Kategori: Dramafilmer

The Butler är en amerikansk biografisk drama film som släpptes år 2013 och är regisserad av Lee Daniels och skriven av Danny Strong.

Den bygger löst på livet av Eugene Allen, som var en butler vid Vita huset i över 30 år under åtta olika presidenter. I filmen heter huvudkaraktären “Cecil Gaines” och spelas av Forest Whitaker.

Filmen utforskar väsentliga historiska händelser och politiska förändringar i USA genom att visa dem ur perspektivet av en svart butler vid Vita huset. Medan Gaines är en fiktiv karaktär, speglar hans berättelse många av de verkliga utmaningarna som African Americans stod inför under den tiden. Genom Gaines ögon får vi se hur han hanterar rasism, segregation och diskriminering både på jobbet och i samhället.

En av de starkaste scenerna i filmen är när Gaines och hans son Louis, spelad av David Oyelowo, argumenterar om vilken metod som är den bästa för att bekämpa rasism. Gaines tror på att arbeta inom systemet för att göra en skillnad, medan Louis ser vikten av att protestera och engagera sig i Medborgarrättsrörelsen för att förändra status quo. Denna konflikt mellan generationerna speglar den bredare splittringen inom svarta samhällen vid den tiden och den pågående debatten om kampen för medborgerliga rättigheter.

Genom historiska klipp och arkivmaterial visar filmen också de verkliga händelserna som påverkar karaktärerna, inklusive mordet på president Kennedy, Martin Luther Kings tal “I Have a Dream” och slutligen Obama-valet 2008. Dessa händelser hjälper till att sätta in Gaines liv i ett större historiskt sammanhang och påminner oss om de utmaningar och framsteg som African Americans har upplevt i USA genom åren.

En annan viktig aspekt av filmen är dess skildring av relationen mellan Gaines och de olika presidenterna han tjänade under. Gaines är i grunden en professionell och dedikerad butler som tar sitt arbete på stort allvar, men han kan inte undgå att påverkas av politiken och besluten som fattas vid Vita huset. Hans personliga åsikter och identitet krockar ibland med de politiska lojaliteterna som förväntas av honom, vilket skapar spännande konflikter och moraliska dilemman.

Forest Whitaker gör en fantastisk prestation som Cecil Gaines och lyckas fånga karaktärens komplexitet och djup på ett imponerande sätt. Hans känsliga och subtila skådespel ger liv åt en man som är både en symbol för tiden han levde i och en individ med sina egna strider och motgångar.

Sammanfattningsvis är The Butler en gripande och tankeväckande film som inte bara berättar en individuell historia, utan också kastar ljus på större frågor om ras, makt och identitet i amerikanskt samhälle. Med sin starka ensemblebesättning, välskrivna manus och effektiva regi är det en film som definitivt är värd att se för alla som är intresserade av historia, politik och mänskliga relationer.

Ett geni som strular till det

Nolan har varit en av mina absoluta favoritregissörer. Han har på senare år gått från det till att fortfarande vara en av de mest intressanta. Alltid något. Problemet är att jag ofta tycker att han strular till det för sig. Det visade sig kanske främst i senaste filmen Tenet, som jag inte kan sammanfatta som annat än ett patetiskt debakel. Hård ord, jag vet. Och många av hans filmer hade mått bra av trimmas ned. Jag är därför lite orolig inför Oppenheimer, som är nästan tre timmar lång.

Genier som riskerar att spränga världen

Jag vill börja med att lyfta allt positivt med Oppenheimer:

Skådespeleriet. Cillian Murphy har tillhört toppskiktet av favoritskådespelare ända sedan jag såg 28 days later för första gången. Han är ett unikum som kan förgylla det mesta. Till sin hjälp har han bland andra Emily Blunt, Matt Damon, Robert Downey Jr., Florence Pugh och Macon Blair. Det är något som aldrig står fel i Nolans filmer – han har ett öga för att välja rätt person till rätt roll.

Det är också en både visuell och audiovisuell upplevelse. Rent tekniskt har Nolan alltid varit överlägsen de flesta i branschen. Han gör alltid det lilla extra för att hans filmer ska sticka ut visuellt. Bilden i Oppenheimer är således fantastisk, även om jag ska vara ärlig och säga att det inte tillför något att ha en av tre tidslinjer i svartvitt. Jag kan även tycka att Oppenheimers återkommande “inre bilder” upprepas lite väl ofta. De säger oss egentligen inget.

Den scen som sticker ut mest på alla sätt är bombtestet. Här gifter sig bildspråket med effekter, musik och den där nerven som Nolan ibland kan få till så mästerligt. Här sitter jag på helspänn och ler för mig själv i mörkret, för det är under såna här scener som Nolan är som bäst (tänker på scenen i Interstellar när rymdskeppen ska docka, de viktlösa scenerna i Inception).

Men, till det negativa. Bombtestet är den bästa scenen i hela filmen. Dessvärre är det även en av ytterst få scener som ingjuter någon direkt spänning. Visst är det kul när han samlar sitt team och påbörjar bygget, men hela den här rättsprövningen som tar upp två tredjedelar av filmen känns missplacerad och fruktansvärt ointressant trots att det är välskrivet och trots att skådespeleriet hela tiden är på topp.

Jag dras helt enkelt inte in. Oppenheimers inneboende mörker är intressant. Emily Blunts Kitty Oppenheimer känns extremt underanvänd fram tills scenen då hon får briljera framåt slutet. Likaså tycker jag att Florence Pugh som struligt kärleksintresse går från intressant till borttappad. För det måste jag säga: Nolan är inte alltid jättebra på att bygga sina kvinnliga karaktärer. Han gör gärna filmer om smarta, dystra män (ja, det finns undantag med vissa karaktärer här och där).

En annan sak som ska nämnas är att musiken inte görs av Hans Zimmer, som oftast varit Nolans go-to-guy. Istället är det svensken Ludwig Göransson, som dessvärre inte imponerat särskilt på mig utöver ledtemat till serien Mandalorian. Soundtracket tycker jag mest känns … Bröligt och jobbigt. Och jag gillar inte heller sättet att försöka lyfta ganska ointressanta förhörsscener där diverse avslöjanden ska fyllas upp med den bombastiska musiken. Det blir inte mer spännande. Möjligen om man hade använt filmmusiken så som geniet Zimmer gör.

Ja, jag vet. Jag är extremt negativ, men jag har alltid en viss förhoppning när Nolan släpper nytt. Interstellar hade många fina stunder och många scener som hade kunnat klippas bort men var i slutändan tekniskt fulländad och musiken likaså. Dunkirk såg jag om direkt efter Oppenheimer och kan rekommendera som en av hans absolut bästa – den är dessutom bara strax över 100 minuter lång. Sen kom Tenet och jag satt i biosalongen och undrade vad fan han höll på med. Nu kommer Oppenheimer och jag vill sammanfatta det såhär:

Hade man klippt ned den här filmen till 120 minuter så hade jag troligen tyckt väldigt mycket om den. För den här intrigen håller inte för nästan tre timmars så kallad underhållning.

Oppenheimer landar på 6 av 10 poäng.

En film om en ikon

Jag ska börja med att säga att jag varken varit särskilt intresserad eller haft någon större inblick i Marilyn Monroes liv, även om jag läst mig till att det var en tragisk historia med jobbig uppväxt, psykisk ohälsa och ett ständigt utnyttjande. Filmen är baserad på boken av Joyce Carol Oates. Andrew Dominick, som bland annat regisserat filmer som Killing them softly och Mordet på Jesse James har fått mycket kritik för den nästan tre timmar långa biografin Blonde. Och jag förstår varför.

Vacker men märklig

Det kan vi avhandla direkt: Blonde är en visuellt väldigt tilltalande film. Fotot är riktigt snyggt. Musiken är bra, det återkommande huvudtemat vackert. Skådespelarna gör alla riktigt bra ifrån sig också – Främst Ana de Armas. Hon är en skådespelare jag sett i flertalet filmer där hon dessvärre oftast haft mindre roller. Hon är magnifik och porträttlik i rollen som Marilyn. Eller. Hon gör vad hon kan med rollen och dialogen hon givits. Det är en väldigt lång film, återigen, och jag tycker ibland att den hoppar fram i tiden på ett ganska märkligt sätt.

Men det är något med den här filmen. Något jag inte kan skaka av mig. Unket, äckligt. Marilyns liv kantades av ohälsa och hon blev utnyttjad av flertalet män på olika sätt – både psykiskt och fysiskt, både sexuellt och genom misshandel. Det är en tragisk historia. En kvinna känd som hela världens sexsymbol och berättelsen bakom är precis lika unken som det låter. En talang och ett tilltalande yttre som dreglas över.

Men Dominick förvaltar detta på ett väldigt konstigt sätt. Jag vet inte om han bara haft lite otur när han tänkt, om målet var att framställa det hela på ett annat sätt eller vad som egentligen händer, men det blir problematiskt när en man regisserar en sån här film och väljer att visa upp Marilyn i många av de situationer man gör. Vi får inte bara se henne utsatt. Tvärtom älskar ju Dominick att visa henne naken och för det mesta helt utan anledning. Hon måste vara naken när hon vaknar i en mardröm och utforskar huset. Marilyn ska visas barbröstar så ofta det går och det går inte att försvara som annat än objektifierande. Likaså en viss scen med en viss president som hade gått att genomföra på ett helt annat sätt men här bara blir spekulativt. För att inte nämna ett par väl valda kameravinklar när hon gör abort (!).

Återigen. Jag vet inte vad tanken från regissörens sida har varit, men att han misslyckats och visar sig misogyn går inte att komma ifrån. Snacka om att ta en gripande berättelse och kasta den i sjön. Bortkastad potential.

Blonde är märklig och lämnar dålig eftersmak. 4 av 10 poäng.

Chazelle overload

Damien Chazelle är regissören som gett oss fantastiska filmer som Whiplash och First man. Hans uppskattade musikal La La Land snuvades även på en Oscars-statyett när man läst upp “fel” vinnare (den gick egentligen till Moonlight). Nu bjuder Chazelle in till Babylon – En film fylld med extra allt. Det är storslaget, det är högljutt och trippat rakt igenom. Vi bjuds på duktiga prestationer av Brad Pitt, Margot Robbie, Tobey Maguire, Jean Smart, Olivia Wilde, Diego Calva med (många) flera.

Jag får nästan stresseksem av den högoktaniga inledningen där allt är väldigt högljutt och färgstarkt och det visas redan i inledningen att regissören gillar kroppsvätskor.

Ljuspunkter

Om ovan kan vara något av en hint så, nej, jag är inte särskilt imponerad. Okej om en inledning är högljudd, flamsig, over-the-top och virrig, men Babylon fortsätter i typ samma stuk. Jag får ingen känsla för huvudkaraktärerna, jag skiter fullständigt i intrigen och vart den är på väg (är den ens på väg någonstans?).

Lite komiskt är ju att detta någonstans ska vara en känga till Hollywood, vilket man kan förstå med tanke på debkalet med Chazelles nästan-Oscar, men jag tycker att den skjuter sig lite i foten som en anti-Hollywood eftersom den i mångt och mycket är så MYCKET Hollywood ändå.

Jag kanske låter oerhört negativ, och det är jag väl i grund och botten. Det här är ungefär lika trevligt att sitta igenom som att drabbas av rännskita, för att dra ett skämt Chazelle borde uppskattat. Det påminner om en Baz Luhrmann-film, för där har vi ytterligare en regissör som kan göra riktigt bra film i ena fallet och i andra gör något som mest gör mina ögon och skalle trötta (Elvis-filmen – sådan potential, inte minst med den fantastiska huvudrollsinnehavaren, men så tomt och episkt tråkigt det blev!). Ljuspunkterna i denna extremt långa (3 timmar och 10 minuter för fasen!) så kallat episka Hollywood-saga är just skådespelarna – där främst Robbie gör en suverän prestation. Det och några riktigt vrickat härliga scener (ormfighten i öknen, alligatorn i tunneln) väger upp detta, men inte på långa vägar nog för att egentligen vara värt att sitta igenom.

Babylon landar på 3 av 10 poäng.

Jag bara måste skriva om filmen Marie Antoinette av Sofia Coppola.

När jag går förbi vårt cafe så måste jag bara gå in och köpa mig en croissant. Och det spelar ingen roll vilken tid det handlar om. För just nu är jag inne i en period då jag bara måste ha en. Eller så köper jag med hem så jag kan ta till kaffet på kvällen. Det är ett himla smulande, men det kan jag ta.

Min tanke går då till Marie Antoinette filmen där de verkligen äter bakelser och där hon även säger “let them eat cake” och blir av med huvudet pga det.

Vem var drottningen Marie Antoinette?

Marie Antoinette var en österrikisk prinsessa (med en liten hund i famnen) som blev Frankrikes drottning redan som tonåring dvs hon var fortfarande barnet. Hennes slösande av extremt mycket pengar och utsvävande leverne med både älskare och smak för överdådig lyx gjorde att hon kom att bli en av de mest hatade personerna i Frankrike.

Om jag köper en croissant som jag tar på vägen så äter jag den som den är, men ska jag snaska till det ordentligt så delar jag den i mitten och fyller denmed sylt eller Nutella. Så gott.

Jag tror inte att jag skulle pröva att göra dom själv. Även om priset på allt just nu gått upp. För det är ett lite jobbigare sätt att baka på än en vanlig bulle. För en croissant är gjord av smördeg. Och det är inget man gör i ett nafs precis. Croissant betyder halvmåne på svenska och det förstår man när man tittar på dom.

Jag har köpt croissanter på många ställen och butiker och cafeer som har dom för försäljning får dom ju halvklara och lägger sen in dom i ugnen. Det finns frysta croissanter att köpa i vissa butiker och dom jag smakat och bakat av är ganska bra. och då kan man få en till morgonkaffet på helgen.

Filmen La bamba är en sann historia

Det handlar om en fattig mexikan som blir otrolig stor känd över hela USA. I början är alla emot honom och ser honom bara som en fattig loppa för att sedan vänder hela historien. Det slutar ganska tragiskt eftersom han dör i en flygolycka på slutet. Han dog väldigt ung, men hans musik finns kvar.

La Bamba är en mexikansk folksång som har sitt ursprung från delstaten Veracruz. Den var inte lika rockig utan man gjorde den senare rockig så att det skulle passa 50 talet. Richie Valens sjöng också låten Oh Donna som var hans flickvän på den tiden. Till saken hör att Donnas pappa aldrig gillade hennes val av pojkvän. Låten har tolkats av åtskilliga artister, och en av de mest kända versionerna spelades in av Ritchie Valens (som egentligen hette något helt annat) år 1958.

Har ni tänkt på hur många musikstilar det egentligen finns? Och det finns en för alla smaker. Vissa tycker och lyssnar på en och samma medans det finns många som lyssnar på fler. Det kan vara lugnt, fort, smörigt, skrikigt.Ja, det finns nog allt om man tänker efter.

Pop tycker jag är en musikstil som jag tycker är väldigt bred. Det var redan 1926 som man började prata om pop eller populärmusik. Under 1970 talet var Abba och Bee Gess dom mest populära grupperna när det gäller pop. Och då var det mycket disco och diskotek som det handlade om.

Undet 1980 kom synthen och Depeche Mode var väldigt stora.Musiken var väldigt dansvänlig och det var populärt med musikvideo. Och i slutet av 1980 slog Roxette igenom internationellt. Tio år senare blev punken och hiphopen populär.

Visst finns det en massa andra musikstilar som folk lyssnar på såsom rock, schlager, jazz med flera. Kanske är du en sån som lyssnar på något speciellt eller så lyssnar du på flera olika stilar. Schlager när det är melodifestival, ballader när du vill ha en lugn stund, rock när du kör bil eller pop när du står och lagar mat.