Månad: april 2023

Publicerat

Renfield

En Cage för dina tankar

Jag blev positivt överraskad när jag läste om Renfield. På papper låter den ju fantastiskt kul. En Dracula-berättelse förpassad till nutiden. Och i rollen som Dracula en urflippad Cage. Fantastiskt? I teorin, ja. Cage är ju känd för sina “Cageismer” som kanske inte lämpar sig för alla filmer, även om han också gjort med nedtonade tolkningar i modern tid. Men vem vill inte se en urflippad Cage som Dracula?

Högt och lågt

Intrigen i sig är ganska enkel. Renfield förser Dracula med offer, men samvetet gnager. Han vill bli god, bli fri från sin mästare och leva ett vanligt liv. Det går ju naturligtvis sådär. Släng in en maffiafamilj i mixen och så är vi igång.

Den som sticker ut mest här är Awkwafina, som spelar den uttråkade polisen. Hon är suverän. Hoult är också bra. Cage är naturligtvis fantastiskt underhållande att skåda och jag överraskas i många scener av hur pass lik Bela Lugosi han faktiskt är. Det enda tråkiga med den här setupen är att Cage tyvärr får lite för lite screentime. När han väl är med stjäl han showen och får till några fina skratt, men jag hade hoppats på att man skulle ha nyttjat honom mer. Ett litet “whoooo” mitt i en replik är det som fastnar mest och får mig att garva högt.

I övrigt är det underhållande, med Renfields besök hos en sorts AA för medberoende där han till en början raggar nytt blod åt Dracula. Humorn i sig är riktigt kul när den väl fungerar, men jag upplever att det är ganska mycket hit-and-miss. Många skämt faller ganska platt. Det blir rejält med splatter, och det är ju alltid kul. Intressant också att det är Chris McKay som går från Lego Movie och Lego Batman till en splatterkomedi. Överdrivet? Ja. Så det finns och blir över. Roligt? Ganska ofta, men jag hade hoppats på lite mer.

Med en vassare manusförfattare och mer tid för Cageismer hade detta nog kunnat bli helt fantastiskt. Nu är det underhållande och snyggt, men ganska lättglömt.

 

Renfield landar på 6,5 av 10 poäng.

Publicerat

Blonde

En film om en ikon

Jag ska börja med att säga att jag varken varit särskilt intresserad eller haft någon större inblick i Marilyn Monroes liv, även om jag läst mig till att det var en tragisk historia med jobbig uppväxt, psykisk ohälsa och ett ständigt utnyttjande. Filmen är baserad på boken av Joyce Carol Oates. Andrew Dominick, som bland annat regisserat filmer som Killing them softly och Mordet på Jesse James har fått mycket kritik för den nästan tre timmar långa biografin Blonde. Och jag förstår varför.

Vacker men märklig

Det kan vi avhandla direkt: Blonde är en visuellt väldigt tilltalande film. Fotot är riktigt snyggt. Musiken är bra, det återkommande huvudtemat vackert. Skådespelarna gör alla riktigt bra ifrån sig också – Främst Ana de Armas. Hon är en skådespelare jag sett i flertalet filmer där hon dessvärre oftast haft mindre roller. Hon är magnifik och porträttlik i rollen som Marilyn. Eller. Hon gör vad hon kan med rollen och dialogen hon givits. Det är en väldigt lång film, återigen, och jag tycker ibland att den hoppar fram i tiden på ett ganska märkligt sätt.

Men det är något med den här filmen. Något jag inte kan skaka av mig. Unket, äckligt. Marilyns liv kantades av ohälsa och hon blev utnyttjad av flertalet män på olika sätt – både psykiskt och fysiskt, både sexuellt och genom misshandel. Det är en tragisk historia. En kvinna känd som hela världens sexsymbol och berättelsen bakom är precis lika unken som det låter. En talang och ett tilltalande yttre som dreglas över.

Men Dominick förvaltar detta på ett väldigt konstigt sätt. Jag vet inte om han bara haft lite otur när han tänkt, om målet var att framställa det hela på ett annat sätt eller vad som egentligen händer, men det blir problematiskt när en man regisserar en sån här film och väljer att visa upp Marilyn i många av de situationer man gör. Vi får inte bara se henne utsatt. Tvärtom älskar ju Dominick att visa henne naken och för det mesta helt utan anledning. Hon måste vara naken när hon vaknar i en mardröm och utforskar huset. Marilyn ska visas barbröstar så ofta det går och det går inte att försvara som annat än objektifierande. Likaså en viss scen med en viss president som hade gått att genomföra på ett helt annat sätt men här bara blir spekulativt. För att inte nämna ett par väl valda kameravinklar när hon gör abort (!).

Återigen. Jag vet inte vad tanken från regissörens sida har varit, men att han misslyckats och visar sig misogyn går inte att komma ifrån. Snacka om att ta en gripande berättelse och kasta den i sjön. Bortkastad potential.

 

Blonde är märklig och lämnar dålig eftersmak. 4 av 10 poäng.

Publicerat

Dungeons & Dragons: Honor among thieves

Ännu en speladaption

Dungeons & Dragons är baserad det populära rollspelet med samma namn (det finns även ett antal tv- och datorspel som utspelar sig i världen). Så med andra ord är detta ännu en sån där speladaption och det vet man vid det här laget att de sällan blir särskilt lyckade. Här har man dock på förhand gått ut med att det hela är gjort väldigt mycket med glimten i ögat. Själv har jag ingen erfarenhet av spelen även om jag hört mycket om den, så jag går in med noll risk att bli besviken på grund av att någon pissat på förlagan.

 

Humor och drakar

Filmen är regisserad av John Francis Daley och Jonathan Goldstein, som bland annat regisserat komedin Game Night från 2018 som jag personligen tycker är förbaskat underhållande. Hur man förhåller sig till förlagan har jag återigen ingen koll på så det låter vi vara osagt. I och med det har jag även svårt att säga hur denna kommer att emottas och huruvida det är en “lyckad” adaption. Men vet ni vad? Kul har jag. Jäkligt kul till och med. Det är snyggt och fartfyllt, hela tiden med glimten i ögat. Visst kan det bli småfånigt och visst faller en del av skämten lite platt, men jag sitter med ett leende mest hela tiden. Scenen när man ska förhöra fallna krigare på en kyrkogård tillhör filmens absolut roligaste – där garvar jag högt flera gånger.

Ett plus även till trevligt cast. Michelle Rodriguez, mest känt från Fast and the furious-filmerna, fungerar bra. Hugh Grant har en underhållande biroll. Mest positivt överraskad blir jag dock av Chris Pine. Här snackar vi om en skådespelare jag vanligtvis har ganska svårt för. Jag tycker ofta att han blir felcastad och spelar träigt, men han är som klippt och skuren för rollen som Edgin och gör riktigt bra ifrån sig.

Intrigen behöver vi kanske inte djupdyka i. Den är inte jätteavancerad och bjuder inte på några större överraskningar men fungerar finfint tack vare karaktärer, humor och bra driv. En positiv överraskning rakt igenom!

 

Dungeons & Dragons: Honor among thieves landar på 7 av 10 poäng.