Avatar: The Way of Water

En sladdis till uppföljare

Det tog alltså 13 år för uppföljaren till James Camerons mastodont-film Avatar från 2009 att bli färdig. Produktionshelvete, pengabesvär eller en pedantisk demonregissör? Nja. Plånboken är knappast tom och framförallt inte nu när Avatar: Way of Water letat sig in på biograferna.

Första filmen släpptes som sagt 2009 och var då något av en “teknisk marvel”. Effekterna sjukligt snygga och det ryktades att även delarna med skådespelare hade ett helt lager 3D-animationer över sig. Imponerande. Handlingen i sig var väl i ärlighetens namn inte så värst originell. Visst är miljöerna balla och så, men intrigen är ganska enkel. På många sätt gick det att sammanfatta som en blandning mellan en futuristisk Pocahontas med blåa smurfar som rider på drakar. Förenklat? Ja. Förlöjligat? Ja. Faktum kvarstod att det trots staplade klyschor och testosteronpumpade miliätrer i ledning av Stephen Lang var svårt att värja sig.

Musiken. Farten. Effekterna. Det var en stor bioupplevelse. Likförbaskat ska jag vara ärlig: Jag var inte alls särskilt pepp på uppföljaren.    Tyckte att trailern såg relativt tråkig ut, trots ansiktslyft. Mer av samma. I 3 timmar och 10 minuter.

Man får ändra sig, va?

Överraskningen blev tack och lov positiv. Om Cameron & Co’s 13 år på projektet (antar att kommande delar jobbats flitigt på också) är värt mödan är väl svårt att säga. Pengamässigt verkar det onekligen så. Även i Way of Water är intrigen ärligt talat ganska ointressant. Men det är trevligt att återse smurfarna – och vi får bekanta oss med nya miljöer.

Så. Där sitter man i biosalongen 13 år senare, lite lätt gubbskeptisk men finner relativt snabbt att det är svårt att värja sig även denna gång. Ansiktslyftet är rejält. Miljöombytet välkommet. Intrigen bjuder inte på några jättestora överraskningar men den förvaltar momenten väl och lyckas kanske avvärja eller dölja de värsta klyschorna rätt bra. Karaktärerna är trevliga. Spänningen är på topp och när det fightas och explosionerna avlöser varandra är det en fröjd för ögat – Likaså under lugnare stunder med havsutforskning.

Jag trodde på förhand att speltiden på nästan 190 minuter skulle kännas överjävlig, men faktum är att det var extremt få sekvenser som kändes långsamma eller ens i närheten av överflödiga. Den kändes mer som en normallång film och DET är ett bra betyg.

Okej. Det är inte någon av förra årets bästa filmer och faktum är att om man hade vågat kliva utanför komfortzonen och tänkt lite utanför boxen intrigmässigt så hade det kanske blivit rent magi. Nu är det trots vissa tillkortakommanden fortfarande rent visuellt magiskt. Gubbskepsisen lägger sig lite och det ska trots allt bli kul att se vad Cameron gör av kommande delar. Ja. Delar. För han vill göra typ sju filmer till.

 

Avatar: Way of Water landar på 7 av 10 poäng.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *