En Cage för dina tankar
Jag blev positivt överraskad när jag läste om Renfield. På papper låter den ju fantastiskt kul. En Dracula-berättelse förpassad till nutiden. Och i rollen som Dracula en urflippad Cage. Fantastiskt? I teorin, ja. Cage är ju känd för sina “Cageismer” som kanske inte lämpar sig för alla filmer, även om han också gjort med nedtonade tolkningar i modern tid. Men vem vill inte se en urflippad Cage som Dracula?
Högt och lågt
Intrigen i sig är ganska enkel. Renfield förser Dracula med offer, men samvetet gnager. Han vill bli god, bli fri från sin mästare och leva ett vanligt liv. Det går ju naturligtvis sådär. Släng in en maffiafamilj i mixen och så är vi igång.
Den som sticker ut mest här är Awkwafina, som spelar den uttråkade polisen. Hon är suverän. Hoult är också bra. Cage är naturligtvis fantastiskt underhållande att skåda och jag överraskas i många scener av hur pass lik Bela Lugosi han faktiskt är. Det enda tråkiga med den här setupen är att Cage tyvärr får lite för lite screentime. När han väl är med stjäl han showen och får till några fina skratt, men jag hade hoppats på att man skulle ha nyttjat honom mer. Ett litet “whoooo” mitt i en replik är det som fastnar mest och får mig att garva högt.
I övrigt är det underhållande, med Renfields besök hos en sorts AA för medberoende där han till en början raggar nytt blod åt Dracula. Humorn i sig är riktigt kul när den väl fungerar, men jag upplever att det är ganska mycket hit-and-miss. Många skämt faller ganska platt. Det blir rejält med splatter, och det är ju alltid kul. Intressant också att det är Chris McKay som går från Lego Movie och Lego Batman till en splatterkomedi. Överdrivet? Ja. Så det finns och blir över. Roligt? Ganska ofta, men jag hade hoppats på lite mer.
Med en vassare manusförfattare och mer tid för Cageismer hade detta nog kunnat bli helt fantastiskt. Nu är det underhållande och snyggt, men ganska lättglömt.