Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Minne från återbesöket på barnhemmet

Outside
the calming sound of crows
Inside
Small birds in the ceiling
A woman in yellow
is singing softly
and by the door
a cat with all knowing eyes
is guarding
A sick and malnourished boy
is now a strong, beautiful
and ambitious man
next to me.

Dikt till min mjuka och starka make Daniel, som är adopterad från Bombay och Asha Sadan Rescue Home. Förra året inleddes med att vi reste till Indien, för hans första återbesök till landet, staden och barnhemmet. Det var ett väldigt fint möte, personalen var så trevlig och de tog verkligen hand om alla små liven i olika åldrar där.

Ibland blir de minnena extra starka.

Tacksamhet över längtans frånvaro

Häromkvällen flamsade jag och Daniel, som så ofta, som små barn innan vi somnade. Vid ett tillfälle lade han sig fnissande i fosterställning för att undkomma mina kittlingar. Det slog mig då hur otroligt absurt och fullkomligt tragiskt det är att denna människa legat i en kvinnas livmoder och inte varit efterlängtad. Någon har burit denna underbara människa i sin kropp och förmodligen inte känt den kärlek och längtan en blivande mamma kan känna. Någon har förlöst denna människa, med allt vad fysisk ansträngning det innebär, och kanske inte lagt sin nyfödda son mot sin barm och varit sprickfärdig av kärlek.

Den brist på längtan och kärlek denna man kanske upplevt som foster och under sina första två år kompenserades han för med råge av sina föräldrar, sina svenska skånska föräldrar. De överöste honom med kärlek, stöttning och trygghet. Men det är inte de lyckliga adoptivföräldrarna detta inlägg handlar om. Det handlar om ett avsevärt mer egoistiskt perspektiv än så – mitt eget. Om denna makalösa man fått den längtan och kärlek han förtjänat redan från start hade han inte befunnit sig här, bredvid mig. Och då hade mitt liv sett helt annorlunda ut.

 

Omtänksam och företagsam

Daniel, som är helt otrolig. Hur kan någon inte ha längtat ihjäl sig efter honom? Han är omtänksam och medmänsklig. Han är uppmärksam på detaljer och ser orättvisor i vårt samhälle. Men han inte bara ser och pratar kritiskt om dem, som många av oss. Han är aktiv i sin medmänsklighet och sin kritik. Han initierar, projektleder och medverkar i arrangemang såsom Födelsedagskalaset och Julklappsprojektet, som belyser och samlar in pengar till barncancerfonden resp. till julklappar till barn och unga i familjer som har det ekonomiskt svårt. Så mycket kärlek kan rymmas i hans kropp att den räcker till många. Med sin vackra basstämma har han varit manlig Lucia och tagit ställning. Han är en fantastiskt modern och jämställd man. Han vågar se världen med öppna ögon och är inte för stolt för att utvecklas.

Han är driftig och företagsam, stolt över sina bedrifter men aldrig dryg. Faktum är att jag vet ingen som är så rolig och med så mycket självironi. Det går inte en dag utan att han lockar till skratt, livet med honom kan vara som ett enda stort pyjamasparty. Han är generös som få, både materiellt och känslomässigt. Han är mjuk, varm och trygg. Han är lyhörd och vågar lyssna när jag pratar om sådant som är jobbigt – eller när jag skriker, svär och gråter om det. Han har en öppen famn och klarar som allra oftast av att själv prata om det som är jobbigt. Han är inte för stolt för att emot hjälp. Han har koll på läget men kan misslyckas. Han är uppmärksam med lätt distraherad. Han är inte felfri men alldeles underbar.

Jag är alltså, i min påtagliga egoism, tacksam för att livet blev så fel för några och att en person behövde börja livet som oönskad. Det kunde inte ha blivit mer rätt för mig.

Livet för somliga av oss

 

Låt oss tala om livet. Eller rättare sagt, livet för somliga av oss som befolkar denna jord. Låt oss börja genom att tala om PMS. Eller PMDS, som det är ännu värre fall. Vad fan? Jag älskar att vara kvinna. Så är det. Jag skulle för allt i världen inte vilja byta. Jag tycker det är så fantastiskt och något att vara så stolt över att jag i en herrans massa år trodde att Simone de Beauvoir med sitt bevingade uttryck “Man föds inte till kvinna, man blir det” inte syftade till kön som en social konstruktion, utan menade att konceptet att vara kvinna –  med allt vad fantastiskt och gudomligt det innebar – inte var något att man per automatik fick med sig bara för att man råkade födas till flicka, utan var något som livet och erfarenheten formade. Jag hade inte rätt, men det gör inget.

Hur tänkte naturen där?

Jag älskar alltså att vara kvinna trots att det innebär en massa saker som är alldeles förvridet i vårt samhälle. Det finns emellertid några saker som jag inte med den mesta välviljan världen kan uppskatta, varav en är oss av naturen given. PMS/PMDS. På riktigt, naturen, hur tänkte du där? Hur, HUR, kan det rimligtvis vara okej att utsätta en stor del av jordens befolkning för månatliga hard core depressioner? Mensvärk kan jag gå med på, även när den ibland är så brutal att det känns som att kroppen håller på att gå av vid svanken. Jag kan då rulla ihop mig till en liten boll och mildra det hela med en värmekudde och värktabletter. (I skrivande stund blir det dock tydligt att det inte är en lyx alla har, i alla delar av världen. Kvinnor i flyktingläger t.ex. Kvinnor som sitter utanför ICA och tigger.)

Men ångesten, obalansen, känslan av total hopplöshet, frustrationen, oförmågan, sorgen m.m. På riktigt? Behöver vi VERKLIGEN det för att vara en del av vårt reproduktionssystem? Bara de människor (notera; människor, inte bara kvinnor) som någon gång levt med depression kan förstå hur det kan kännas. Själv har jag “lyxen” av att ha upplevt båda delarna, även om depressionen sedan några år tillbaka blivit avsevärt mer hanterbar då jag till slut tog hjälp av läkare, medicinering och terapeut.

Signalerna som sänds

Så, PMS och PMDS alltså. Skitgrejer. Samma dag som den är som värst (innan jag kollade almanackan och förstod vad det var frågan om, och bara trodde det var ett omotiverat och kraftigt återfall av depression eller utmattning) läste jag en blogg om Bråvallafestivalen. Det var en blogg som tog upp de våldtäktsfall och övergrepp som skett där nu senast. Vilket för mig in på den andra saken som jag inte älskar med att vara kvinna, nämligen det faktum att vi lever i en värld som gång på gång signalerar att övergrepp mot kvinnor inte är så farligt och att kvinnans kropp inte egentligen hör till henne själv, utan är ett objekt som vem som helst kan ha rätt till. Vi har ett rättssystem som upprepade gånger låter våldtäktsmän gå fria med banala motiveringar såsom

“han/de visste inte att hon inte inte ville”
“hon har haft sex förut”
“hon följde med ragget hem fastän hon inte kände honom”
“hon var full”
“han var full”

osv. i all oändlighet. (Credd till det underbara humorprogrammet Hej Domstol som en gång hade en väldigt vass satir om just detta, där de med sin “Våldtäktsslumpgenerator” skulle klå Sveriges domstolsväsen och “fälla ÄNNU färre gärningsmän”.) Vi har ett rättssystem som de gånger de faktiskt fäller en våldtäktsman ger honom några ynka månader/år i fängelse och dömer honom att betala ett patetiskt skadestånd till offret, medan förskingring och sådant som har med pengar och materiella ting att göra kan ge ännu högre fängelsestraff och drygare böter. Vi har samhällen som påstår sig vara mot våldtäkt, men som ändå skyddar “sina grabbar” och en tjej som blivit våldtagen blir utfryst och mobbad (av båda könen) på sin skola och tvingas flytta medan gärningsmannen tryggt kan gå kvar.

“Inte alla män”

Det här är givetvis helt uppåt väggarna. Man blir galen, arg, mörkrädd och tokfrustrerad över att vårt samhälle signalerar detta. Att det är okej – t om uppmuntras – att män ska “så sin vildhavre” och knulla runt, medan tjejer gör de stämplas de som slampor och ses ned på. Men så här är det – hur samhället än formas kommer våldtäkt nog alltid finnas med. Och då kommer vi in på den tredje saken jag inte älskar med att vara kvinna; alla jävla idioter som tycker de är befogat att skriva hatiska kommentarer till och om kvinnor som tar upp den här sortens frågor om övergrepp mot kvinnor. På riktigt, hur otroligt korkad får man bli?

Det finns liksom inget att diskutera eller protestera mot när det gäller övergrepp. Det ÄR fel, hur omständigheterna än ser ut. Och så kommer pucko efter pucko och ska vara kritisk mot de drabbar och/eller kvinnor som skriver om det. De kommer dragandes med sitt kränkta “inte alla män” och allt vad jidder det är de har att komma med. I bästa fall är det bara så störigt att man vill krypa ur sitt eget skinn, i värsta fall skrämmer/hotar det kvinnor till tystnad. Återigen, på riktigt? Det är så dumt, så dumt att det finns ingen ände på det.

Om du som man inte känner dig träffad av något av det jag skrivit är det super, då har vi inget problem (särskilt inte om du är en manlig förebild och inte bara föregår med gott exempel utan dessutom är öppen med var du står, och på så vis uppmuntrar andra män att följa ditt exempel). Om du som man känner dig träffad kan jag bara vara extra tydlig med att passa på att säga att du är så pantaaaad.

Så inte nog med att vi kvinnor ibland av naturen ska behöva stå ut med kraftiga månatliga depressioner av rang (och värk och trötthet, för vi snackar ändå blodförlust) – vi ska dessutom behöva leva med den här skiten. Det är så man vill kräkas. Helst på någon.

En bild säger mer än tusen ord

För att nu göra detta uppåttjack till inlägg ännu roligare och mysigare bjuder jag på ett gäng bilder hittade på den eminenta Pinterest.

Till hårda tags försvar

Vi måste prata om “hårda tag”. Om sex och makt. Vi måste prata om det nyanserat. Och vi måste prata om den omtalade Netflixfilmen 365 days.

Den har fått mycket (befogad) kritik, bland annat om att den skulle romantisera övergrepp – inte minst i Fredrik Lagnetofts välformulerade och humoristiskt vassa recension, så jag tycker nu det är på sin plats att diskutera den utifrån en annan sida.

Bakgrunden

Filmen har fått kritik för att den romantiserar övergrepp och Stockholmssyndromet. (För er som inte känner till den, i korthet: rik maffiaboss blir förälskad kvinna som han kidnappar och ger henne 365 dagar på sig att bli kär i honom. Blir hon inte det släpper han henne fri. För att vinna hennes hjärta glider han runt med sin muskulösa kropp och tar med henne på dyra shoppingrundor. Kidnappad kvinna har hett temperament och varierar tillvaron med att ibland skälla ut sin kidnappare och ibland reta honom med sin nakenhet och sitt sätt att äta glass.)
Mmmmm… gelato…

Det har lyckligtvis och förhoppningsvis inte undgått någon att vi fått en ny lag, samtyckeslagen. Eller fått och fått – det är tack vare envetna och modiga människors hårda arbete som den drivits igenom. Samtyckeslagen bygger på något så självklart att sex ska vara ömsesidigt. Det är egentligen ett enda stort skämt att det ens behövs en så självklart lag, men helt uppenbart är det här med ömsesidighet och respekt väldigt svårt att förstå för somliga.

Vilket gör det fullt begripligt att romantiseringen av en kidnappning blir väldigt provocerande. Det säger jag inget om. Men till skillnad från en hel del andra filmgenrer och inte minst verkliga livets brottsfall, är huvudkaraktären tydlig med att han inte ”kommer göra något med huvudpersonen så länge hon inte själv vill det”. Trots att han är så tänd att han knappt vet var han ska bli av. Det här är ett resonemang som bör föras i våra svenska rättssalar. Där resoneras det ofta utifrån att män som blir så upphetsade att de vet varken ut eller in, inte kan hållas ansvariga för sina handlingar. Det är fullt rimligt att de inte kan hejda sig. Det måste vi tydligen förstå. Att om en man blir riktigt övertänd finns det ingen återvändo. Vi kan inte begära av honom att han ska ha empati och en förmåga att hejda sig. En förmåga att läsa av om kvinnan i fråga verkligen vill ha honom eller inte.

Vi får ge filmens kidnappande huvudperson Massimo credd för att även om han må vara en besatt kidnappare, har han åtminstone grepp på det här med samtycke när det väl kommer till sex. Man ligger inte med sitt kidnappningsoffer om hon inte själv vill det, hur tänd man än är. Inte ens när hon själv börjar bli så tänd att hon blir osäker på vad hon vill. Man avvaktar, tills man vet säkert.

Sensmoral: samtyckeslagen gäller även kidnappare. Istället för att tvinga sig till sex är det bättre att försöka charma den man är intresserad av med vackra miljöer, god mat och shopping.

Realistiska förväntningar

För att försvara filmen ytterligare handlar det såklart även om vad man ger sig in med för förväntningar. Om jag ska se en mjukporrfilm förväntar jag mig kanske inte ett manus värdigt en Oscarsvinnare. Även om den smart nog valt att behålla ursprungliga språk (italienska och polska) och inte låta HELA dialogen bestå av engelska med respektive brytning, förväntar jag mig kanske inte en europeisk kvalitetsfilm i stil med Amelie från Montmarte eller Livet är underbart (ja, jag tog tillfället i akt att namedroppa två av mina absoluta favoritfilmer).

Amelie från Montmartre – Hyr eller köp och streama hos SF Anytime Livet är underbart (1997) | MovieZine

Vi måste ha realistiska krav och förväntningar på filmen. Allt annat vore oschysst. Det är inte så att det blir ramaskri över det orealistiska i actionfilmer, där alla inblandade kan ta slag på slag utan att svimma/lägga sig i fosterställning och gråta. (Eller det häpnadsväckande faktum att skurkarna aldrig kan sikta när de skjuter, medan hjältarna alltid träffar. Har du nickat till och har svårt att se vem som är skurk respektive hjälte i actionfilmen du ser? Håll koll på om de kan träffa eller ej, så har du svaret.) Vi blir inte förvånade över att folk envisas med att bo kvar i Midsomer, trots att invånarna dör som flugor varje sommar. (Tvärtom är vi tacksamma för att de gör det. Så vi kan ha vårt obligatoriska sommarknark. Älskar Morden i Midsomer!).

Sammanfattningsvis: att använda ett klent manus och tvivelaktiga skådespelarinsatser som tungt vägande argument till varför en mjukporrfilm skulle vara dålig får ändå anses ganska motsägelsefullt. I varje fall får det ses som ett onödigt krav. Vilket för mig till nästa punkt.

Vem är målgruppen?

Filmens målgrupp är kvinnor. Ska det vara så mycket begärt att ge kvinnor en lättsam erotisk film utan att kraven på dess kvalitet ska bli alldeles skyhöga? Varför kan vi inte få ha halvdan underhållning, vi också? Det finns massor med filmer som riktar sig till en manlig målgrupp med hur mycket som helst att diskutera vad gäller glorifiering av våld, endimensionella kvinnokaraktärer.

För bövelen. Det är väl uppenbart att ingen kvinna vill bli kidnappad, men däremot få njuta av ett sexigt samspel mellan makt och åtrå, mellan att ge och ta och mellan hårda tag och lyhördhet. På samma sätt som en kvinna inte är ANTINGEN en hora ELLER en madonna, behöver förförelse inte vara ANTINGEN ”snällast och mjukast i världen” ELLER ”räligt drägg som förnedrar och misshandlar kvinnorna han påstår sig gilla.” Det är verkligen inte svårare än så.

Om vi likställer precis alla hårda tag med varandra går vi mot en farlig väg. Det har varit en lång kamp mot kvinnans rätt till sin egen sexualitet och vi må ha kommit långt, men vi är inte där än. Det ser vi skolvärlden, där en kille som har (eller på grund av påtryckningar påstår sig ha) haft många tjejer är något imponerande, medan en tjej som varit med många killar ses ned på och än idag (2020!) riskerar dåligt rykte. Vi ser det tyvärr i vårt rättsväsende. Vi ser hur nämndemän, åklagare och advokater tycker det är fullt logiskt att en kvinna som tidigare njutit av att ha sex med olika partners självklart måste vilja ha sex med vem som helst, under vilka premisser som helst.

Nu blir den sortens groteska logik tack och lov svårare att luta sig mot, i och med samtyckeslagen. Men om vi likställer ”hårda tag om handleden och ett lätt tryck mot halsen där båda är överens och har koll på varandra och är uppmärksamma på var gränsen går” med ”gagging där målet är att kvinna inte ska få tillräckligt med luft utan svimma av den påtvingade avsugningen” har vi många obehagliga scenarion framför oss. Det kommer bli ännu svårare för de kvinnor som uppskattar hårda tag att få utlopp för sin njutning utan att riskera att deras sexpartners inte förstår skillnaden. Det blir svårare för en våldtagen kvinna att få rättvisa om hon utsätts för brutal gruppvåldtäkt om hon har historik kring att uppskatta ”hårdare tag”.

Det här för oss återigen in på hela Maddona-hora konceptet. Det vill säga att en kvinna är antingen en madonna eller en hora, och ska behandlas därefter. En madonna kan inte uppskatta fri sex, utan ska bara vara helig, medan horor kan man behandla hur respektlöst som helst. Givetvis är ingen människa så ensidig. Känner ni till DISC-testen, med de olika personlighetstyperna baserat på färger? Där är det också tydligt att man kan ha en mer dominant färg, men ingen människa är enbart röd, grön, blå eller gul.

Om man inte tycker det är skäl nog att låta kvinnor (och deras eventuella preferenser) vara mer mångsidiga och mänskliga, kan man undvika ovan nämnda logik åtminstone för de stackars advokaterna och nämndemännens skull. Tänk så jobbigt det måste vara för deras små hjärnor att behöva omfamna det faktum att det är skillnad på lite hårda tag och på direkt misshandel och/eller förnedring. Det kommer de inte klara av om vi inte gemensamt arbetar för att ändra attityden. Det vore en helt orimlig begäran.

Påverkan

Så, om vi vill vara ansvarsfulla och måna om våra medmänniskor bör vi fortsätta diskutera och lyfta problematiken med maktmissbruk och förnedring inom sex. Men vi bör kanske inte lägga krutet på en halvdan mjukporrfilm för kvinnor, utan snarare på den riktiga porrindustrin. Den som eskalerat något absurt, som ofta uppmuntrar till direkt förnedring och misshandel – inte bara i deras extremt välskrivna manus, utan även i deras behandling av de kvinnliga skådespelarna. Den sortens brutalitet som finns på gratissidor på nätet. För vem som helst, oavsett ålder. (För att se 365 days på Netflix måste man i alla fall betala för abonnemanget.) Boktips: den jobbiga men viktiga Vargen av Katarina Wennstam. Den ger en fruktansvärd inblick i hur porrindustrin ser ut idag, och hur skadliga konsekvenserna är av den. Författaren och journalisten Wennstam gjorde grundlig research inför arbetet med boken, och en hel del av det kan man även ta del av på hennes Instagram.

Avslutande bevis

Jag avslutar med diverse bevismaterial, noggrant ihopsamlat av yours truely:
Går det att vara en dryg och överlägsen, och samtidigt het och (sedemera) respektera kvinnan man är intresserad av? Svar JA. Se bevisföremål ”Mr Darcy”

Går det att få till hetta och passion, i tider av samtycke? Svar JA! Se bevisföremål som jag kallar ”awsome passionerad dans med Linnéa Claesson i Let’s dance 2019” 

Over and out.

Hemester på Grand Hotel

Semester. Eller rättare sagt #hemester. Det är rätt fint ändå.

Vi reste bara en timme från vår hemstad, ändå kändes det som vi kommit utomlands. Den pittoreska byn och de karga klipporna i Mölle förde tankarna till Irland, och städer såsom Dingle. Mina föräldrar hade tipsat om byn som de tidigare besökt. Eftersom de hör till riskgruppen fick de dock huvudsakligen upptäcka den vackra delen av Skåne från bilen.

Som sig bör när man besöker en kuststad njöt vi av många fiskrätter. Himmelskt! Inte minst kan jag rekommendera restaurangen “Systrarna på piren“.

På kvällen hade vi dejt, maken och jag. Eller vi inledde den genom att ta en drink i hotellbaren medan han lyssnade på ljudbok och tittade på vågorna, medan jag satt vid laptopen mittemot och jobbade! Fast det kan också vara ett trivsam sätt att umgås på. Tillsammans, medan vi njuter av olika saker.

Sedan blev det trerätters på Grand Hotels fantastiska restaurang! Vilken mat, vilken service! Och vilket vin! Vi provade ett svenskproducerat (Skånskt, till och med) vitt vin som var alldeles otroligt gott!

Ibland behöver man inte ta sig så långt för att upptäcka något nytt. Eller vara borta länge för att kunna känna sig totalt avslappnad. En romantisk roadtrip med sin respektive är att rekommendera.

Till startsidan