Kategori: Dramaserier

Kaos i köket

Första säsongen av The Bear släpptes hösten 2022. Jag kände mig tvungen att hoppa på den efter flertalet positiva recensioner samt att jag gillar Jeremy Allen White (suverän i långköraren Shameless som tog slut härom året efter 11 säsonger).

Högljutt och stressigt

När jag börjar kolla på The Bear sitter jag hela första avsnittet och undrar vad fan det är jag ser. Folk rusar runt i kök och servering och skriker och svär åt varann. Det är stress, panik och ogästvänligt till tusen och det där gamla magsåret från tiden som platschef börjar nästan göra sig påmint.

Jag förstår att det är uppbyggnad för att visa deras verklighet och som så ofta annars är det första andra-tredje avsnittet av en serie som man fastnar på allvar för många serier kan ha en lite jobbig uppbyggnad och uppförsbacke.

The Bear så pass att jag är nära på att ge upp. Jag ger den två avsnitt. Sen behöver jag en paus på obestämd tid. Men så får jag en knäpp och känner att jag måste se vidare. Jag vill se hur den ändras. Jag vill förstå lovorden och de skyhöga betygen på IMDB. Och jag är i efterhand oändligt glad att jag gjorde det. I grund och botten är The Bear trots allt en serie jag borde älska, som älskar mat, matlagning och tycker det är oerhört fascinerande med filmer och serier som handlar om matlagning och restaurangvärlden.

Och det här är inget undantag. Den här serien tar sig något så inåt helvete när man väl kommer in i rätt flow, lär känna karaktärerna och dramatiken ökar. För det är en karaktärsdriven serie. Carm och kusinen Richie, ADHD-barnet deluxe som knappt utbrister “Cousin!” i tid och otid. Främst är det dock det unga stjärnskottet Sydney (fantastiskt spelad av Ayo Adebiri) som stjäl showen. Älskar främst när hon står på sig och smugglar in en ny rätt på menyn mot Carms vilja. Det finns fantastiska scener här. En jobbig start byggs upp till en riktigt, riktigt stark första säsong.

The Bear säsong 1 landar på 8 av 10 poäng.

Bitvis obehagligt om viktigt tema

The Walk-In (finns på SVT Play) är en miniserie om en före detta nazist, er om det nedan. Jag hade inte hört talas om den innan men fastnade för att Stephen Grahams nuna dök upp när jag skrollade på streamingtjänsten.

Historien upprepar sig?

Först, kort om serien:

“En infiltratör hoppas att stoppa framtida attacker när han infiltrerar en neo-nazistisk terrorgrupp. Men är alla på andra sidan verkligen fiender? Serien bygger på verkliga händelser.”

Ett ämne jag är svag för. Allt som har med extremism att göra skrämmer och fascinerar. Extremhögern tar plats i politiken igen som om ingen lärt sig av historien och det gäller inte bara Sverige. Nog propaganda från mig.

Stepen Graham (svenskt påbrå!) leder den här miniserien. Han är en av mina absoluta favoriter och har förgyllt mycket. Han slog väl egentligen igenom på riktigt med sin fantastiska roll som arslet Combo i This is England och har sedan varit med i Peaky Blinders, Boardwalk Empire med mera. Och har ni inte sett filmen Boiling Point – gör det (kommer för övrigt som tv-serie i höst).

Åter till serien. Intressant, verklighetsbaserad intrig. Bitvis är den ruggig och riktigt spännande. Den är välgjord och välspelad från alla sidor. Det finns väldigt mycket att gilla med detta – och att lära sig. Jag återkommer till att verkligheten kan kännas ganska obehaglig och jag känner djupt obehag vid tanken på all sanning i den här produktionen.

Den håller rakt igenom och bjuder återigen på mycket spänning. Jag gillar att följa huvudkaraktären och hans huvudbry med att å ena sidan vilja göra skillnad men med risk för fru och barn som fått flytta när hotbilden följt med.

Emellanåt kan jag uppleva att The Walk-In kan bli lite långsam och tappa fokus för en stund, vilket drar ned betyget något, men den är fortfarande väl värd en titt. En ganska okänd liten pärla.

The Walk-In landar på 7 av 10 poäng.

Årets överraskning

Jag hade inte läst något om den här serien trots att omslagsbilden passerat revy när jag scrollat i flödet på Apples streamingtjänst. Den ligger dessvärre ganska långt ned på topplistan. Det var när en bekant rekommenderade den på Facebook som jag kände att “Det här får jag inte missa”.

Det låter kanske torrt, men …

Intrigen låter ganska enkel, och kanske lite småtorr.

“Medan världens vinälskare sörjer Alexandre Legérs död, får hans frånvarande dotter Camille veta att hans fantastiska vinsamling kan bli hennes. Men för att få arvet måste hon besegra faderns skyddsling Issei i en tävling där sinnena prövas.”

Jag älskar mat. Jag älskar vin. Således borde detta kunna tilltala. Det finns ett antal riktigt minnesvärda serier och filmer med mat- och vinresor och det visar sig att Drops of God kan placeras högst upp på den.

Serien består av åtta beroendeframkallande avsnitt. En produktion där, likt en magnifik maträtt paras med det perfekta vinet, allt sitter. Skådespeleriet är fenomenalt, manuset likaså. Regin är super, bildkompositionen magisk och ljudbilden eggande. Jag gillar även att man inte gör en Hollywood och låter allt vara på engelska utan blandar franska, japanska och engelska som är de tre främst förekommande språken.

Intrigen blir naturligtvis djupare än premissen avslöjar och karaktärsgalleriet är rikt och intressant. Man lyckas beskriva smaksensationerna med ljud och bild på ett sätt som gör att man själv önskar att man sitter med en smakprovning till varje avsnitt.

Det här är kort och gott svårslaget. En serie jag dessvärre tror kommer att gå många förbi, men som förtjänar en gigantisk publik.

Drops of God landar på 10 av 10 poäng.