Shazam! Fury of the gods

Shazam vad kul vi har!

Första Shazam-filmen kom 2019. Det var kul och otippat med en svensk regissör till en stor superhjältefilm. David F Sandberg gjorde sig känd med kortfilmen Lights out som sedan följdes upp med en helt okej långfilmsversion med samma titel. Shazam såg ut att bli något annorlunda. Den drev lite med genren och gick sin egen väg. Nog fanns superhjältefilmsklyschorna även här och Mark Strong var en okej men kanske inte jätterolig skurk. Men jag gillade Shazam skarpt. Ett litet glädjepiller.

Även Fury of the gods såg ju på förhand ganska underhållande ut. Sandberg åter i registolen. Men något gnagde ju i mig för vid det här laget är man så jäkla less på alla generiska superhjältefilmer … Så hur håller uppföljaren?

Mindre humor, mer generiskt

Jag skulle tyvärr vilja sammanfatta det såhär: Allt som första Shazam gjorde bra gör Fury of the gods betydligt sämre. Humorn känns mer forcerad och ihålig och bjuder endast på något enstaka skratt och leende. Intrigen är, ursäkta – dötråkig. Gamla gudar som får tag på en magisk stav och ska hämnas på mänskligheten, typ. Billy Batson fast mitt i det hela. Fienderna här är så urbota tråkiga. Man får med sig duktiga Lucy Liu och magiska Helen Mirren men deras skurkroller är så underutvecklade och generiska att klockorna stannar. Jag läste i en recension på ign.com där recensenten tyckte att man tillfört något unikt till de karaktärerna men det hade fan i mig inte gått att hitta även med mirkoskop.

Jag nickar till någonstans 45-60 minuter in i filmen av förklarliga skäl. När det varken är spännande, intressant eller roligt finns det väldigt lite att hämta. Visst glimmar det till på några få ställen – men det är verkligen få. Intrigen är så generisk och tråkig den kan bli, samma urvattnade driv som i senaste årens Marvel- och DC-filmer där ytterst få sticker ut.

Det blir aldrig spännande för hotet är även det uttjatat och tråkigt. Slutfighter med en drake och en massa blixtar. Jag har faktiskt svårt att se att man inte ens försöker göra något mer med intrig och innehåll när man har budget och förbaskat duktigt folk bakom sig. Det här hade utan problem kunnat få ett tillskott av välbehövlig, fungerande humor och en åtminstone halvintressant intrig. Pröva nåt nytt! Men visst, Shazam kommer säkert dra in mycket pengar (inte lika mycket som Marvel med tanke på att DC har lite svårt att få till samma punch som sin nemesis).

Wasted potential. Jag hoppas Sandberg får något roligare material att jobba med nästa gång. Han är en duktig regissör och förtjänar bättre än såhär, även om det återigen är kul att han fått chansen.

 

Shazam! Fury of the gods landar på 4 av 10 poäng.

Scream VI

Ghostface den sjätte

Scream-serien är tillbaka för sjätte gången. Förra året fick serien något av en reboot i regi av Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett. Den fick ganska bra recensioner men jag var allt annat än såld. Nu ska föras till protokollet att jag inte är något Scream-fan till att börja med och att slasher-genren inte heller är något jag tycker är särskilt spännande även om jag i grund och botten älskar skräck. Det blev varken särskilt läskigt eller spännande och försöken till humor föll ofta platt.

Nu har samma två regissörer fått chansen igen och den här gången flyttar vi handlingen från Woodsboro till New York, där några av överlevarna från förra filmens hemskheter tror sig kunna leva skyddade.

Mindre humor, mer slakt

Till skillnad från förra filmen är det mer fokus på slakt och mörker här. Visst återfinns humor, absolut, men mer undanskuffad – och den funkar bättre. Av original-casten är det bara Courtney Cox som dyker upp och får en viktig roll. Melissa Barrera och Jenna Ortega (Wednesday!) gör sig mycket bra i huvudrollerna och även de andra skådespelarna sköter sig. Möjligen bortsett från Dermot Mulroney. Sorry, jag gillar inte att negga på skådespelare, men Mulroney är typen jag alltid känt att man använder när alla andra tackat nej – jag vet inte varför. Heroes-stjärnan Hayden Panettiere återkommer i rollen som Kirby Reed (som var med i Scream IV 2011).

Det är som sagt något med slashers. Jag har aldrig riktigt gillat dom. De lyckas aldrig bli direkt läskiga. De lyckas aldrig bli nagelbitar-spännande. Och de är inte tillräckligt äckliga för att man ska få nån gore-tillfredsställelse. Ändå fungerar Scream VI förvånansvärt bra. Visst stör jag mig på de logiska luckorna och återkommande klyschor, men den leker samtidigt med genren på ett kul och smart sätt som fungerar utan att det bara blir pajjigt. Sen gillar jag flytten från Woodsboro till NY. Det blir “större” utan att bli Hollywood-stort. Det finns en scen i en närlivsbutik som jag tycker tillhör filmens höjdpunkter.

 

Scream VI landar på 6,5 av 10 poäng.

Blood

Anderson the auteur

“Blood” är ett skräckdrama regisserat av Brad Anderson. Mannen som är något av ett mysterium. Han har regisserat avsnitt i framstående tv-serier, men även mästerliga filmer som “The Machinist”. Och så har der under åren dykt upp ett antal mindre kända och i mindre framgångsrika produktioner.

“Blood” är en sådan produkt. Det börjar rätt bra, eller helt okej. Michelle Monaghans karaktär lever ett hårt liv. Hon har levt med pillermissbruk och kämpat för att få vårdnaden om sina ungar. Ex-maken fortsätter att kämpa för ensam vårdnad och de bor en bit isär. Inte jättelångt, även om det kanske först verkar så. Skitsamma. Dom är inte överens och Monaghans exmake har fått barn med sin betydligt flickvän som av allt att döma var en av anledningar till uppbrottet.

En märklig kväll blir sonen Owen biten av hunden och håller på att dö. Men så händer något…

Blodig vändning

Filmen tar en ganska väntad vändning. Men det är här det börjar bli lite mer intressant.

Jag tänker inte avslöja mycket mer än detta: sjuklig son + rabiat morsa + blodsutgjutelse.

Det är ett ganska klassiskt recept som inte direkt överraskas mycket. Filmen är någorlunda välspelad och snyggt gjord, men det bjuder varken på överraskningar, någon direkt skrämsel eller gåshud. Wasted potential, för att uttrycka det hårdare.

 

Blood landar på 4 av 10 blodfattiga poäng.