Månad: januari 2023

Publicerat

Avatar: The Way of Water

En sladdis till uppföljare

Det tog alltså 13 år för uppföljaren till James Camerons mastodont-film Avatar från 2009 att bli färdig. Produktionshelvete, pengabesvär eller en pedantisk demonregissör? Nja. Plånboken är knappast tom och framförallt inte nu när Avatar: Way of Water letat sig in på biograferna.

Första filmen släpptes som sagt 2009 och var då något av en “teknisk marvel”. Effekterna sjukligt snygga och det ryktades att även delarna med skådespelare hade ett helt lager 3D-animationer över sig. Imponerande. Handlingen i sig var väl i ärlighetens namn inte så värst originell. Visst är miljöerna balla och så, men intrigen är ganska enkel. På många sätt gick det att sammanfatta som en blandning mellan en futuristisk Pocahontas med blåa smurfar som rider på drakar. Förenklat? Ja. Förlöjligat? Ja. Faktum kvarstod att det trots staplade klyschor och testosteronpumpade miliätrer i ledning av Stephen Lang var svårt att värja sig.

Musiken. Farten. Effekterna. Det var en stor bioupplevelse. Likförbaskat ska jag vara ärlig: Jag var inte alls särskilt pepp på uppföljaren.    Tyckte att trailern såg relativt tråkig ut, trots ansiktslyft. Mer av samma. I 3 timmar och 10 minuter.

Man får ändra sig, va?

Överraskningen blev tack och lov positiv. Om Cameron & Co’s 13 år på projektet (antar att kommande delar jobbats flitigt på också) är värt mödan är väl svårt att säga. Pengamässigt verkar det onekligen så. Även i Way of Water är intrigen ärligt talat ganska ointressant. Men det är trevligt att återse smurfarna – och vi får bekanta oss med nya miljöer.

Så. Där sitter man i biosalongen 13 år senare, lite lätt gubbskeptisk men finner relativt snabbt att det är svårt att värja sig även denna gång. Ansiktslyftet är rejält. Miljöombytet välkommet. Intrigen bjuder inte på några jättestora överraskningar men den förvaltar momenten väl och lyckas kanske avvärja eller dölja de värsta klyschorna rätt bra. Karaktärerna är trevliga. Spänningen är på topp och när det fightas och explosionerna avlöser varandra är det en fröjd för ögat – Likaså under lugnare stunder med havsutforskning.

Jag trodde på förhand att speltiden på nästan 190 minuter skulle kännas överjävlig, men faktum är att det var extremt få sekvenser som kändes långsamma eller ens i närheten av överflödiga. Den kändes mer som en normallång film och DET är ett bra betyg.

Okej. Det är inte någon av förra årets bästa filmer och faktum är att om man hade vågat kliva utanför komfortzonen och tänkt lite utanför boxen intrigmässigt så hade det kanske blivit rent magi. Nu är det trots vissa tillkortakommanden fortfarande rent visuellt magiskt. Gubbskepsisen lägger sig lite och det ska trots allt bli kul att se vad Cameron gör av kommande delar. Ja. Delar. För han vill göra typ sju filmer till.

 

Avatar: Way of Water landar på 7 av 10 poäng.

Publicerat

The Last Of Us – Avsnitt 1 (HBO)

Internationellt prisad förlaga

HBO’s nya storserie är alltså baserad på det extremt populära spelet “The Last Of Us”. Det släpptes första gången 2013 till Plasystation 3 och har sedan släppts i ytterligare två versioner (Remaster till PS4 och en nyversion kallad Part 1 som släpptes 2022). Uppföljaren släpptes 2020 och fick lika bra kritik. Hur många “Game of the year”-utmärkelser det fått vet jag inte, men många är det. Och värt det. Få spel har lyckats riva upp så mycket känslor som “The Last Of Us” och det är ett oerhört filmiskt berättat spel, så att någon förr eller senare skulle ta tag i att göra tv-serie av det kom knappast oväntat, även om resultatet kommer nästan exakt tio år efter att spelet först släpptes.

Och bakom serien står ingen mindre än Craig Mazin, som producerade fantastiska miniserien “Chernobyl” för några år sedan. Även Neil Druckmann, skapare och regissör av spelen, står bakom som exekutiv producent, manusförfattare och har även regisserat ett av avsnitten.

Believe the hype

Filmatiseringar av tv-spel har hittills hållit välkänt låg nivå överlag. Vi har debakel som “Resident Evil”, som trots allt blev en hel serie filmer och där man sedan försökt “reboota” med både en fristående film och en Netflix-serie som sas skulle följa spelens mer skräckinriktade bana mer, men nej. Och det är som sagt ett av många exempel på dåliga filmatiseringer av spel. Det finns en drös till och få ljusglimtar.

Med ovan i åtanke vill man kanske inte förvänta sig för mycket, även om känslorna för spelet och förhoppningen för ett lyckat resultat ändå är skyhöga. När det stod klart vilka som skulle stå bakom kände jag något av ett lugn i kroppen. Inte minst med tanke på att “Chernobyl” är en av senare års absolut bästa serier. Och att Druckmann, hjärnan bakom förlagan, varit så djupt involverad, talade också sitt klara språk.

Castingen kändes även den genomtänkt. Pedro Pascal har på senare år blivit något av en favorit och rent utseendemässigt passar han som huvudpersonen Joel. Bella Ramsey från “Game Of Thrones” är inte riktigt lika nära porträttlik, men är en oerhört övertygande skådespelare som gör att man gillar Ellie från första scenen.

I skrivande stund har bara första avsnittet, på runt 85 minuter, hunnit visas. Det ger dock en klar fingervisning om vart vi är på väg. Utöver Pascal och Ramsey är rollistan fylld med flera andra duktiga skådespelare och det är inget snack om att det levereras på den punkten.

Men. Hur håller det nästan långsfilmslånga första avsnittet i övrigt? Som rubriken hintar om – Tro på hajpen. Första recensionerna var översvallande och den här är inget undantag. Har man spelat förlagan så känner man snabbt igen sig. Serien följer nämligen spelet väldigt troget – inte slaviskt, och inte så att det känns enformigt om man redan upplevt storyn. Tvärtom är det en fröjd att äntligen få se det filmatiserat. Känslorna finns där. Spänningen. Den underfundiga humorn som tittar fram i dialogskiften. Det finns mycket att känna igen sig i, och mycket att älska. Pulsen är hög rakt igenom första avsnittet, även för mig som vet nästan exakt vad som ska hända.

Det är dessutom, som väntat, en förbaskat snygg produktion där det inte sparats på pengar. Jag ser verkligen fram emot resten av säsongen och önskar att jag, likt vissa recensenter, redan hade fått en chans att förhands-bingea allt. Men sån tur har man såklart inte utan det är bara hålla ut och beta av ett avsnitt i veckan. Men – Då har man något att se fram emot!

 

HBO-satsningen The Last Of Us öppnar upp lovande och levererar stort.

Avsnitt 1 – When You’re Lost in the Darkness, landar på 10 av 10 poäng.

 

 

Publicerat

The Menu

Duktig ensemble

Det här är en film jag sett fram emot. Och som så ofta när jag ser fram emot en film så är jag lite orolig över att bli besviken, för det händer dessvärre ofta att det blir så. The Menu är regisserad av Mark Mylod. Inget jättestort namn som filmregissör (Ali G Indahouse, The Big White) men han har däremot regisserat avsnitt av kända tv-serier som Game of thrones, Succession och Shameless.

I huvudrollerna ser vi Anya Taylor-Joy, Nicholas Hoult, Ralph Fiennes, John Leguizamo med flera. Många välkända, duktiga skådespelare som tillsammans gör sitt för att göra detta riktigt trevligt. Det är stort fokus på dialogen, som är riktigt bra, och underhållande matkreationer.

 

En meny med extra allt

The Menu handlar i korthet om ett gäng människor som betalat dyrt för att besöka en exklusiv restaurang som ligger på en ö och drivs av den kända och excentriska kökschefen Chef Slowik, spelad av Fiennes. Bland matgästerna hittar vi bland annat ett ungt par (Hoult och Taylor-Joy), några affärsmän, en skådespelare, en matkritiker och hennes kollega.

Det hela börjar med en liten rundtur av ön och fortsätter in i restaurangen, som naturligtvis överblickar strandkanten och horisonten. Maträtterna presenteras med anekdoter kring både sin egen och matens historia av Chef Slowik och gästerna börjar snabbt undra vad fasen det är som händer. Mer än så avslöjar jag inte.

Varenda bildruta är i princip fulländad. Dialogerna mellan karaktärerna. Uppläggningen av de olika maträtterna. Slowiks excentriska presentationer och den ökande förvirringen bland matgästerna.

Det här är oförutsägbart – Visst vet man att saker kommer att gå åt helvete på ett eller annat sätt och att det finns någon form av diabolisk plan, men tro mig – Mer än så räknar du inte ut. Just av den anledningen och tack vare skådespelare och suverän uppbyggnad och dialog sitter jag som fastnaglad. Oftast med ett brett leende. För den här filmen är verkligen smällfylld med komisk briljans och jag skrattar rakt ut vid ett flertal tillfällen. Det är inte ofta jag ser en film som verkligen greppar tag om mig och får mig att verkligen njuta på det här viset. Men. The Menu är en sån film. Hela vägen till cheeseburgaren.

Det finns egentligen ingenting jag inte gillar med den här filmen.

 

 

The Menu kammar hem en sällsynt fullpott. 10 av 10 poäng.