Inlägg

Publicerat

The Bear säsong 1

Kaos i köket

Första säsongen av The Bear släpptes hösten 2022. Jag kände mig tvungen att hoppa på den efter flertalet positiva recensioner samt att jag gillar Jeremy Allen White (suverän i långköraren Shameless som tog slut härom året efter 11 säsonger).

Högljutt och stressigt

När jag börjar kolla på The Bear sitter jag hela första avsnittet och undrar vad fan det är jag ser. Folk rusar runt i kök och servering och skriker och svär åt varann. Det är stress, panik och ogästvänligt till tusen och det där gamla magsåret från tiden som platschef börjar nästan göra sig påmint.

Jag förstår att det är uppbyggnad för att visa deras verklighet och som så ofta annars är det första andra-tredje avsnittet av en serie som man fastnar på allvar för många serier kan ha en lite jobbig uppbyggnad och uppförsbacke.

The Bear så pass att jag är nära på att ge upp. Jag ger den två avsnitt. Sen behöver jag en paus på obestämd tid. Men så får jag en knäpp och känner att jag måste se vidare. Jag vill se hur den ändras. Jag vill förstå lovorden och de skyhöga betygen på IMDB. Och jag är i efterhand oändligt glad att jag gjorde det. I grund och botten är The Bear trots allt en serie jag borde älska, som älskar mat, matlagning och tycker det är oerhört fascinerande med filmer och serier som handlar om matlagning och restaurangvärlden.

Och det här är inget undantag. Den här serien tar sig något så inåt helvete när man väl kommer in i rätt flow, lär känna karaktärerna och dramatiken ökar. För det är en karaktärsdriven serie. Carm och kusinen Richie, ADHD-barnet deluxe som knappt utbrister “Cousin!” i tid och otid. Främst är det dock det unga stjärnskottet Sydney (fantastiskt spelad av Ayo Adebiri) som stjäl showen. Älskar främst när hon står på sig och smugglar in en ny rätt på menyn mot Carms vilja. Det finns fantastiska scener här. En jobbig start byggs upp till en riktigt, riktigt stark första säsong.

 

The Bear säsong 1 landar på 8 av 10 poäng.

Publicerat

Hijack (Apple+)

Spänning med tiotusenmetersklubben

I Apples senaste originalserie får vi följa med på en flygresa som går allt annat än smooth. Idris Elba och hans 200+ medpassagerare får det hett om öronen.

Högkvalitativ spänning

Jag har en förkärlek för serier och filmer som handlar om gisslansituationen och är kanske lite extra svag för just flygplanskapningar. Nu släpps det kanske inte överdrivet mycket av den sorten längre, men en film jag växte upp med och såg måånga gånger var Wesley Snipes-rullen Passenger 57. Om den håller i dagsläget vet jag inte, men på den tiden älskade jag den.

Med ovan sagt och det faktum att Idris Elba axlar huvudrollen så är förväntningar högt ställda från start.

Och vet ni vad? Förväntningarna infrias. Vi bjuds på en serie som är snygg, oerhört välspelad och välproducerad på alla håll och kanter. Det bjuds på en del spännande intriger både i luft och på marken och de sju avsnitten är över alldeles för snabbt. Det är spännande nära på rakt igenom och vissa avsnitt är nervigare än andra. Det finns egentligen få saker att säga negativt om detta. Hatten av för Apple+ som återkommande visar att de är suveräna på att producera kvalitetsserier.

 

Hijack landar på 8 av 10 poäng.

Publicerat

The Walk-In (I hatets mitt)

Bitvis obehagligt om viktigt tema

The Walk-In (finns på SVT Play) är en miniserie om en före detta nazist, er om det nedan. Jag hade inte hört talas om den innan men fastnade för att Stephen Grahams nuna dök upp när jag skrollade på streamingtjänsten.

Historien upprepar sig?

Först, kort om serien:

“En infiltratör hoppas att stoppa framtida attacker när han infiltrerar en neo-nazistisk terrorgrupp. Men är alla på andra sidan verkligen fiender? Serien bygger på verkliga händelser.”

Ett ämne jag är svag för. Allt som har med extremism att göra skrämmer och fascinerar. Extremhögern tar plats i politiken igen som om ingen lärt sig av historien och det gäller inte bara Sverige. Nog propaganda från mig.

Stepen Graham (svenskt påbrå!) leder den här miniserien. Han är en av mina absoluta favoriter och har förgyllt mycket. Han slog väl egentligen igenom på riktigt med sin fantastiska roll som arslet Combo i This is England och har sedan varit med i Peaky Blinders, Boardwalk Empire med mera. Och har ni inte sett filmen Boiling Point – gör det (kommer för övrigt som tv-serie i höst).

Åter till serien. Intressant, verklighetsbaserad intrig. Bitvis är den ruggig och riktigt spännande. Den är välgjord och välspelad från alla sidor. Det finns väldigt mycket att gilla med detta – och att lära sig. Jag återkommer till att verkligheten kan kännas ganska obehaglig och jag känner djupt obehag vid tanken på all sanning i den här produktionen.

Den håller rakt igenom och bjuder återigen på mycket spänning. Jag gillar att följa huvudkaraktären och hans huvudbry med att å ena sidan vilja göra skillnad men med risk för fru och barn som fått flytta när hotbilden följt med.

Emellanåt kan jag uppleva att The Walk-In kan bli lite långsam och tappa fokus för en stund, vilket drar ned betyget något, men den är fortfarande väl värd en titt. En ganska okänd liten pärla.

 

The Walk-In landar på 7 av 10 poäng.

Publicerat

Tulsa King säsong 1 (SkyShowtime)

Gammal gubbe kickar arsle

Det är något med gubbarna i Hollywood. Arnold, 76, släpper action-serie på Netflix där han spelar CIA-agent. Stallone släpper nytt där han spelar mafioso som tar över nytt territorium efter fängelsestraff. En av skillnaderna är dock att Arnold spelar 65-åring medan Stallone faktiskt spelar sin ålder.

Mafioso i en ny värld

Bakom Tulsa King står Hollywoods nu hetaste showrunner Taylor Sheridan, som även ligger bakom framgångar som Yellowstone med spinoffer, Mayor of Kingstown med flera. Många återkommande teman och upplägg gör att hans produktioner ganska lätt känns igen. Inte minst är de väldigt välgjorda, välspelade och välskrivna.

Tulsa King är inget undantag. Det här är en serie som underhåller mig från början till slut. Den är kanske rätt gubbig och har egentligen inte något nytt att bjuda på, men det gör inte när det är välskrivet och bra driv.

Dialogen är härlig, tonen är ofta ganska lättsam med underfundig humor. Jag blir glatt överraskad, även om jag vet att Sheridan som showrunner oftast är ett bra tecken.

Jag ser fram emot nästa säsong. Roligt att Stallone i sin första tv-serie någonsin. Mycket finns att säga om karln, men jag gillar honom som skådis, träig eller ej.

Första säsongen av Tulsa King landar på 8 av 10 poäng.

Publicerat

Oppenheimer

Ett geni som strular till det

Nolan har varit en av mina absoluta favoritregissörer. Han har på senare år gått från det till att fortfarande vara en av de mest intressanta. Alltid något. Problemet är att jag ofta tycker att han strular till det för sig. Det visade sig kanske främst i senaste filmen Tenet, som jag inte kan sammanfatta som annat än ett patetiskt debakel. Hård ord, jag vet. Och många av hans filmer hade mått bra av trimmas ned. Jag är därför lite orolig inför Oppenheimer, som är nästan tre timmar lång.

 

Genier som riskerar att spränga världen

Jag vill börja med att lyfta allt positivt med Oppenheimer:

Skådespeleriet. Cillian Murphy har tillhört toppskiktet av favoritskådespelare ända sedan jag såg 28 days later för första gången. Han är ett unikum som kan förgylla det mesta. Till sin hjälp har han bland andra Emily Blunt, Matt Damon, Robert Downey Jr., Florence Pugh och Macon Blair. Det är något som aldrig står fel i Nolans filmer – han har ett öga för att välja rätt person till rätt roll.

Det är också en både visuell och audiovisuell upplevelse. Rent tekniskt har Nolan alltid varit överlägsen de flesta i branschen. Han gör alltid det lilla extra för att hans filmer ska sticka ut visuellt. Bilden i Oppenheimer är således fantastisk, även om jag ska vara ärlig och säga att det inte tillför något att ha en av tre tidslinjer i svartvitt. Jag kan även tycka att Oppenheimers återkommande “inre bilder” upprepas lite väl ofta. De säger oss egentligen inget.

Den scen som sticker ut mest på alla sätt är bombtestet. Här gifter sig bildspråket med effekter, musik och den där nerven som Nolan ibland kan få till så mästerligt. Här sitter jag på helspänn och ler för mig själv i mörkret, för det är under såna här scener som Nolan är som bäst (tänker på scenen i Interstellar när rymdskeppen ska docka, de viktlösa scenerna i Inception).

Men, till det negativa. Bombtestet är den bästa scenen i hela filmen. Dessvärre är det även en av ytterst få scener som ingjuter någon direkt spänning. Visst är det kul när han samlar sitt team och påbörjar bygget, men hela den här rättsprövningen som tar upp två tredjedelar av filmen känns missplacerad och fruktansvärt ointressant trots att det är välskrivet och trots att skådespeleriet hela tiden är på topp.

Jag dras helt enkelt inte in. Oppenheimers inneboende mörker är intressant. Emily Blunts Kitty Oppenheimer känns extremt underanvänd fram tills scenen då hon får briljera framåt slutet. Likaså tycker jag att Florence Pugh som struligt kärleksintresse går från intressant till borttappad. För det måste jag säga: Nolan är inte alltid jättebra på att bygga sina kvinnliga karaktärer. Han gör gärna filmer om smarta, dystra män (ja, det finns undantag med vissa karaktärer här och där).

En annan sak som ska nämnas är att musiken inte görs av Hans Zimmer, som oftast varit Nolans go-to-guy. Istället är det svensken Ludwig Göransson, som dessvärre inte imponerat särskilt på mig utöver ledtemat till serien Mandalorian. Soundtracket tycker jag mest känns … Bröligt och jobbigt. Och jag gillar inte heller sättet att försöka lyfta ganska ointressanta förhörsscener där diverse avslöjanden ska fyllas upp med den bombastiska musiken. Det blir inte mer spännande. Möjligen om man hade använt filmmusiken så som geniet Zimmer gör.

Ja, jag vet. Jag är extremt negativ, men jag har alltid en viss förhoppning när Nolan släpper nytt. Interstellar hade många fina stunder och många scener som hade kunnat klippas bort men var i slutändan tekniskt fulländad och musiken likaså. Dunkirk såg jag om direkt efter Oppenheimer och kan rekommendera som en av hans absolut bästa – den är dessutom bara strax över 100 minuter lång. Sen kom Tenet och jag satt i biosalongen och undrade vad fan han höll på med. Nu kommer Oppenheimer och jag vill sammanfatta det såhär:

Hade man klippt ned den här filmen till 120 minuter så hade jag troligen tyckt väldigt mycket om den. För den här intrigen håller inte för nästan tre timmars så kallad underhållning.

 

Oppenheimer landar på 6 av 10 poäng.

Publicerat

Drops of God (Apple+)

Årets överraskning

Jag hade inte läst något om den här serien trots att omslagsbilden passerat revy när jag scrollat i flödet på Apples streamingtjänst. Den ligger dessvärre ganska långt ned på topplistan. Det var när en bekant rekommenderade den på Facebook som jag kände att “Det här får jag inte missa”.

 

Det låter kanske torrt, men …

Intrigen låter ganska enkel, och kanske lite småtorr.

“Medan världens vinälskare sörjer Alexandre Legérs död, får hans frånvarande dotter Camille veta att hans fantastiska vinsamling kan bli hennes. Men för att få arvet måste hon besegra faderns skyddsling Issei i en tävling där sinnena prövas.”

Jag älskar mat. Jag älskar vin. Således borde detta kunna tilltala. Det finns ett antal riktigt minnesvärda serier och filmer med mat- och vinresor och det visar sig att Drops of God kan placeras högst upp på den.

Serien består av åtta beroendeframkallande avsnitt. En produktion där, likt en magnifik maträtt paras med det perfekta vinet, allt sitter. Skådespeleriet är fenomenalt, manuset likaså. Regin är super, bildkompositionen magisk och ljudbilden eggande. Jag gillar även att man inte gör en Hollywood och låter allt vara på engelska utan blandar franska, japanska och engelska som är de tre främst förekommande språken.

Intrigen blir naturligtvis djupare än premissen avslöjar och karaktärsgalleriet är rikt och intressant. Man lyckas beskriva smaksensationerna med ljud och bild på ett sätt som gör att man själv önskar att man sitter med en smakprovning till varje avsnitt.

Det här är kort och gott svårslaget. En serie jag dessvärre tror kommer att gå många förbi, men som förtjänar en gigantisk publik.

 

Drops of God landar på 10 av 10 poäng.

Publicerat

Barbie

Dockan, men inte den ondskefulla

Jag dömde ut den här filmen efter trailern, för nog såg den hiskeligt dålig ut. Men så började folk i sociala medier skriva att den är riktigt bra och mitt intresse vaknade.

 

 

Rosa överallt

Barbie är till en början en riktigt jobbig film. Det är såklart meningen att allt ska vara precis så fånigt som det ter sig, men det är ändå lite jobbigt. Tack och lov blir det inte riktigt lika mycket musiknummer som jag varit rädd för – För är det nåt jag inte tål så är det musikaler.

Men. När den jobbiga inledningen är över (den faktiska inledningen som kopierar 2001 – A Space Odyssey är ganska kul, dock) så blir det riktigt, riktigt kul. Främst när Barbie och Ken besöker den verkligen världen. Där finns några riktigt roliga scener.

Men Barbie är mycket mer än den plastiga, rosa ytan. Den är känslosam och riktigt smart. Man driver med könsrollerna på ett riktigt befriande sätt och samtidigt så har den ett viktigt budskap som kommer fram på ett riktigt bra sätt. Det har vi duktiga manusförfattare som Noah Baumbach och Greta Gerwig (som även regisserar) att tacka för. Jag blir överraskad och glad över vilket lyckopiller Barbie bitvis är. Robbie är suverän i huvudrollen och Gosling som lättstötte, fragile Ken är underbar. Det är over the top och oväntat på ett sätt som gör mig glad.

Sen kan man naturligtvis gå djupare och se detta som den rena PR för Mattel och Barbie som det är. Man driver med hur dockornas docka är antifemnistisk och fått unga kvinnor att följa sjuka ideal och försöker här uppdatera dåligt rykte med att göra en film som är mycket medveten och “snäll”. Det är ett riktigt smart drag av leksakstillverkarna och går att säga mycket om – Jag väljer dock att se det som den härliga film man ändå lyckats få till och lämnar det där med rykten och uppdatering och ett försök att pracka på Barbie-dockor till en ny generation åt någon annan. Jag väljer att underhållas.

 

 

Barbie är oväntat rolig och underhållande. 7 av 10 poäng.

Publicerat

Mission: Impossible – Dead Reckning Part One

61-åring i sitt livs bästa form

Så var det äntligen dags att återse Tom Cruise, världens starkaste och galnaste 61-åring, i rollen som Ethan Hunt. Detta är den sjunde delen i serien.

 

 

Full fart framåt

Mitt tycke för serien har pendlat. Ettan minns jag inte mycket av, tvåan vill jag minnas som halvdan medan del tre knockade mig när den kom för en massa år sen. Sedan dess har uppföljarna pendlat mellan spektakulära scener, spänning och relativt tråkiga intriger.

Det ska sägas direkt: Den sjunde delen har i grund och botten en väldigt enkel intrig som låter oss följa med på spektakulära scener över hela världen. Låter det negativt? I det här fallet är det inte fallet. Det passar den här typen av film ganska bra, för man är nöjd med det man får.

Som vanligt får Hunt och hans team ställas inför omöjliga uppdrag (duh!) och får hela världen inklusive sina överordnade efter sig medan de jagar en supersmart (underdrift) AI som riskerar att göra livet surt för … Just det: Alla.

Actionscenerna avlöser varandra och det är fartfyllt hela tiden. Filmen är nästan tre timmar lång men känns inte alls så. Det är som sagt spektakulärt, extremt överdrivet men pulsen är så hög och det är så snyggt att man dras med.

Jag vågar nog påstå att det här kan vara min favorit i serien såhär långt. Det sagt trots att jag inte har sett de inledande fyra filmerna på VÄLDIGT många år.

Duktiga skådespelare, häftig action och 180 km/h rakt igenom. Det där MC-stuntet på berget är för häftigt. Det enda tråkiga är att vi lär få vänta minst ett år på upplösningen.

 

 

Dead Reckoning Part One är den bästa i M:I-serien hittills och kammar hem 8 av 10 poäng.

Publicerat

Mayor of Kingstown säsong 1

Hawkeye i kostym

Jeremy Renner spelar huvudrollen i Mayor of Kingstown. Han är kanske mest känd som Hawkeye i Avengers-filmerna men har väldigt mycket mer på sitt samvete. Han passar bra i den här rollen och upplevs mindre stel än jag tyckt att han ofta varit i filmroller.

Kingstown är producerad och bitvis skriven av Taylor Sheridan, mannen bakom succén Yellowstone. Det märks en hel del på innehållet.

 

 

En serie som växer

Mayor of Kingstown handlar om familjen McLusky. Mamma jobbar på fängelset, en av sönerna är polis och de två andra är “maktmäklare” som jobbar mellan såväl rättsväsende som de kriminella för att hålla någon form av balans i samhället.

Jag tycker att serien pendlar lite i starten. De första avsnitten är både intressanta och välskrivna men spänningsfaktorn är kanske inte jättehög. Det är också på många sätt en serie om män. Kvinnorna hamnar i bakgrunden och används till en början mest som ögongodis. Även här växer serien längre in i första säsongen när karaktärer och deras relationer vill varandra utvecklas.

Något annat som också växer är spänningen. Efter halvtid blir det riktigt intressant och främst säsongens två-tre sista avsnitt är bitvis nagelbitande spännande. Främst scenerna i fängelset sticker ut – De får mig genast att minnas känslan av några av de mer intensiva avsnitten av fantastiska serien Oz (den hade faktiskt förtjänat att förnyas, eller nåt).

Jag går från halvskeptisk till att verkligen se fram emot att ta mig tid för säsong två. Ett bra betyg.

 

 

Första säsongen av Mayor of Kingstown landar på 7 av 10 poäng.

Publicerat

Evil Dead Rise

Necronomicon är tillbaka

Det har gått 42 (!) år sen Sam Raimis första Evil Dead-film vände upp och ned på skräckfilmen som genre och Bruce Campbell blev ett namn att räkna med. Mest uppskattad är väl dock uppföljaren Evil Dead 2 där skräck byttes ut mot mer splatterkomedi, följt av den tredje delen Army of Darkness från 1992 som var mer av en scifi-action-komedi.

2013 släpptes remaken av Fede Alvarez och nu är det alltså dags för en reboot, signerad regissör Lee Cronin, med Raimi och Campbell som producenter.

 

 

Blod och visuellt godis

Filmens intrig är enkel och tunn. Man råkar hitta Book of the dead och få passager upplästa och vips är demonerna tillbaka.

Det blir nervigt och väldigt blodigt och bitvis ganska spännande även fast handlingen inte blir mycket mer än så. Karaktärerna förblir tunna eftersom vi knappt hinner lära känna dem innan helvetet ordagrant bryter löst. Skådespelarna är dock duktiga, ska tilläggas.

Jag skulle vilja kalla detta för något av en skräckfilmsversion av hardcore-actionfilmen The Raid. Liknelsen kommer sig av det faktum att filmen till allra största del utspelar sig i ett flerbostadshus och målet är att ta sig därifrån. Där tar liknelserna slut, utöver att båda är väldigt våldsamma filmer.

Det har gått många år sen jag såg första Evil Dead, så jag minns inte på rak arm hur humorbetonad den var – jag får för mig att komiska inslag blev ett med franschisen i och med del två. Men det hade varit kul att få in lite av Raimis quirkiga känsla för humor i den här mixen, för här är det mer eller mindre gravallvarligt även om vissa saker är gjorda med glimten i ögat.

Rent visuellt är det väldigt tilltalande. Gore och effekter överlag håller hög klass. Man rider såklart på Evil Dead som varumärke, för faktum är att den här filmen utan problem hade kunnat stå på egna ben om man kommit på en “egen förbannelse”. Men då hade den å andra sidan aldrig hittat samma publik som namnet för med sig.

Jag gillar det dock på det stora hela.

 

Evil Dead Rise landar på 7 av 10 poäng