hannah Waddingham, Juno Temple, Jason Sudeikis, Brendan Hunt, Toheeb Jimoh – Listan är för lång för att staplas, men de tillför lika mycket, allihop.

Det här är en serie jag verkligen kommer att sakna och det var osedvanligt jobbigt att sitta igenom sista avsnittet av just den anledningen. Jag tror och hoppas dock att en spin-off faktiskt kommer att bli av. Allt annat vore dumt.

 

Ted Lasso är en serie som har allt. 10 av 10 poäng.

Familjen Roy har en dröm, ett liv, ett imperium tillsammans

Jag har läst så mycket gott om Succession, främst senaste året när fjärde och sista säsongen kom. Av någon anledning har jag dragit mig för att se den, inte tyckt att den låter som något jag skulle fastna för. Så?

Alla är svin

Succession är en märklig serie. Märklig för att den är så förbaskat jäkla underhållande och medryckande trots att det egentligen inte finns en enda karaktär att verkligen sympatisera med. Alla är maktgalna svin, alla kör över varandra, syskonen förstör för varandra och försöker ta makten och ja – Alla är svin.

Men det är så förbaskat välskrivet. Dialogen är underfundig och får mig att garva rakt ut flera gånger per avsnitt på ett sätt som väldigt få serier gör (även om vissa bitska kommentarer kan bli lite väl och kännas lite over-the-top). Det känns realistiskt samtidigt som det känns överdrivet, inte minst med tanke på att vissa karaktärer uppenbarligen lyckas gå extremt långt trots att de knappt verkar besitta hjärnceller – Men såna har jag stött på många i verkligheten också.

Skådespeleriet är helt outstanding. Brian Cox som överhuvud gör nog sitt livs roll. Sarah Snook är fenomenal som dottern. Kieran Culkin (Ensam Hemma-Macaulays brorsa) sticker ut lite extra som den extremt sviniga Roman Roy vars dialog pendlar mellan galenskap, överdriven och helt fenomenal – Scenen där han råkar skicka en dickpic till sin farsa är obetalbar. Även scenen när Jeremy Strongs Kendall Roy börjar rappa på scen när de firar farsans åttioårsdag.  Matthew MacFayden är en skådespelare jag inte sett i överdrivet mycket, men jag har alltid tyckt att han är väldigt träig – Han är faktiskt en av seriens absolut största behållningar som Tom, ingift i familjen Roy och som lyckas hålla sig kvar tack vare familjebanden. Jag kan inte lyfta skådespelarna högt nog, de är verkligen toppklass allihop. Vi får även gästskådespelare som Alexander Skarsgård och Adrien Brody.

Visst finns det avsnitt som är lite segare, men överlag är jag fascinerad över hur skådespeleri och dialog lyckas lyfta en serie som i många avseenden ofta är ganska odramatisk i sig, även om det finns riktigt nerviga scener och avsnitt. I säsong fyra hettar till extremt och främst ett avsnitt har mig fullständigt naglad och nervig.

Och dialogen, återigen. Det finns replikskiften här som är så sinnessjukt snygga – och roliga. En av mina favoriter är när man misstänker skottlossning i kontorskomplexet och Tom och hans “assistent” Greg blir placerade i vad som inte alls är ett panic room. De pratar om det lilla fönstret till höger om dörren och Greg kläcker ur sig en av de repliker som fått mig att skratta rakt ut:

“Someone could fit through that window. A small person. An attack child.”

Så. Hur sammanfattar man fyra säsonger av Succession? En väldigt annorlunda upplevelse. En serie som egentligen inte borde funka med tanke på att jag inte brukar ha lätt att fastna för vare sig böcker, serier eller filmer där man inte kan sympatisera med karaktärer. Men. Funkar gör det. Och jag kommer sakna den här serien.

 

Succession landar allt som allt på 8 av 10 poäng.

Baserad på tv-spel

Tv-serien Twisted Metal är baserad på en våldsam serie dystopiska racingspel. Jag har själv aldrig spelat något av dem men minns att jag var nyfiken på dem i unga år. Nu låter man alltså bland annat Anthony Mackie och Stephanie Beatriz ta huvudrollerna i filmatiseringen.

Tunt och märkligt

Jag har läst några recensioner som hyllat serien, men även ett par (främst Gamereactors recension) som totalsågar den. Jag är nyfiken och vill såklart ge detta en chans. Det låter lite för galet för att vara sant – och det är det också.

Spelserien innehåller inte mycket till handling och är således relativt svårt att basera en tv-serie på, men det löser man genom att hitta på en egen intrig.

Mackie, som jag gillat i sina mindre roller i exempelvis Avengers-filmerna, får den otacksamma uppgiften att spela en ganska menlös karaktär. Världen har typ gått under, varför minns jag inte, men det är farliga tider om man inte tillhör de rika som fått en plats i nån stor skyddad stad. Mackies karaktär erbjuds en chans till ett liv i lyx mot at han ska leverera ett mystiskt paket men för att göra det måste han åka jävligt mycket i en jävligt farlig värld.

Där har ni intrigen. Och det hade säkert gått att göra nåt bra av det – en film eller serie behöver inte vara dålig för att intrigen är lövtunn, det finns tusentals exempel på lyckade sådana. Men här går det helt enkelt inte.

Visst. Serien är väl helt okej rent visuellt, men den är inte engagerande på något plan alls. Skådespeleriet är torrt och träigt, karaktärerna skiter man fullständigt i. Det finns ingen puls eller spänning och alla försök till humor faller platt. I skrivande stund har serien ett genomsnittsbetyg på 7,5 på imdb.com. Det är inget skyhögt betyg sett till lyckade serier, men för en serie som håller den här låga kvalitén är det faktiskt ett oerhört högt betyg.

Det händer ytterst sällan att jag ger upp på en serie – Jag vill av naturen ge saker en chans, men i fallet Twisted metal går det helt enkelt inte. Det finns liksom inget dragplåster, ingenting alls som talar för att man ska sitta igenom en hel säsong även om avsnitten klockar in på trettio minuter styck. Jag ger faktiskt upp efter sju avsnitt som inte gjort annat än sno min tid.

 

Första säsongen av Twisted Metal är nästan pinsamt dålig och kammar hem hela 1 av 10 poäng.

Märkliga saker händer i stan

From är lite av en underdog. Den gjorde inte mycket väsen av sig när den släpptes men har i efterhand fått sig en växande fanbase och tipsas ofta om i grupper på Facebook. Jag blev oerhört nyfiken.

Snyggt och mystiskt

Märkliga saker händer i den här blandningen av drama, skräck och dystopi. En stad någonstans mitt i USA. Den som kommer in i staden kan sedan inte ta sig ut. Invånarna kämpar för att hitta någon form av normalitet i tillvaron samtidigt som de måste skydda sig från den märkliga ondska som verkar bo i skogen.

Det är From in a nutshell, typ. En av huvudkaraktärerna spelas av Harold Perrineau (Lost, Oz, 28 weeks later etc), en av många skådisar jag tycker oerhört bra om. Han är en av seriens största behållningar. Skådespeleriet håller överlag relativt hög klass, men Eion Bailey som som karaktären Jim tycker jag är ganska träig – Eller så är det karaktären i sig som är rätt ointressant. Ungefär som Andrew Lincolns Rick Grimes som helt ofattbart fick agera huvudkaraktär i merparten av The walking deads säsonger.

Det finns mycket jag gillar med From. Det märks att det är Lost-producenterna som ligger bakom för den byggs upp liknande med mysterier som tätnar men få svar. Det är mörkt och till en början intressant och ganska spännande, men det är något som skaver.

Jag fastnar aldrig riktigt. Karaktärerna är inte tillräckligt intressanta, mysteriet kring staden byggs inte upp på ett sätt som gör att jag verkligen känner det där “Åh, jag vill veta mer!”. Det blir heller aldrig direkt läskigt eller överdrivet spännande, även om det glimmar till ibland. Jag kommer faktiskt på mig själv med att ha sett flera avsnitt som jag i efterhand knappt minns nåt av. Inget jättebra betyg.

Vi får se om jag ger säsong 2 en chans eller inte. Oklart.

 

From (säsong 1) landar på 6 av 10 poäng.

Dystopi i silon

Silo är baserad på böcker av Hugh Howey (jag har inte läst nån av böckerna) och i serien ser vi bland annat Rebecca Ferguson (med svenska rötter!) och Tim Robbins.

Snyggt och spännande

Det är alltid spännande att ge sig in i nya serier. Ibland fastnar man direkt, ibland tar ett par avsnitt. Silo är en serie som greppar tag på direkten. Det är fyllt med så många mysterier och “hur fan ska det här utvecklas?” att man inte kan annat än se fram emot nästa avsnitt.

De första fyra avsnitten tillhör några av de mest spännande och intressanta jag sett i år. Det är oerhört snyggt, effektivt och välspelat från alla håll. Allt sitter. Efter det följer ett par avsnitt där tempot går ned något och mitt intresse likaså. Det blir lite vartannat avsnitt. Ett riktigt spännande, ett småtråkigt, men tack vare mysterierna och produktionsvärdet så håller jag ändå fast. Det finns nog för att jag ska klamra mig kvar och tro att det ska hålla.

Och det gör det i slutändan naturligtvis. Trots några halvdana avsnitt så är helheten så pass bra och välgjort att man efter första säsongen helst inte vill behöva vänta på fortsättningen.

Det är bara konstatera att Apple+ är en tjänst som levererar väldigt mycket kvalitetsserier. Lite som Netflix var i början.

 

Silo (säsong 1) landar på 7 av 10 poäng.

Dystopisk vision utan syn

Jag blev rekommenderad att se på See (höhö) av min syster. Även om vi inte alltid tycker lika eller gillar samma saker så har hon bra smak (såklart). Jag var däremot smått skeptisk, för premissen till See låter på papperet ganska fånig och någonstans doftade det kalkon.

Förlåt mig, Jason

Och åter till detta med kalkonvarning. See utspelar sig i en dyster framtid där vårt moderna samhälle kraschat totalt. Inte nog med det – Mänskligheten har blivit blind. Bokstavligt talat alltså. Borta är synen och förstärkta är alla andra sinnen. I fel händer hade detta kunnat bli ett fantastiskt fjantigt klavertramp. Första halvan av första avsnittet är jag guppskeptisk och tycker att det ser lite fånigt ut när Jason Momoa twerk-kryper sig fram när han luktar, lyssnar och känner efter fienderna. Likaså deras war cry “chet-chet” känns sådär. Men det tar alltså inte mycket mer än 20-25 minuter för att omvända skepcismen, för redan i första avsnittet visar man att See är både nervig, våldsam och jäkligt välgjord. Jag har tidigare inte varit något direkt av Jason Momoa, men det här är den prestation som omvänder mig. Om det beror på att han faktiskt är duktig eller om han helt enkelt passar perfekt för den grymtande krigarfarsan Baba Voss låter jag vara osagt, men jag är såld efter ett par avsnitt.

Det fortsätter på samma sätt: Trevliga karaktärer, duktiga skådespelare, allianser som skiftar och en ständigt närvarande nerv. När första säsongen gått klart sitter båda jag och min sambo och skriker efter mer. Och mer får vi. Efterföljande säsonger introducerar nya karaktärer (Voss brorsa spelad av Dave Bautista, även han perfekt castad) och nya intriger. Det finns passager här och där som kan bli småsega, men de är inte många och främst så är jag väldigt förlåtande när merparten av serien är så förbaskat spännande och välgjord.

Och stridsscenerna känns smart genomtänkta. Det är rätt fränt att se hur dom utnyttjar övriga sinnen vid kamp. Och även i vardagliga saker. Hur annat som för oss är självklarheter i deras värld är främmande objekt, märkliga saker.

Det är med tyngd i bröstet man ser sista avsnittet – för vid det här laget står det klart att säsong 3 som släpptes våren 2023, är den sista. Om det hålls eller följs upp med en spin-off kvarstår att se – Slutet tyder på det och jag kan bara hoppas, för See är en av de absolut mest underhållande serier jag följt på flera år. En av de där som jag faktiskt inte kan invänta tills en hel säsong gått utan måste följa slaviskt varje vecka. Ett bra betyg om något.

 

See (säsong 1-3) landar på 9 av 10 poäng.