Kategori: Science fiction-film

Väktarna är tillbaka

Första Guardians-filmen kom 2014. Den kändes som en ganska frisk fläkt i Marvels universum även om innehållet var liknande övriga superhjältefilmer: Massa effekter, halvtråkiga fiender och en massa humor. Jag gillar James Gunn som regissör, men jag föll inte helt pladask även om jag bitvis gillade den. Uppföljaren, Volume 2, som kom 2017, gillade jag något mer. Den innehöll lite mer spänning än första och jag tyckte att humorn kanske satt lite bättre.

Förväntningarna inför tredje var inte jättehöga även om recensionerna lovade rätt väl …

 

 

Tredje gången gillt

Intrigen i trean är ganska enkel: Väktarna lever någon slags lugnare liv där Quill, aka Star-Lord, är förkrossad över att han förlora Gamora, och mest vill supa sig full. Men så blir de attackerade av – något/någon/vad (won’t tell), och det skickar gänget på ett livräddningsuppdrag.

Det är intrigen i ett nötskal, även om det naturligtvis finns mer. Men nu vet ni. Vi får bekanta oss med The High Evolutionary (mästerligt spelad av Chukwudi Iwuji), någon slags gud (i hans egna ögon) som jobbar på att göra mänskligheten perfekt. Typ.

Intrigen kanske inte låter superspännande, men man får ihop det riktigt bra. Mycket tack vare tempot, ursnygga effekter och humor. Återigen består humorn av en del hit-and-miss – Vissa saker får mig att le eller garva högt, ibland undrar man varför inte manusförfattarna drog det tre varv till. Vi får en del roliga cameos – Nathan Fillion exempelvis, som är roliga.

Hur sköter sig skådespelarna? Jo. Det är ju en film som består av typ 70% CGI-effekter, men det finns en känslomässig bas som kräver sin skådespelare och det tycker jag funkar bra. Chris Pratt är härlig, även om Quill kanske inte är den mest intressanta av dem.

Lite fascinerad blir jag när jag läser Vin Diesels uttalande vid pressevenemanget i Paris (en show för media, såklart) där han menar på att han verkligen uppskattat att “spela” Groot och hur karaktären är fantastisk och multilayered och allt. Intressant eftersom Groot förenklat är ett animerat träd vars enda replik (NÄSTAN!) tre filmer igenom är just “I am Groot”. Men kul att han uppskattade djupdykningen i psyket.

Nåväl. Åter till saken. Guardians är fartfylld och kul, men det som kanske överraskar mest är hur känslomässigt påverkad jag blir. Det här är kanske inte den våldsammaste (minns inte nivån våld väl i första två), men definitivt den mörkaste. Vi får följa med och se Rockets ursprung och det är vackert och hjärteskärande och bjuder faktiskt på vattniga ögon. Det tillförde väldigt mycket till helheten.

Det låter kanske hårt, mycket ovan, men Guardians Vol. 3 är den absolut starkaste av de tre filmerna. 2,5 timme förflyter oerhört fort och jag, trots att jag varit skeptisk till de första och är extremt less på Marvel i stort, sitter faktiskt och önskar att Gunn kunde göra en till. Även om det inte kommer att hända.

Jag gillade den här skarpt.

 

Guardians of the Galaxy Vol. 3 landar på 8 av 10 poäng

En sladdis till uppföljare

Det tog alltså 13 år för uppföljaren till James Camerons mastodont-film Avatar från 2009 att bli färdig. Produktionshelvete, pengabesvär eller en pedantisk demonregissör? Nja. Plånboken är knappast tom och framförallt inte nu när Avatar: Way of Water letat sig in på biograferna.

Första filmen släpptes som sagt 2009 och var då något av en “teknisk marvel”. Effekterna sjukligt snygga och det ryktades att även delarna med skådespelare hade ett helt lager 3D-animationer över sig. Imponerande. Handlingen i sig var väl i ärlighetens namn inte så värst originell. Visst är miljöerna balla och så, men intrigen är ganska enkel. På många sätt gick det att sammanfatta som en blandning mellan en futuristisk Pocahontas med blåa smurfar som rider på drakar. Förenklat? Ja. Förlöjligat? Ja. Faktum kvarstod att det trots staplade klyschor och testosteronpumpade miliätrer i ledning av Stephen Lang var svårt att värja sig.

Musiken. Farten. Effekterna. Det var en stor bioupplevelse. Likförbaskat ska jag vara ärlig: Jag var inte alls särskilt pepp på uppföljaren.    Tyckte att trailern såg relativt tråkig ut, trots ansiktslyft. Mer av samma. I 3 timmar och 10 minuter.

Man får ändra sig, va?

Överraskningen blev tack och lov positiv. Om Cameron & Co’s 13 år på projektet (antar att kommande delar jobbats flitigt på också) är värt mödan är väl svårt att säga. Pengamässigt verkar det onekligen så. Även i Way of Water är intrigen ärligt talat ganska ointressant. Men det är trevligt att återse smurfarna – och vi får bekanta oss med nya miljöer.

Så. Där sitter man i biosalongen 13 år senare, lite lätt gubbskeptisk men finner relativt snabbt att det är svårt att värja sig även denna gång. Ansiktslyftet är rejält. Miljöombytet välkommet. Intrigen bjuder inte på några jättestora överraskningar men den förvaltar momenten väl och lyckas kanske avvärja eller dölja de värsta klyschorna rätt bra. Karaktärerna är trevliga. Spänningen är på topp och när det fightas och explosionerna avlöser varandra är det en fröjd för ögat – Likaså under lugnare stunder med havsutforskning.

Jag trodde på förhand att speltiden på nästan 190 minuter skulle kännas överjävlig, men faktum är att det var extremt få sekvenser som kändes långsamma eller ens i närheten av överflödiga. Den kändes mer som en normallång film och DET är ett bra betyg.

Okej. Det är inte någon av förra årets bästa filmer och faktum är att om man hade vågat kliva utanför komfortzonen och tänkt lite utanför boxen intrigmässigt så hade det kanske blivit rent magi. Nu är det trots vissa tillkortakommanden fortfarande rent visuellt magiskt. Gubbskepsisen lägger sig lite och det ska trots allt bli kul att se vad Cameron gör av kommande delar. Ja. Delar. För han vill göra typ sju filmer till.

 

Avatar: Way of Water landar på 7 av 10 poäng.

Galna bilder

Bakom julhelgens stora sci-fi-premiär står filmkollektivet Crazy Pictures. De uppmärksammades första gången någonstans runt 2012 om jag inte minns fel, då man släppte en tekniskt briljant kortfilm om någon slags invasion. Den tog sig sedan hela vägen till biograferna i form av debutlångfilmen “Den blomstertid nu kommer”. Slutresultatet var även det tekniskt briljant och väldigt osvenskt. Dessvärre var det mycket annat som inte satt. Manus och regi lämnade mycket att önska men det största problemet för mig personligen var nog det faktum att huvudkaraktären var så förbaskat menlös och agerade på ett sätt som gjorde att man brydde sig mindre och mindre om hur det skulle gå. Med den i minnet var mina förväntningar på nya filmen “UFO Sweden” ganska lågt ställda, hur hårt det än låter. Jag gillar idén bakom filmkollektivet. Jag gillar att de går sin egen väg och bjuder oss på något utöver det vanliga – För på den punkten lyckas man verkligen!

 

En samling foliehattar och gammal teknik

Jag ska inte dra ut på det: Jag blir positivt överraskad av “UFO Sweden” ganska tidigt. Det är snyggt, som väntat, både visuellt och ljudmässigt. Det finns ett härligt driv som gör att filmen håller sig intressant och småspännande även fast den klockar in på nästan två timmar. Skådespeleriet fungerar bättre här och främst gillar jag Jesper Barkselius, som även var med i “Den blomstertid nu kommer”. Han spelar bra och karaktären Lennart är en sympatisk fadersgestalt. Synd att duktiga Oscar Töringe är med väldigt kort.

Det är faktiskt karaktärerna jag fastnar för mest – Alla medlemmarna i foliehattsföreningen UFO Sweden är riktigt härliga. Utom möjligen Gunnar, vars drivkraft att vara motsträvande surgubbe jag aldrig riktigt får ihop som helt logisk. I manusväg visar man på en återkommande och välkommen underfundig humor. Jag skrattar ofta. Jag gillar även de klara referenserna till Terminator 2 och Edward Furlongs John Connor (moppen, hoodien, den lilla portabla hackerenheten). När man ser Denise för första gången sitter hon uppflugen på moppen med hoodie uppdragen och ser faktiskt ut som Furlong. En kul sidogrej. Inez Dahl Torhaug gör ett bra jobb som huvudkaraktären Denise.

Men. Det finns ju naturligtvis saker som skaver. Både manus och regi känns som sagt något säkrare än i debuten, men det skiner fortfarande igenom ibland. Men främst störs jag av att sista akten är klart sämre än resten – det finns några tekniskt snygga scener framåt slutet som i övrigt drar ned betyget. Jag störs även av en del logiska luckor – Jag blir aldrig riktigt klok på Gunnar, jag blir aldrig riktigt klok på Denise relation till polisen Tomi och polisens konstanta jakt på UFO-ligan som är snudd på lika ihärdigt som Tommy Lee Jones jakt på Harrison Ford i “The fugitive”. Sen har vi det här med att man sitter utomhus med en laptop och hackar SMHIs nätverk och skickar signaler för utskrift på en extern fax fast datorn uppenbart saknar uppkoppling (det här utspelar sig alltså 1996, då ordet wifi inte låg på allas läppar).

Nu låter det kanske som en totalsågning, men så är inte fallet. Återigen: UFO Sweden överraskar mig. Trots brister gillar jag den till stora delar. Med mer genomtänkt manus och en stadigare hand i regin hade det här kunnat vara en riktig toppfilm. Nu är det istället snyggt, underhållande, bitvis riktigt roligt – och väldigt osvenskt. Hatten av för det.

 

UFO Sweden landar på 6,5 av 10 poäng.