Barbie

Dockan, men inte den ondskefulla

Jag dömde ut den här filmen efter trailern, för nog såg den hiskeligt dålig ut. Men så började folk i sociala medier skriva att den är riktigt bra och mitt intresse vaknade.

 

 

Rosa överallt

Barbie är till en början en riktigt jobbig film. Det är såklart meningen att allt ska vara precis så fånigt som det ter sig, men det är ändå lite jobbigt. Tack och lov blir det inte riktigt lika mycket musiknummer som jag varit rädd för – För är det nåt jag inte tål så är det musikaler.

Men. När den jobbiga inledningen är över (den faktiska inledningen som kopierar 2001 – A Space Odyssey är ganska kul, dock) så blir det riktigt, riktigt kul. Främst när Barbie och Ken besöker den verkligen världen. Där finns några riktigt roliga scener.

Men Barbie är mycket mer än den plastiga, rosa ytan. Den är känslosam och riktigt smart. Man driver med könsrollerna på ett riktigt befriande sätt och samtidigt så har den ett viktigt budskap som kommer fram på ett riktigt bra sätt. Det har vi duktiga manusförfattare som Noah Baumbach och Greta Gerwig (som även regisserar) att tacka för. Jag blir överraskad och glad över vilket lyckopiller Barbie bitvis är. Robbie är suverän i huvudrollen och Gosling som lättstötte, fragile Ken är underbar. Det är over the top och oväntat på ett sätt som gör mig glad.

Sen kan man naturligtvis gå djupare och se detta som den rena PR för Mattel och Barbie som det är. Man driver med hur dockornas docka är antifemnistisk och fått unga kvinnor att följa sjuka ideal och försöker här uppdatera dåligt rykte med att göra en film som är mycket medveten och “snäll”. Det är ett riktigt smart drag av leksakstillverkarna och går att säga mycket om – Jag väljer dock att se det som den härliga film man ändå lyckats få till och lämnar det där med rykten och uppdatering och ett försök att pracka på Barbie-dockor till en ny generation åt någon annan. Jag väljer att underhållas.

 

 

Barbie är oväntat rolig och underhållande. 7 av 10 poäng.

Mission: Impossible – Dead Reckning Part One

61-åring i sitt livs bästa form

Så var det äntligen dags att återse Tom Cruise, världens starkaste och galnaste 61-åring, i rollen som Ethan Hunt. Detta är den sjunde delen i serien.

 

 

Full fart framåt

Mitt tycke för serien har pendlat. Ettan minns jag inte mycket av, tvåan vill jag minnas som halvdan medan del tre knockade mig när den kom för en massa år sen. Sedan dess har uppföljarna pendlat mellan spektakulära scener, spänning och relativt tråkiga intriger.

Det ska sägas direkt: Den sjunde delen har i grund och botten en väldigt enkel intrig som låter oss följa med på spektakulära scener över hela världen. Låter det negativt? I det här fallet är det inte fallet. Det passar den här typen av film ganska bra, för man är nöjd med det man får.

Som vanligt får Hunt och hans team ställas inför omöjliga uppdrag (duh!) och får hela världen inklusive sina överordnade efter sig medan de jagar en supersmart (underdrift) AI som riskerar att göra livet surt för … Just det: Alla.

Actionscenerna avlöser varandra och det är fartfyllt hela tiden. Filmen är nästan tre timmar lång men känns inte alls så. Det är som sagt spektakulärt, extremt överdrivet men pulsen är så hög och det är så snyggt att man dras med.

Jag vågar nog påstå att det här kan vara min favorit i serien såhär långt. Det sagt trots att jag inte har sett de inledande fyra filmerna på VÄLDIGT många år.

Duktiga skådespelare, häftig action och 180 km/h rakt igenom. Det där MC-stuntet på berget är för häftigt. Det enda tråkiga är att vi lär få vänta minst ett år på upplösningen.

 

 

Dead Reckoning Part One är den bästa i M:I-serien hittills och kammar hem 8 av 10 poäng.