Ännu en speladaption
Dungeons & Dragons är baserad det populära rollspelet med samma namn (det finns även ett antal tv- och datorspel som utspelar sig i världen). Så med andra ord är detta ännu en sån där speladaption och det vet man vid det här laget att de sällan blir särskilt lyckade. Här har man dock på förhand gått ut med att det hela är gjort väldigt mycket med glimten i ögat. Själv har jag ingen erfarenhet av spelen även om jag hört mycket om den, så jag går in med noll risk att bli besviken på grund av att någon pissat på förlagan.
Humor och drakar
Filmen är regisserad av John Francis Daley och Jonathan Goldstein, som bland annat regisserat komedin Game Night från 2018 som jag personligen tycker är förbaskat underhållande. Hur man förhåller sig till förlagan har jag återigen ingen koll på så det låter vi vara osagt. I och med det har jag även svårt att säga hur denna kommer att emottas och huruvida det är en “lyckad” adaption. Men vet ni vad? Kul har jag. Jäkligt kul till och med. Det är snyggt och fartfyllt, hela tiden med glimten i ögat. Visst kan det bli småfånigt och visst faller en del av skämten lite platt, men jag sitter med ett leende mest hela tiden. Scenen när man ska förhöra fallna krigare på en kyrkogård tillhör filmens absolut roligaste – där garvar jag högt flera gånger.
Ett plus även till trevligt cast. Michelle Rodriguez, mest känt från Fast and the furious-filmerna, fungerar bra. Hugh Grant har en underhållande biroll. Mest positivt överraskad blir jag dock av Chris Pine. Här snackar vi om en skådespelare jag vanligtvis har ganska svårt för. Jag tycker ofta att han blir felcastad och spelar träigt, men han är som klippt och skuren för rollen som Edgin och gör riktigt bra ifrån sig.
Intrigen behöver vi kanske inte djupdyka i. Den är inte jätteavancerad och bjuder inte på några större överraskningar men fungerar finfint tack vare karaktärer, humor och bra driv. En positiv överraskning rakt igenom!
