En film om en ikon
Jag ska börja med att säga att jag varken varit särskilt intresserad eller haft någon större inblick i Marilyn Monroes liv, även om jag läst mig till att det var en tragisk historia med jobbig uppväxt, psykisk ohälsa och ett ständigt utnyttjande. Filmen är baserad på boken av Joyce Carol Oates. Andrew Dominick, som bland annat regisserat filmer som Killing them softly och Mordet på Jesse James har fått mycket kritik för den nästan tre timmar långa biografin Blonde. Och jag förstår varför.
Vacker men märklig
Det kan vi avhandla direkt: Blonde är en visuellt väldigt tilltalande film. Fotot är riktigt snyggt. Musiken är bra, det återkommande huvudtemat vackert. Skådespelarna gör alla riktigt bra ifrån sig också – Främst Ana de Armas. Hon är en skådespelare jag sett i flertalet filmer där hon dessvärre oftast haft mindre roller. Hon är magnifik och porträttlik i rollen som Marilyn. Eller. Hon gör vad hon kan med rollen och dialogen hon givits. Det är en väldigt lång film, återigen, och jag tycker ibland att den hoppar fram i tiden på ett ganska märkligt sätt.
Men det är något med den här filmen. Något jag inte kan skaka av mig. Unket, äckligt. Marilyns liv kantades av ohälsa och hon blev utnyttjad av flertalet män på olika sätt – både psykiskt och fysiskt, både sexuellt och genom misshandel. Det är en tragisk historia. En kvinna känd som hela världens sexsymbol och berättelsen bakom är precis lika unken som det låter. En talang och ett tilltalande yttre som dreglas över.
Men Dominick förvaltar detta på ett väldigt konstigt sätt. Jag vet inte om han bara haft lite otur när han tänkt, om målet var att framställa det hela på ett annat sätt eller vad som egentligen händer, men det blir problematiskt när en man regisserar en sån här film och väljer att visa upp Marilyn i många av de situationer man gör. Vi får inte bara se henne utsatt. Tvärtom älskar ju Dominick att visa henne naken och för det mesta helt utan anledning. Hon måste vara naken när hon vaknar i en mardröm och utforskar huset. Marilyn ska visas barbröstar så ofta det går och det går inte att försvara som annat än objektifierande. Likaså en viss scen med en viss president som hade gått att genomföra på ett helt annat sätt men här bara blir spekulativt. För att inte nämna ett par väl valda kameravinklar när hon gör abort (!).
Återigen. Jag vet inte vad tanken från regissörens sida har varit, men att han misslyckats och visar sig misogyn går inte att komma ifrån. Snacka om att ta en gripande berättelse och kasta den i sjön. Bortkastad potential.