Månad: maj 2023

Publicerat

Mayor of Kingstown säsong 1

Hawkeye i kostym

Jeremy Renner spelar huvudrollen i Mayor of Kingstown. Han är kanske mest känd som Hawkeye i Avengers-filmerna men har väldigt mycket mer på sitt samvete. Han passar bra i den här rollen och upplevs mindre stel än jag tyckt att han ofta varit i filmroller.

Kingstown är producerad och bitvis skriven av Taylor Sheridan, mannen bakom succén Yellowstone. Det märks en hel del på innehållet.

 

 

En serie som växer

Mayor of Kingstown handlar om familjen McLusky. Mamma jobbar på fängelset, en av sönerna är polis och de två andra är “maktmäklare” som jobbar mellan såväl rättsväsende som de kriminella för att hålla någon form av balans i samhället.

Jag tycker att serien pendlar lite i starten. De första avsnitten är både intressanta och välskrivna men spänningsfaktorn är kanske inte jättehög. Det är också på många sätt en serie om män. Kvinnorna hamnar i bakgrunden och används till en början mest som ögongodis. Även här växer serien längre in i första säsongen när karaktärer och deras relationer vill varandra utvecklas.

Något annat som också växer är spänningen. Efter halvtid blir det riktigt intressant och främst säsongens två-tre sista avsnitt är bitvis nagelbitande spännande. Främst scenerna i fängelset sticker ut – De får mig genast att minnas känslan av några av de mer intensiva avsnitten av fantastiska serien Oz (den hade faktiskt förtjänat att förnyas, eller nåt).

Jag går från halvskeptisk till att verkligen se fram emot att ta mig tid för säsong två. Ett bra betyg.

 

 

Första säsongen av Mayor of Kingstown landar på 7 av 10 poäng.

Publicerat

Evil Dead Rise

Necronomicon är tillbaka

Det har gått 42 (!) år sen Sam Raimis första Evil Dead-film vände upp och ned på skräckfilmen som genre och Bruce Campbell blev ett namn att räkna med. Mest uppskattad är väl dock uppföljaren Evil Dead 2 där skräck byttes ut mot mer splatterkomedi, följt av den tredje delen Army of Darkness från 1992 som var mer av en scifi-action-komedi.

2013 släpptes remaken av Fede Alvarez och nu är det alltså dags för en reboot, signerad regissör Lee Cronin, med Raimi och Campbell som producenter.

 

 

Blod och visuellt godis

Filmens intrig är enkel och tunn. Man råkar hitta Book of the dead och få passager upplästa och vips är demonerna tillbaka.

Det blir nervigt och väldigt blodigt och bitvis ganska spännande även fast handlingen inte blir mycket mer än så. Karaktärerna förblir tunna eftersom vi knappt hinner lära känna dem innan helvetet ordagrant bryter löst. Skådespelarna är dock duktiga, ska tilläggas.

Jag skulle vilja kalla detta för något av en skräckfilmsversion av hardcore-actionfilmen The Raid. Liknelsen kommer sig av det faktum att filmen till allra största del utspelar sig i ett flerbostadshus och målet är att ta sig därifrån. Där tar liknelserna slut, utöver att båda är väldigt våldsamma filmer.

Det har gått många år sen jag såg första Evil Dead, så jag minns inte på rak arm hur humorbetonad den var – jag får för mig att komiska inslag blev ett med franschisen i och med del två. Men det hade varit kul att få in lite av Raimis quirkiga känsla för humor i den här mixen, för här är det mer eller mindre gravallvarligt även om vissa saker är gjorda med glimten i ögat.

Rent visuellt är det väldigt tilltalande. Gore och effekter överlag håller hög klass. Man rider såklart på Evil Dead som varumärke, för faktum är att den här filmen utan problem hade kunnat stå på egna ben om man kommit på en “egen förbannelse”. Men då hade den å andra sidan aldrig hittat samma publik som namnet för med sig.

Jag gillar det dock på det stora hela.

 

Evil Dead Rise landar på 7 av 10 poäng

Publicerat

Guardians of the Galaxy Vol. 3

Väktarna är tillbaka

Första Guardians-filmen kom 2014. Den kändes som en ganska frisk fläkt i Marvels universum även om innehållet var liknande övriga superhjältefilmer: Massa effekter, halvtråkiga fiender och en massa humor. Jag gillar James Gunn som regissör, men jag föll inte helt pladask även om jag bitvis gillade den. Uppföljaren, Volume 2, som kom 2017, gillade jag något mer. Den innehöll lite mer spänning än första och jag tyckte att humorn kanske satt lite bättre.

Förväntningarna inför tredje var inte jättehöga även om recensionerna lovade rätt väl …

 

 

Tredje gången gillt

Intrigen i trean är ganska enkel: Väktarna lever någon slags lugnare liv där Quill, aka Star-Lord, är förkrossad över att han förlora Gamora, och mest vill supa sig full. Men så blir de attackerade av – något/någon/vad (won’t tell), och det skickar gänget på ett livräddningsuppdrag.

Det är intrigen i ett nötskal, även om det naturligtvis finns mer. Men nu vet ni. Vi får bekanta oss med The High Evolutionary (mästerligt spelad av Chukwudi Iwuji), någon slags gud (i hans egna ögon) som jobbar på att göra mänskligheten perfekt. Typ.

Intrigen kanske inte låter superspännande, men man får ihop det riktigt bra. Mycket tack vare tempot, ursnygga effekter och humor. Återigen består humorn av en del hit-and-miss – Vissa saker får mig att le eller garva högt, ibland undrar man varför inte manusförfattarna drog det tre varv till. Vi får en del roliga cameos – Nathan Fillion exempelvis, som är roliga.

Hur sköter sig skådespelarna? Jo. Det är ju en film som består av typ 70% CGI-effekter, men det finns en känslomässig bas som kräver sin skådespelare och det tycker jag funkar bra. Chris Pratt är härlig, även om Quill kanske inte är den mest intressanta av dem.

Lite fascinerad blir jag när jag läser Vin Diesels uttalande vid pressevenemanget i Paris (en show för media, såklart) där han menar på att han verkligen uppskattat att “spela” Groot och hur karaktären är fantastisk och multilayered och allt. Intressant eftersom Groot förenklat är ett animerat träd vars enda replik (NÄSTAN!) tre filmer igenom är just “I am Groot”. Men kul att han uppskattade djupdykningen i psyket.

Nåväl. Åter till saken. Guardians är fartfylld och kul, men det som kanske överraskar mest är hur känslomässigt påverkad jag blir. Det här är kanske inte den våldsammaste (minns inte nivån våld väl i första två), men definitivt den mörkaste. Vi får följa med och se Rockets ursprung och det är vackert och hjärteskärande och bjuder faktiskt på vattniga ögon. Det tillförde väldigt mycket till helheten.

Det låter kanske hårt, mycket ovan, men Guardians Vol. 3 är den absolut starkaste av de tre filmerna. 2,5 timme förflyter oerhört fort och jag, trots att jag varit skeptisk till de första och är extremt less på Marvel i stort, sitter faktiskt och önskar att Gunn kunde göra en till. Även om det inte kommer att hända.

Jag gillade den här skarpt.

 

Guardians of the Galaxy Vol. 3 landar på 8 av 10 poäng

Publicerat

The Last Kingdom: Seven kings must die

Uthred är tillbaka

Jag började kolla på serien The last kingdom förra sommaren och fastnade direkt. Fyra säsonger plöjdes på rekordtid. Jag älskade den, även om den kunde vara lite corny ibland. Sen kom femte och sista säsongen och saknaden blev enorm. Hur historiskt korrekt den är lämnar jag åt folk som kan temat, men snyggt gjord och förbaskat underhållande var den. Roligt också med alla svenska inhopp (Björn Bengtsson, Christian Hillborg, Jonas Malmsjö och en ofta komiskt dålig Magnus Samuelsson). Jag blev således väldigt glad när jag under pågående säsong fem läste att det skulle komma en film för att verkligen knyta ihop säcken.

Uthred, sword of Uthred

Som väntat blir det ett kärt återseende av såväl Uthred som andra återvändande karaktärer. Intrigen tänker jag inte skriva något särskilt om, men den handlar i vanlig ordning om maktgalningar som vill ta över land och lojaliteter som skiftar. Det är underhållande och snyggt och bitvis spännande, men det grandiosa uteblir. Jag gillar den, men det känns i grund och botten inte som mer än ett förlängt avsnitt av serien, inte för att jag kanske hade väntat mig mycket mer.

Oavsett är det en fin avslutning – för efter det här vore det bara dumt att försöka göra någon slags fortsättning med tanke på allt. Det är härligt att få hänga med Uthred och gänget och saknaden av en så pass beroendeframkallande serie blir än större.

Det ska sägas att jag väntade mig mer av slutfighten. Den känns märkligt sammansatt och blir lite lätt odramatisk trots att den innehåller många av de standardingredienser vi är vana vid att se vid stora sammandrabbningar på stora fält. Lite lätt oinspirerat. Det ska ju tilläggas att det här är en film som kanske går att se även om man inte sett serien, men jag har svårt att se att man skulle få ut något av det. Som avslutning på en finfin serie är det oavsett trevligt, tillkortakommanden till trots.

 

Seven kings must die landar på 6,5 av 10 poäng