Inlägg

Publicerat

Mayor of Kingstown säsong 1

Hawkeye i kostym

Jeremy Renner spelar huvudrollen i Mayor of Kingstown. Han är kanske mest känd som Hawkeye i Avengers-filmerna men har väldigt mycket mer på sitt samvete. Han passar bra i den här rollen och upplevs mindre stel än jag tyckt att han ofta varit i filmroller.

Kingstown är producerad och bitvis skriven av Taylor Sheridan, mannen bakom succén Yellowstone. Det märks en hel del på innehållet.

 

 

En serie som växer

Mayor of Kingstown handlar om familjen McLusky. Mamma jobbar på fängelset, en av sönerna är polis och de två andra är “maktmäklare” som jobbar mellan såväl rättsväsende som de kriminella för att hålla någon form av balans i samhället.

Jag tycker att serien pendlar lite i starten. De första avsnitten är både intressanta och välskrivna men spänningsfaktorn är kanske inte jättehög. Det är också på många sätt en serie om män. Kvinnorna hamnar i bakgrunden och används till en början mest som ögongodis. Även här växer serien längre in i första säsongen när karaktärer och deras relationer vill varandra utvecklas.

Något annat som också växer är spänningen. Efter halvtid blir det riktigt intressant och främst säsongens två-tre sista avsnitt är bitvis nagelbitande spännande. Främst scenerna i fängelset sticker ut – De får mig genast att minnas känslan av några av de mer intensiva avsnitten av fantastiska serien Oz (den hade faktiskt förtjänat att förnyas, eller nåt).

Jag går från halvskeptisk till att verkligen se fram emot att ta mig tid för säsong två. Ett bra betyg.

 

 

Första säsongen av Mayor of Kingstown landar på 7 av 10 poäng.

Publicerat

Evil Dead Rise

Necronomicon är tillbaka

Det har gått 42 (!) år sen Sam Raimis första Evil Dead-film vände upp och ned på skräckfilmen som genre och Bruce Campbell blev ett namn att räkna med. Mest uppskattad är väl dock uppföljaren Evil Dead 2 där skräck byttes ut mot mer splatterkomedi, följt av den tredje delen Army of Darkness från 1992 som var mer av en scifi-action-komedi.

2013 släpptes remaken av Fede Alvarez och nu är det alltså dags för en reboot, signerad regissör Lee Cronin, med Raimi och Campbell som producenter.

 

 

Blod och visuellt godis

Filmens intrig är enkel och tunn. Man råkar hitta Book of the dead och få passager upplästa och vips är demonerna tillbaka.

Det blir nervigt och väldigt blodigt och bitvis ganska spännande även fast handlingen inte blir mycket mer än så. Karaktärerna förblir tunna eftersom vi knappt hinner lära känna dem innan helvetet ordagrant bryter löst. Skådespelarna är dock duktiga, ska tilläggas.

Jag skulle vilja kalla detta för något av en skräckfilmsversion av hardcore-actionfilmen The Raid. Liknelsen kommer sig av det faktum att filmen till allra största del utspelar sig i ett flerbostadshus och målet är att ta sig därifrån. Där tar liknelserna slut, utöver att båda är väldigt våldsamma filmer.

Det har gått många år sen jag såg första Evil Dead, så jag minns inte på rak arm hur humorbetonad den var – jag får för mig att komiska inslag blev ett med franschisen i och med del två. Men det hade varit kul att få in lite av Raimis quirkiga känsla för humor i den här mixen, för här är det mer eller mindre gravallvarligt även om vissa saker är gjorda med glimten i ögat.

Rent visuellt är det väldigt tilltalande. Gore och effekter överlag håller hög klass. Man rider såklart på Evil Dead som varumärke, för faktum är att den här filmen utan problem hade kunnat stå på egna ben om man kommit på en “egen förbannelse”. Men då hade den å andra sidan aldrig hittat samma publik som namnet för med sig.

Jag gillar det dock på det stora hela.

 

Evil Dead Rise landar på 7 av 10 poäng

Publicerat

Guardians of the Galaxy Vol. 3

Väktarna är tillbaka

Första Guardians-filmen kom 2014. Den kändes som en ganska frisk fläkt i Marvels universum även om innehållet var liknande övriga superhjältefilmer: Massa effekter, halvtråkiga fiender och en massa humor. Jag gillar James Gunn som regissör, men jag föll inte helt pladask även om jag bitvis gillade den. Uppföljaren, Volume 2, som kom 2017, gillade jag något mer. Den innehöll lite mer spänning än första och jag tyckte att humorn kanske satt lite bättre.

Förväntningarna inför tredje var inte jättehöga även om recensionerna lovade rätt väl …

 

 

Tredje gången gillt

Intrigen i trean är ganska enkel: Väktarna lever någon slags lugnare liv där Quill, aka Star-Lord, är förkrossad över att han förlora Gamora, och mest vill supa sig full. Men så blir de attackerade av – något/någon/vad (won’t tell), och det skickar gänget på ett livräddningsuppdrag.

Det är intrigen i ett nötskal, även om det naturligtvis finns mer. Men nu vet ni. Vi får bekanta oss med The High Evolutionary (mästerligt spelad av Chukwudi Iwuji), någon slags gud (i hans egna ögon) som jobbar på att göra mänskligheten perfekt. Typ.

Intrigen kanske inte låter superspännande, men man får ihop det riktigt bra. Mycket tack vare tempot, ursnygga effekter och humor. Återigen består humorn av en del hit-and-miss – Vissa saker får mig att le eller garva högt, ibland undrar man varför inte manusförfattarna drog det tre varv till. Vi får en del roliga cameos – Nathan Fillion exempelvis, som är roliga.

Hur sköter sig skådespelarna? Jo. Det är ju en film som består av typ 70% CGI-effekter, men det finns en känslomässig bas som kräver sin skådespelare och det tycker jag funkar bra. Chris Pratt är härlig, även om Quill kanske inte är den mest intressanta av dem.

Lite fascinerad blir jag när jag läser Vin Diesels uttalande vid pressevenemanget i Paris (en show för media, såklart) där han menar på att han verkligen uppskattat att “spela” Groot och hur karaktären är fantastisk och multilayered och allt. Intressant eftersom Groot förenklat är ett animerat träd vars enda replik (NÄSTAN!) tre filmer igenom är just “I am Groot”. Men kul att han uppskattade djupdykningen i psyket.

Nåväl. Åter till saken. Guardians är fartfylld och kul, men det som kanske överraskar mest är hur känslomässigt påverkad jag blir. Det här är kanske inte den våldsammaste (minns inte nivån våld väl i första två), men definitivt den mörkaste. Vi får följa med och se Rockets ursprung och det är vackert och hjärteskärande och bjuder faktiskt på vattniga ögon. Det tillförde väldigt mycket till helheten.

Det låter kanske hårt, mycket ovan, men Guardians Vol. 3 är den absolut starkaste av de tre filmerna. 2,5 timme förflyter oerhört fort och jag, trots att jag varit skeptisk till de första och är extremt less på Marvel i stort, sitter faktiskt och önskar att Gunn kunde göra en till. Även om det inte kommer att hända.

Jag gillade den här skarpt.

 

Guardians of the Galaxy Vol. 3 landar på 8 av 10 poäng

Publicerat

The Last Kingdom: Seven kings must die

Uthred är tillbaka

Jag började kolla på serien The last kingdom förra sommaren och fastnade direkt. Fyra säsonger plöjdes på rekordtid. Jag älskade den, även om den kunde vara lite corny ibland. Sen kom femte och sista säsongen och saknaden blev enorm. Hur historiskt korrekt den är lämnar jag åt folk som kan temat, men snyggt gjord och förbaskat underhållande var den. Roligt också med alla svenska inhopp (Björn Bengtsson, Christian Hillborg, Jonas Malmsjö och en ofta komiskt dålig Magnus Samuelsson). Jag blev således väldigt glad när jag under pågående säsong fem läste att det skulle komma en film för att verkligen knyta ihop säcken.

Uthred, sword of Uthred

Som väntat blir det ett kärt återseende av såväl Uthred som andra återvändande karaktärer. Intrigen tänker jag inte skriva något särskilt om, men den handlar i vanlig ordning om maktgalningar som vill ta över land och lojaliteter som skiftar. Det är underhållande och snyggt och bitvis spännande, men det grandiosa uteblir. Jag gillar den, men det känns i grund och botten inte som mer än ett förlängt avsnitt av serien, inte för att jag kanske hade väntat mig mycket mer.

Oavsett är det en fin avslutning – för efter det här vore det bara dumt att försöka göra någon slags fortsättning med tanke på allt. Det är härligt att få hänga med Uthred och gänget och saknaden av en så pass beroendeframkallande serie blir än större.

Det ska sägas att jag väntade mig mer av slutfighten. Den känns märkligt sammansatt och blir lite lätt odramatisk trots att den innehåller många av de standardingredienser vi är vana vid att se vid stora sammandrabbningar på stora fält. Lite lätt oinspirerat. Det ska ju tilläggas att det här är en film som kanske går att se även om man inte sett serien, men jag har svårt att se att man skulle få ut något av det. Som avslutning på en finfin serie är det oavsett trevligt, tillkortakommanden till trots.

 

Seven kings must die landar på 6,5 av 10 poäng

 

Publicerat

Renfield

En Cage för dina tankar

Jag blev positivt överraskad när jag läste om Renfield. På papper låter den ju fantastiskt kul. En Dracula-berättelse förpassad till nutiden. Och i rollen som Dracula en urflippad Cage. Fantastiskt? I teorin, ja. Cage är ju känd för sina “Cageismer” som kanske inte lämpar sig för alla filmer, även om han också gjort med nedtonade tolkningar i modern tid. Men vem vill inte se en urflippad Cage som Dracula?

Högt och lågt

Intrigen i sig är ganska enkel. Renfield förser Dracula med offer, men samvetet gnager. Han vill bli god, bli fri från sin mästare och leva ett vanligt liv. Det går ju naturligtvis sådär. Släng in en maffiafamilj i mixen och så är vi igång.

Den som sticker ut mest här är Awkwafina, som spelar den uttråkade polisen. Hon är suverän. Hoult är också bra. Cage är naturligtvis fantastiskt underhållande att skåda och jag överraskas i många scener av hur pass lik Bela Lugosi han faktiskt är. Det enda tråkiga med den här setupen är att Cage tyvärr får lite för lite screentime. När han väl är med stjäl han showen och får till några fina skratt, men jag hade hoppats på att man skulle ha nyttjat honom mer. Ett litet “whoooo” mitt i en replik är det som fastnar mest och får mig att garva högt.

I övrigt är det underhållande, med Renfields besök hos en sorts AA för medberoende där han till en början raggar nytt blod åt Dracula. Humorn i sig är riktigt kul när den väl fungerar, men jag upplever att det är ganska mycket hit-and-miss. Många skämt faller ganska platt. Det blir rejält med splatter, och det är ju alltid kul. Intressant också att det är Chris McKay som går från Lego Movie och Lego Batman till en splatterkomedi. Överdrivet? Ja. Så det finns och blir över. Roligt? Ganska ofta, men jag hade hoppats på lite mer.

Med en vassare manusförfattare och mer tid för Cageismer hade detta nog kunnat bli helt fantastiskt. Nu är det underhållande och snyggt, men ganska lättglömt.

 

Renfield landar på 6,5 av 10 poäng.

Publicerat

Blonde

En film om en ikon

Jag ska börja med att säga att jag varken varit särskilt intresserad eller haft någon större inblick i Marilyn Monroes liv, även om jag läst mig till att det var en tragisk historia med jobbig uppväxt, psykisk ohälsa och ett ständigt utnyttjande. Filmen är baserad på boken av Joyce Carol Oates. Andrew Dominick, som bland annat regisserat filmer som Killing them softly och Mordet på Jesse James har fått mycket kritik för den nästan tre timmar långa biografin Blonde. Och jag förstår varför.

Vacker men märklig

Det kan vi avhandla direkt: Blonde är en visuellt väldigt tilltalande film. Fotot är riktigt snyggt. Musiken är bra, det återkommande huvudtemat vackert. Skådespelarna gör alla riktigt bra ifrån sig också – Främst Ana de Armas. Hon är en skådespelare jag sett i flertalet filmer där hon dessvärre oftast haft mindre roller. Hon är magnifik och porträttlik i rollen som Marilyn. Eller. Hon gör vad hon kan med rollen och dialogen hon givits. Det är en väldigt lång film, återigen, och jag tycker ibland att den hoppar fram i tiden på ett ganska märkligt sätt.

Men det är något med den här filmen. Något jag inte kan skaka av mig. Unket, äckligt. Marilyns liv kantades av ohälsa och hon blev utnyttjad av flertalet män på olika sätt – både psykiskt och fysiskt, både sexuellt och genom misshandel. Det är en tragisk historia. En kvinna känd som hela världens sexsymbol och berättelsen bakom är precis lika unken som det låter. En talang och ett tilltalande yttre som dreglas över.

Men Dominick förvaltar detta på ett väldigt konstigt sätt. Jag vet inte om han bara haft lite otur när han tänkt, om målet var att framställa det hela på ett annat sätt eller vad som egentligen händer, men det blir problematiskt när en man regisserar en sån här film och väljer att visa upp Marilyn i många av de situationer man gör. Vi får inte bara se henne utsatt. Tvärtom älskar ju Dominick att visa henne naken och för det mesta helt utan anledning. Hon måste vara naken när hon vaknar i en mardröm och utforskar huset. Marilyn ska visas barbröstar så ofta det går och det går inte att försvara som annat än objektifierande. Likaså en viss scen med en viss president som hade gått att genomföra på ett helt annat sätt men här bara blir spekulativt. För att inte nämna ett par väl valda kameravinklar när hon gör abort (!).

Återigen. Jag vet inte vad tanken från regissörens sida har varit, men att han misslyckats och visar sig misogyn går inte att komma ifrån. Snacka om att ta en gripande berättelse och kasta den i sjön. Bortkastad potential.

 

Blonde är märklig och lämnar dålig eftersmak. 4 av 10 poäng.

Publicerat

Dungeons & Dragons: Honor among thieves

Ännu en speladaption

Dungeons & Dragons är baserad det populära rollspelet med samma namn (det finns även ett antal tv- och datorspel som utspelar sig i världen). Så med andra ord är detta ännu en sån där speladaption och det vet man vid det här laget att de sällan blir särskilt lyckade. Här har man dock på förhand gått ut med att det hela är gjort väldigt mycket med glimten i ögat. Själv har jag ingen erfarenhet av spelen även om jag hört mycket om den, så jag går in med noll risk att bli besviken på grund av att någon pissat på förlagan.

 

Humor och drakar

Filmen är regisserad av John Francis Daley och Jonathan Goldstein, som bland annat regisserat komedin Game Night från 2018 som jag personligen tycker är förbaskat underhållande. Hur man förhåller sig till förlagan har jag återigen ingen koll på så det låter vi vara osagt. I och med det har jag även svårt att säga hur denna kommer att emottas och huruvida det är en “lyckad” adaption. Men vet ni vad? Kul har jag. Jäkligt kul till och med. Det är snyggt och fartfyllt, hela tiden med glimten i ögat. Visst kan det bli småfånigt och visst faller en del av skämten lite platt, men jag sitter med ett leende mest hela tiden. Scenen när man ska förhöra fallna krigare på en kyrkogård tillhör filmens absolut roligaste – där garvar jag högt flera gånger.

Ett plus även till trevligt cast. Michelle Rodriguez, mest känt från Fast and the furious-filmerna, fungerar bra. Hugh Grant har en underhållande biroll. Mest positivt överraskad blir jag dock av Chris Pine. Här snackar vi om en skådespelare jag vanligtvis har ganska svårt för. Jag tycker ofta att han blir felcastad och spelar träigt, men han är som klippt och skuren för rollen som Edgin och gör riktigt bra ifrån sig.

Intrigen behöver vi kanske inte djupdyka i. Den är inte jätteavancerad och bjuder inte på några större överraskningar men fungerar finfint tack vare karaktärer, humor och bra driv. En positiv överraskning rakt igenom!

 

Dungeons & Dragons: Honor among thieves landar på 7 av 10 poäng.

Publicerat

Shazam! Fury of the gods

Shazam vad kul vi har!

Första Shazam-filmen kom 2019. Det var kul och otippat med en svensk regissör till en stor superhjältefilm. David F Sandberg gjorde sig känd med kortfilmen Lights out som sedan följdes upp med en helt okej långfilmsversion med samma titel. Shazam såg ut att bli något annorlunda. Den drev lite med genren och gick sin egen väg. Nog fanns superhjältefilmsklyschorna även här och Mark Strong var en okej men kanske inte jätterolig skurk. Men jag gillade Shazam skarpt. Ett litet glädjepiller.

Även Fury of the gods såg ju på förhand ganska underhållande ut. Sandberg åter i registolen. Men något gnagde ju i mig för vid det här laget är man så jäkla less på alla generiska superhjältefilmer … Så hur håller uppföljaren?

Mindre humor, mer generiskt

Jag skulle tyvärr vilja sammanfatta det såhär: Allt som första Shazam gjorde bra gör Fury of the gods betydligt sämre. Humorn känns mer forcerad och ihålig och bjuder endast på något enstaka skratt och leende. Intrigen är, ursäkta – dötråkig. Gamla gudar som får tag på en magisk stav och ska hämnas på mänskligheten, typ. Billy Batson fast mitt i det hela. Fienderna här är så urbota tråkiga. Man får med sig duktiga Lucy Liu och magiska Helen Mirren men deras skurkroller är så underutvecklade och generiska att klockorna stannar. Jag läste i en recension på ign.com där recensenten tyckte att man tillfört något unikt till de karaktärerna men det hade fan i mig inte gått att hitta även med mirkoskop.

Jag nickar till någonstans 45-60 minuter in i filmen av förklarliga skäl. När det varken är spännande, intressant eller roligt finns det väldigt lite att hämta. Visst glimmar det till på några få ställen – men det är verkligen få. Intrigen är så generisk och tråkig den kan bli, samma urvattnade driv som i senaste årens Marvel- och DC-filmer där ytterst få sticker ut.

Det blir aldrig spännande för hotet är även det uttjatat och tråkigt. Slutfighter med en drake och en massa blixtar. Jag har faktiskt svårt att se att man inte ens försöker göra något mer med intrig och innehåll när man har budget och förbaskat duktigt folk bakom sig. Det här hade utan problem kunnat få ett tillskott av välbehövlig, fungerande humor och en åtminstone halvintressant intrig. Pröva nåt nytt! Men visst, Shazam kommer säkert dra in mycket pengar (inte lika mycket som Marvel med tanke på att DC har lite svårt att få till samma punch som sin nemesis).

Wasted potential. Jag hoppas Sandberg får något roligare material att jobba med nästa gång. Han är en duktig regissör och förtjänar bättre än såhär, även om det återigen är kul att han fått chansen.

 

Shazam! Fury of the gods landar på 4 av 10 poäng.

Publicerat

Scream VI

Ghostface den sjätte

Scream-serien är tillbaka för sjätte gången. Förra året fick serien något av en reboot i regi av Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett. Den fick ganska bra recensioner men jag var allt annat än såld. Nu ska föras till protokollet att jag inte är något Scream-fan till att börja med och att slasher-genren inte heller är något jag tycker är särskilt spännande även om jag i grund och botten älskar skräck. Det blev varken särskilt läskigt eller spännande och försöken till humor föll ofta platt.

Nu har samma två regissörer fått chansen igen och den här gången flyttar vi handlingen från Woodsboro till New York, där några av överlevarna från förra filmens hemskheter tror sig kunna leva skyddade.

Mindre humor, mer slakt

Till skillnad från förra filmen är det mer fokus på slakt och mörker här. Visst återfinns humor, absolut, men mer undanskuffad – och den funkar bättre. Av original-casten är det bara Courtney Cox som dyker upp och får en viktig roll. Melissa Barrera och Jenna Ortega (Wednesday!) gör sig mycket bra i huvudrollerna och även de andra skådespelarna sköter sig. Möjligen bortsett från Dermot Mulroney. Sorry, jag gillar inte att negga på skådespelare, men Mulroney är typen jag alltid känt att man använder när alla andra tackat nej – jag vet inte varför. Heroes-stjärnan Hayden Panettiere återkommer i rollen som Kirby Reed (som var med i Scream IV 2011).

Det är som sagt något med slashers. Jag har aldrig riktigt gillat dom. De lyckas aldrig bli direkt läskiga. De lyckas aldrig bli nagelbitar-spännande. Och de är inte tillräckligt äckliga för att man ska få nån gore-tillfredsställelse. Ändå fungerar Scream VI förvånansvärt bra. Visst stör jag mig på de logiska luckorna och återkommande klyschor, men den leker samtidigt med genren på ett kul och smart sätt som fungerar utan att det bara blir pajjigt. Sen gillar jag flytten från Woodsboro till NY. Det blir “större” utan att bli Hollywood-stort. Det finns en scen i en närlivsbutik som jag tycker tillhör filmens höjdpunkter.

 

Scream VI landar på 6,5 av 10 poäng.

Publicerat

Blood

Anderson the auteur

“Blood” är ett skräckdrama regisserat av Brad Anderson. Mannen som är något av ett mysterium. Han har regisserat avsnitt i framstående tv-serier, men även mästerliga filmer som “The Machinist”. Och så har der under åren dykt upp ett antal mindre kända och i mindre framgångsrika produktioner.

“Blood” är en sådan produkt. Det börjar rätt bra, eller helt okej. Michelle Monaghans karaktär lever ett hårt liv. Hon har levt med pillermissbruk och kämpat för att få vårdnaden om sina ungar. Ex-maken fortsätter att kämpa för ensam vårdnad och de bor en bit isär. Inte jättelångt, även om det kanske först verkar så. Skitsamma. Dom är inte överens och Monaghans exmake har fått barn med sin betydligt flickvän som av allt att döma var en av anledningar till uppbrottet.

En märklig kväll blir sonen Owen biten av hunden och håller på att dö. Men så händer något…

Blodig vändning

Filmen tar en ganska väntad vändning. Men det är här det börjar bli lite mer intressant.

Jag tänker inte avslöja mycket mer än detta: sjuklig son + rabiat morsa + blodsutgjutelse.

Det är ett ganska klassiskt recept som inte direkt överraskas mycket. Filmen är någorlunda välspelad och snyggt gjord, men det bjuder varken på överraskningar, någon direkt skrämsel eller gåshud. Wasted potential, för att uttrycka det hårdare.

 

Blood landar på 4 av 10 blodfattiga poäng.