Twisted metal (säsong 1)

Baserad på tv-spel

Tv-serien Twisted Metal är baserad på en våldsam serie dystopiska racingspel. Jag har själv aldrig spelat något av dem men minns att jag var nyfiken på dem i unga år. Nu låter man alltså bland annat Anthony Mackie och Stephanie Beatriz ta huvudrollerna i filmatiseringen.

Tunt och märkligt

Jag har läst några recensioner som hyllat serien, men även ett par (främst Gamereactors recension) som totalsågar den. Jag är nyfiken och vill såklart ge detta en chans. Det låter lite för galet för att vara sant – och det är det också.

Spelserien innehåller inte mycket till handling och är således relativt svårt att basera en tv-serie på, men det löser man genom att hitta på en egen intrig.

Mackie, som jag gillat i sina mindre roller i exempelvis Avengers-filmerna, får den otacksamma uppgiften att spela en ganska menlös karaktär. Världen har typ gått under, varför minns jag inte, men det är farliga tider om man inte tillhör de rika som fått en plats i nån stor skyddad stad. Mackies karaktär erbjuds en chans till ett liv i lyx mot at han ska leverera ett mystiskt paket men för att göra det måste han åka jävligt mycket i en jävligt farlig värld.

Där har ni intrigen. Och det hade säkert gått att göra nåt bra av det – en film eller serie behöver inte vara dålig för att intrigen är lövtunn, det finns tusentals exempel på lyckade sådana. Men här går det helt enkelt inte.

Visst. Serien är väl helt okej rent visuellt, men den är inte engagerande på något plan alls. Skådespeleriet är torrt och träigt, karaktärerna skiter man fullständigt i. Det finns ingen puls eller spänning och alla försök till humor faller platt. I skrivande stund har serien ett genomsnittsbetyg på 7,5 på imdb.com. Det är inget skyhögt betyg sett till lyckade serier, men för en serie som håller den här låga kvalitén är det faktiskt ett oerhört högt betyg.

Det händer ytterst sällan att jag ger upp på en serie – Jag vill av naturen ge saker en chans, men i fallet Twisted metal går det helt enkelt inte. Det finns liksom inget dragplåster, ingenting alls som talar för att man ska sitta igenom en hel säsong även om avsnitten klockar in på trettio minuter styck. Jag ger faktiskt upp efter sju avsnitt som inte gjort annat än sno min tid.

 

Första säsongen av Twisted Metal är nästan pinsamt dålig och kammar hem hela 1 av 10 poäng.

From (säsong 1)

Märkliga saker händer i stan

From är lite av en underdog. Den gjorde inte mycket väsen av sig när den släpptes men har i efterhand fått sig en växande fanbase och tipsas ofta om i grupper på Facebook. Jag blev oerhört nyfiken.

Snyggt och mystiskt

Märkliga saker händer i den här blandningen av drama, skräck och dystopi. En stad någonstans mitt i USA. Den som kommer in i staden kan sedan inte ta sig ut. Invånarna kämpar för att hitta någon form av normalitet i tillvaron samtidigt som de måste skydda sig från den märkliga ondska som verkar bo i skogen.

Det är From in a nutshell, typ. En av huvudkaraktärerna spelas av Harold Perrineau (Lost, Oz, 28 weeks later etc), en av många skådisar jag tycker oerhört bra om. Han är en av seriens största behållningar. Skådespeleriet håller överlag relativt hög klass, men Eion Bailey som som karaktären Jim tycker jag är ganska träig – Eller så är det karaktären i sig som är rätt ointressant. Ungefär som Andrew Lincolns Rick Grimes som helt ofattbart fick agera huvudkaraktär i merparten av The walking deads säsonger.

Det finns mycket jag gillar med From. Det märks att det är Lost-producenterna som ligger bakom för den byggs upp liknande med mysterier som tätnar men få svar. Det är mörkt och till en början intressant och ganska spännande, men det är något som skaver.

Jag fastnar aldrig riktigt. Karaktärerna är inte tillräckligt intressanta, mysteriet kring staden byggs inte upp på ett sätt som gör att jag verkligen känner det där “Åh, jag vill veta mer!”. Det blir heller aldrig direkt läskigt eller överdrivet spännande, även om det glimmar till ibland. Jag kommer faktiskt på mig själv med att ha sett flera avsnitt som jag i efterhand knappt minns nåt av. Inget jättebra betyg.

Vi får se om jag ger säsong 2 en chans eller inte. Oklart.

 

From (säsong 1) landar på 6 av 10 poäng.

Silo (säsong 1) Apple+

Dystopi i silon

Silo är baserad på böcker av Hugh Howey (jag har inte läst nån av böckerna) och i serien ser vi bland annat Rebecca Ferguson (med svenska rötter!) och Tim Robbins.

Snyggt och spännande

Det är alltid spännande att ge sig in i nya serier. Ibland fastnar man direkt, ibland tar ett par avsnitt. Silo är en serie som greppar tag på direkten. Det är fyllt med så många mysterier och “hur fan ska det här utvecklas?” att man inte kan annat än se fram emot nästa avsnitt.

De första fyra avsnitten tillhör några av de mest spännande och intressanta jag sett i år. Det är oerhört snyggt, effektivt och välspelat från alla håll. Allt sitter. Efter det följer ett par avsnitt där tempot går ned något och mitt intresse likaså. Det blir lite vartannat avsnitt. Ett riktigt spännande, ett småtråkigt, men tack vare mysterierna och produktionsvärdet så håller jag ändå fast. Det finns nog för att jag ska klamra mig kvar och tro att det ska hålla.

Och det gör det i slutändan naturligtvis. Trots några halvdana avsnitt så är helheten så pass bra och välgjort att man efter första säsongen helst inte vill behöva vänta på fortsättningen.

Det är bara konstatera att Apple+ är en tjänst som levererar väldigt mycket kvalitetsserier. Lite som Netflix var i början.

 

Silo (säsong 1) landar på 7 av 10 poäng.

See (säsong 1-3) Apple+

Dystopisk vision utan syn

Jag blev rekommenderad att se på See (höhö) av min syster. Även om vi inte alltid tycker lika eller gillar samma saker så har hon bra smak (såklart). Jag var däremot smått skeptisk, för premissen till See låter på papperet ganska fånig och någonstans doftade det kalkon.

Förlåt mig, Jason

Och åter till detta med kalkonvarning. See utspelar sig i en dyster framtid där vårt moderna samhälle kraschat totalt. Inte nog med det – Mänskligheten har blivit blind. Bokstavligt talat alltså. Borta är synen och förstärkta är alla andra sinnen. I fel händer hade detta kunnat bli ett fantastiskt fjantigt klavertramp. Första halvan av första avsnittet är jag guppskeptisk och tycker att det ser lite fånigt ut när Jason Momoa twerk-kryper sig fram när han luktar, lyssnar och känner efter fienderna. Likaså deras war cry “chet-chet” känns sådär. Men det tar alltså inte mycket mer än 20-25 minuter för att omvända skepcismen, för redan i första avsnittet visar man att See är både nervig, våldsam och jäkligt välgjord. Jag har tidigare inte varit något direkt av Jason Momoa, men det här är den prestation som omvänder mig. Om det beror på att han faktiskt är duktig eller om han helt enkelt passar perfekt för den grymtande krigarfarsan Baba Voss låter jag vara osagt, men jag är såld efter ett par avsnitt.

Det fortsätter på samma sätt: Trevliga karaktärer, duktiga skådespelare, allianser som skiftar och en ständigt närvarande nerv. När första säsongen gått klart sitter båda jag och min sambo och skriker efter mer. Och mer får vi. Efterföljande säsonger introducerar nya karaktärer (Voss brorsa spelad av Dave Bautista, även han perfekt castad) och nya intriger. Det finns passager här och där som kan bli småsega, men de är inte många och främst så är jag väldigt förlåtande när merparten av serien är så förbaskat spännande och välgjord.

Och stridsscenerna känns smart genomtänkta. Det är rätt fränt att se hur dom utnyttjar övriga sinnen vid kamp. Och även i vardagliga saker. Hur annat som för oss är självklarheter i deras värld är främmande objekt, märkliga saker.

Det är med tyngd i bröstet man ser sista avsnittet – för vid det här laget står det klart att säsong 3 som släpptes våren 2023, är den sista. Om det hålls eller följs upp med en spin-off kvarstår att se – Slutet tyder på det och jag kan bara hoppas, för See är en av de absolut mest underhållande serier jag följt på flera år. En av de där som jag faktiskt inte kan invänta tills en hel säsong gått utan måste följa slaviskt varje vecka. Ett bra betyg om något.

 

See (säsong 1-3) landar på 9 av 10 poäng.

Boiling Point

Ännu mer stress i köket

Med första säsongen av The Bear recenserad kände jag mig tvungen att lyfta ännu en suverän skildring av restaurangköket. Boiling Point släpptes 2021 och i skrivande stund är jag omåttligt pepp då den förlängs med en serie som har premiär under hösten.

Mästerlig nerv och risk för stresspåslag

Boiling Point är jobbig. Den är stressande och nervig som fan. Inte minst vid tanken på hur nära verkligheten den är, baserat på saker jag läst och egen common sense.

Intrigen är enkel: Vi får följa med bakom kulisserna när kökschefen på en känd restaurang försöker hålla koll på personalen under årets stressigaste dag. Det är inte en enkel match och han har en del egna demoner, så att säga.

Skådespeleriet är helt magiskt, från huvudroll till minsta biroll. Stephen Graham ledet teamet och jag undrar om det inte är hans absolut bästa prestation. Även många av de andra, kanske främst Vinette Robinson, sticker ut med sina fenomenala rolltolkningar.

Vi snackar alltså om 90 minuter i ett storkök och det här kan vara en av de nervigaste filmer jag nånsin sett. Den typen av film man verkligen inte vill ska ta slut. För egen del hade den utan problem kunnat vara en timme längre – och det går egentligen helt emot min inställning till att extremt få filmer behöver en speltid på  120 minuter eller mer. Med det sagt ska det bli oerhört spännande att se hur man lyckas förvalta Boiling Point som tv-serie. Blir det lika bra, bättre, sämre eller flopp? Time will tell.

 

Boiling Point är en klockren fullpoängare. 10 av 10 möjliga.

The Bear säsong 1

Kaos i köket

Första säsongen av The Bear släpptes hösten 2022. Jag kände mig tvungen att hoppa på den efter flertalet positiva recensioner samt att jag gillar Jeremy Allen White (suverän i långköraren Shameless som tog slut härom året efter 11 säsonger).

Högljutt och stressigt

När jag börjar kolla på The Bear sitter jag hela första avsnittet och undrar vad fan det är jag ser. Folk rusar runt i kök och servering och skriker och svär åt varann. Det är stress, panik och ogästvänligt till tusen och det där gamla magsåret från tiden som platschef börjar nästan göra sig påmint.

Jag förstår att det är uppbyggnad för att visa deras verklighet och som så ofta annars är det första andra-tredje avsnittet av en serie som man fastnar på allvar för många serier kan ha en lite jobbig uppbyggnad och uppförsbacke.

The Bear så pass att jag är nära på att ge upp. Jag ger den två avsnitt. Sen behöver jag en paus på obestämd tid. Men så får jag en knäpp och känner att jag måste se vidare. Jag vill se hur den ändras. Jag vill förstå lovorden och de skyhöga betygen på IMDB. Och jag är i efterhand oändligt glad att jag gjorde det. I grund och botten är The Bear trots allt en serie jag borde älska, som älskar mat, matlagning och tycker det är oerhört fascinerande med filmer och serier som handlar om matlagning och restaurangvärlden.

Och det här är inget undantag. Den här serien tar sig något så inåt helvete när man väl kommer in i rätt flow, lär känna karaktärerna och dramatiken ökar. För det är en karaktärsdriven serie. Carm och kusinen Richie, ADHD-barnet deluxe som knappt utbrister “Cousin!” i tid och otid. Främst är det dock det unga stjärnskottet Sydney (fantastiskt spelad av Ayo Adebiri) som stjäl showen. Älskar främst när hon står på sig och smugglar in en ny rätt på menyn mot Carms vilja. Det finns fantastiska scener här. En jobbig start byggs upp till en riktigt, riktigt stark första säsong.

 

The Bear säsong 1 landar på 8 av 10 poäng.

Hijack (Apple+)

Spänning med tiotusenmetersklubben

I Apples senaste originalserie får vi följa med på en flygresa som går allt annat än smooth. Idris Elba och hans 200+ medpassagerare får det hett om öronen.

Högkvalitativ spänning

Jag har en förkärlek för serier och filmer som handlar om gisslansituationen och är kanske lite extra svag för just flygplanskapningar. Nu släpps det kanske inte överdrivet mycket av den sorten längre, men en film jag växte upp med och såg måånga gånger var Wesley Snipes-rullen Passenger 57. Om den håller i dagsläget vet jag inte, men på den tiden älskade jag den.

Med ovan sagt och det faktum att Idris Elba axlar huvudrollen så är förväntningar högt ställda från start.

Och vet ni vad? Förväntningarna infrias. Vi bjuds på en serie som är snygg, oerhört välspelad och välproducerad på alla håll och kanter. Det bjuds på en del spännande intriger både i luft och på marken och de sju avsnitten är över alldeles för snabbt. Det är spännande nära på rakt igenom och vissa avsnitt är nervigare än andra. Det finns egentligen få saker att säga negativt om detta. Hatten av för Apple+ som återkommande visar att de är suveräna på att producera kvalitetsserier.

 

Hijack landar på 8 av 10 poäng.

The Walk-In (I hatets mitt)

Bitvis obehagligt om viktigt tema

The Walk-In (finns på SVT Play) är en miniserie om en före detta nazist, er om det nedan. Jag hade inte hört talas om den innan men fastnade för att Stephen Grahams nuna dök upp när jag skrollade på streamingtjänsten.

Historien upprepar sig?

Först, kort om serien:

“En infiltratör hoppas att stoppa framtida attacker när han infiltrerar en neo-nazistisk terrorgrupp. Men är alla på andra sidan verkligen fiender? Serien bygger på verkliga händelser.”

Ett ämne jag är svag för. Allt som har med extremism att göra skrämmer och fascinerar. Extremhögern tar plats i politiken igen som om ingen lärt sig av historien och det gäller inte bara Sverige. Nog propaganda från mig.

Stepen Graham (svenskt påbrå!) leder den här miniserien. Han är en av mina absoluta favoriter och har förgyllt mycket. Han slog väl egentligen igenom på riktigt med sin fantastiska roll som arslet Combo i This is England och har sedan varit med i Peaky Blinders, Boardwalk Empire med mera. Och har ni inte sett filmen Boiling Point – gör det (kommer för övrigt som tv-serie i höst).

Åter till serien. Intressant, verklighetsbaserad intrig. Bitvis är den ruggig och riktigt spännande. Den är välgjord och välspelad från alla sidor. Det finns väldigt mycket att gilla med detta – och att lära sig. Jag återkommer till att verkligheten kan kännas ganska obehaglig och jag känner djupt obehag vid tanken på all sanning i den här produktionen.

Den håller rakt igenom och bjuder återigen på mycket spänning. Jag gillar att följa huvudkaraktären och hans huvudbry med att å ena sidan vilja göra skillnad men med risk för fru och barn som fått flytta när hotbilden följt med.

Emellanåt kan jag uppleva att The Walk-In kan bli lite långsam och tappa fokus för en stund, vilket drar ned betyget något, men den är fortfarande väl värd en titt. En ganska okänd liten pärla.

 

The Walk-In landar på 7 av 10 poäng.

Tulsa King säsong 1 (SkyShowtime)

Gammal gubbe kickar arsle

Det är något med gubbarna i Hollywood. Arnold, 76, släpper action-serie på Netflix där han spelar CIA-agent. Stallone släpper nytt där han spelar mafioso som tar över nytt territorium efter fängelsestraff. En av skillnaderna är dock att Arnold spelar 65-åring medan Stallone faktiskt spelar sin ålder.

Mafioso i en ny värld

Bakom Tulsa King står Hollywoods nu hetaste showrunner Taylor Sheridan, som även ligger bakom framgångar som Yellowstone med spinoffer, Mayor of Kingstown med flera. Många återkommande teman och upplägg gör att hans produktioner ganska lätt känns igen. Inte minst är de väldigt välgjorda, välspelade och välskrivna.

Tulsa King är inget undantag. Det här är en serie som underhåller mig från början till slut. Den är kanske rätt gubbig och har egentligen inte något nytt att bjuda på, men det gör inte när det är välskrivet och bra driv.

Dialogen är härlig, tonen är ofta ganska lättsam med underfundig humor. Jag blir glatt överraskad, även om jag vet att Sheridan som showrunner oftast är ett bra tecken.

Jag ser fram emot nästa säsong. Roligt att Stallone i sin första tv-serie någonsin. Mycket finns att säga om karln, men jag gillar honom som skådis, träig eller ej.

Första säsongen av Tulsa King landar på 8 av 10 poäng.

Oppenheimer

Ett geni som strular till det

Nolan har varit en av mina absoluta favoritregissörer. Han har på senare år gått från det till att fortfarande vara en av de mest intressanta. Alltid något. Problemet är att jag ofta tycker att han strular till det för sig. Det visade sig kanske främst i senaste filmen Tenet, som jag inte kan sammanfatta som annat än ett patetiskt debakel. Hård ord, jag vet. Och många av hans filmer hade mått bra av trimmas ned. Jag är därför lite orolig inför Oppenheimer, som är nästan tre timmar lång.

 

Genier som riskerar att spränga världen

Jag vill börja med att lyfta allt positivt med Oppenheimer:

Skådespeleriet. Cillian Murphy har tillhört toppskiktet av favoritskådespelare ända sedan jag såg 28 days later för första gången. Han är ett unikum som kan förgylla det mesta. Till sin hjälp har han bland andra Emily Blunt, Matt Damon, Robert Downey Jr., Florence Pugh och Macon Blair. Det är något som aldrig står fel i Nolans filmer – han har ett öga för att välja rätt person till rätt roll.

Det är också en både visuell och audiovisuell upplevelse. Rent tekniskt har Nolan alltid varit överlägsen de flesta i branschen. Han gör alltid det lilla extra för att hans filmer ska sticka ut visuellt. Bilden i Oppenheimer är således fantastisk, även om jag ska vara ärlig och säga att det inte tillför något att ha en av tre tidslinjer i svartvitt. Jag kan även tycka att Oppenheimers återkommande “inre bilder” upprepas lite väl ofta. De säger oss egentligen inget.

Den scen som sticker ut mest på alla sätt är bombtestet. Här gifter sig bildspråket med effekter, musik och den där nerven som Nolan ibland kan få till så mästerligt. Här sitter jag på helspänn och ler för mig själv i mörkret, för det är under såna här scener som Nolan är som bäst (tänker på scenen i Interstellar när rymdskeppen ska docka, de viktlösa scenerna i Inception).

Men, till det negativa. Bombtestet är den bästa scenen i hela filmen. Dessvärre är det även en av ytterst få scener som ingjuter någon direkt spänning. Visst är det kul när han samlar sitt team och påbörjar bygget, men hela den här rättsprövningen som tar upp två tredjedelar av filmen känns missplacerad och fruktansvärt ointressant trots att det är välskrivet och trots att skådespeleriet hela tiden är på topp.

Jag dras helt enkelt inte in. Oppenheimers inneboende mörker är intressant. Emily Blunts Kitty Oppenheimer känns extremt underanvänd fram tills scenen då hon får briljera framåt slutet. Likaså tycker jag att Florence Pugh som struligt kärleksintresse går från intressant till borttappad. För det måste jag säga: Nolan är inte alltid jättebra på att bygga sina kvinnliga karaktärer. Han gör gärna filmer om smarta, dystra män (ja, det finns undantag med vissa karaktärer här och där).

En annan sak som ska nämnas är att musiken inte görs av Hans Zimmer, som oftast varit Nolans go-to-guy. Istället är det svensken Ludwig Göransson, som dessvärre inte imponerat särskilt på mig utöver ledtemat till serien Mandalorian. Soundtracket tycker jag mest känns … Bröligt och jobbigt. Och jag gillar inte heller sättet att försöka lyfta ganska ointressanta förhörsscener där diverse avslöjanden ska fyllas upp med den bombastiska musiken. Det blir inte mer spännande. Möjligen om man hade använt filmmusiken så som geniet Zimmer gör.

Ja, jag vet. Jag är extremt negativ, men jag har alltid en viss förhoppning när Nolan släpper nytt. Interstellar hade många fina stunder och många scener som hade kunnat klippas bort men var i slutändan tekniskt fulländad och musiken likaså. Dunkirk såg jag om direkt efter Oppenheimer och kan rekommendera som en av hans absolut bästa – den är dessutom bara strax över 100 minuter lång. Sen kom Tenet och jag satt i biosalongen och undrade vad fan han höll på med. Nu kommer Oppenheimer och jag vill sammanfatta det såhär:

Hade man klippt ned den här filmen till 120 minuter så hade jag troligen tyckt väldigt mycket om den. För den här intrigen håller inte för nästan tre timmars så kallad underhållning.

 

Oppenheimer landar på 6 av 10 poäng.