Familjen Roy har en dröm, ett liv, ett imperium tillsammans
Jag har läst så mycket gott om Succession, främst senaste året när fjärde och sista säsongen kom. Av någon anledning har jag dragit mig för att se den, inte tyckt att den låter som något jag skulle fastna för. Så?
Alla är svin
Succession är en märklig serie. Märklig för att den är så förbaskat jäkla underhållande och medryckande trots att det egentligen inte finns en enda karaktär att verkligen sympatisera med. Alla är maktgalna svin, alla kör över varandra, syskonen förstör för varandra och försöker ta makten och ja – Alla är svin.
Men det är så förbaskat välskrivet. Dialogen är underfundig och får mig att garva rakt ut flera gånger per avsnitt på ett sätt som väldigt få serier gör (även om vissa bitska kommentarer kan bli lite väl och kännas lite over-the-top). Det känns realistiskt samtidigt som det känns överdrivet, inte minst med tanke på att vissa karaktärer uppenbarligen lyckas gå extremt långt trots att de knappt verkar besitta hjärnceller – Men såna har jag stött på många i verkligheten också.
Skådespeleriet är helt outstanding. Brian Cox som överhuvud gör nog sitt livs roll. Sarah Snook är fenomenal som dottern. Kieran Culkin (Ensam Hemma-Macaulays brorsa) sticker ut lite extra som den extremt sviniga Roman Roy vars dialog pendlar mellan galenskap, överdriven och helt fenomenal – Scenen där han råkar skicka en dickpic till sin farsa är obetalbar. Även scenen när Jeremy Strongs Kendall Roy börjar rappa på scen när de firar farsans åttioårsdag. Matthew MacFayden är en skådespelare jag inte sett i överdrivet mycket, men jag har alltid tyckt att han är väldigt träig – Han är faktiskt en av seriens absolut största behållningar som Tom, ingift i familjen Roy och som lyckas hålla sig kvar tack vare familjebanden. Jag kan inte lyfta skådespelarna högt nog, de är verkligen toppklass allihop. Vi får även gästskådespelare som Alexander Skarsgård och Adrien Brody.
Visst finns det avsnitt som är lite segare, men överlag är jag fascinerad över hur skådespeleri och dialog lyckas lyfta en serie som i många avseenden ofta är ganska odramatisk i sig, även om det finns riktigt nerviga scener och avsnitt. I säsong fyra hettar till extremt och främst ett avsnitt har mig fullständigt naglad och nervig.
Och dialogen, återigen. Det finns replikskiften här som är så sinnessjukt snygga – och roliga. En av mina favoriter är när man misstänker skottlossning i kontorskomplexet och Tom och hans “assistent” Greg blir placerade i vad som inte alls är ett panic room. De pratar om det lilla fönstret till höger om dörren och Greg kläcker ur sig en av de repliker som fått mig att skratta rakt ut:
“Someone could fit through that window. A small person. An attack child.”
Så. Hur sammanfattar man fyra säsonger av Succession? En väldigt annorlunda upplevelse. En serie som egentligen inte borde funka med tanke på att jag inte brukar ha lätt att fastna för vare sig böcker, serier eller filmer där man inte kan sympatisera med karaktärer. Men. Funkar gör det. Och jag kommer sakna den här serien.
Succession landar allt som allt på 8 av 10 poäng.