Galna bilder
Bakom julhelgens stora sci-fi-premiär står filmkollektivet Crazy Pictures. De uppmärksammades första gången någonstans runt 2012 om jag inte minns fel, då man släppte en tekniskt briljant kortfilm om någon slags invasion. Den tog sig sedan hela vägen till biograferna i form av debutlångfilmen “Den blomstertid nu kommer”. Slutresultatet var även det tekniskt briljant och väldigt osvenskt. Dessvärre var det mycket annat som inte satt. Manus och regi lämnade mycket att önska men det största problemet för mig personligen var nog det faktum att huvudkaraktären var så förbaskat menlös och agerade på ett sätt som gjorde att man brydde sig mindre och mindre om hur det skulle gå. Med den i minnet var mina förväntningar på nya filmen “UFO Sweden” ganska lågt ställda, hur hårt det än låter. Jag gillar idén bakom filmkollektivet. Jag gillar att de går sin egen väg och bjuder oss på något utöver det vanliga – För på den punkten lyckas man verkligen!
En samling foliehattar och gammal teknik
Jag ska inte dra ut på det: Jag blir positivt överraskad av “UFO Sweden” ganska tidigt. Det är snyggt, som väntat, både visuellt och ljudmässigt. Det finns ett härligt driv som gör att filmen håller sig intressant och småspännande även fast den klockar in på nästan två timmar. Skådespeleriet fungerar bättre här och främst gillar jag Jesper Barkselius, som även var med i “Den blomstertid nu kommer”. Han spelar bra och karaktären Lennart är en sympatisk fadersgestalt. Synd att duktiga Oscar Töringe är med väldigt kort.
Det är faktiskt karaktärerna jag fastnar för mest – Alla medlemmarna i foliehattsföreningen UFO Sweden är riktigt härliga. Utom möjligen Gunnar, vars drivkraft att vara motsträvande surgubbe jag aldrig riktigt får ihop som helt logisk. I manusväg visar man på en återkommande och välkommen underfundig humor. Jag skrattar ofta. Jag gillar även de klara referenserna till Terminator 2 och Edward Furlongs John Connor (moppen, hoodien, den lilla portabla hackerenheten). När man ser Denise för första gången sitter hon uppflugen på moppen med hoodie uppdragen och ser faktiskt ut som Furlong. En kul sidogrej. Inez Dahl Torhaug gör ett bra jobb som huvudkaraktären Denise.
Men. Det finns ju naturligtvis saker som skaver. Både manus och regi känns som sagt något säkrare än i debuten, men det skiner fortfarande igenom ibland. Men främst störs jag av att sista akten är klart sämre än resten – det finns några tekniskt snygga scener framåt slutet som i övrigt drar ned betyget. Jag störs även av en del logiska luckor – Jag blir aldrig riktigt klok på Gunnar, jag blir aldrig riktigt klok på Denise relation till polisen Tomi och polisens konstanta jakt på UFO-ligan som är snudd på lika ihärdigt som Tommy Lee Jones jakt på Harrison Ford i “The fugitive”. Sen har vi det här med att man sitter utomhus med en laptop och hackar SMHIs nätverk och skickar signaler för utskrift på en extern fax fast datorn uppenbart saknar uppkoppling (det här utspelar sig alltså 1996, då ordet wifi inte låg på allas läppar).
Nu låter det kanske som en totalsågning, men så är inte fallet. Återigen: UFO Sweden överraskar mig. Trots brister gillar jag den till stora delar. Med mer genomtänkt manus och en stadigare hand i regin hade det här kunnat vara en riktig toppfilm. Nu är det istället snyggt, underhållande, bitvis riktigt roligt – och väldigt osvenskt. Hatten av för det.
