The Last Kingdom: Seven kings must die

Uthred är tillbaka

Jag började kolla på serien The last kingdom förra sommaren och fastnade direkt. Fyra säsonger plöjdes på rekordtid. Jag älskade den, även om den kunde vara lite corny ibland. Sen kom femte och sista säsongen och saknaden blev enorm. Hur historiskt korrekt den är lämnar jag åt folk som kan temat, men snyggt gjord och förbaskat underhållande var den. Roligt också med alla svenska inhopp (Björn Bengtsson, Christian Hillborg, Jonas Malmsjö och en ofta komiskt dålig Magnus Samuelsson). Jag blev således väldigt glad när jag under pågående säsong fem läste att det skulle komma en film för att verkligen knyta ihop säcken.

Uthred, sword of Uthred

Som väntat blir det ett kärt återseende av såväl Uthred som andra återvändande karaktärer. Intrigen tänker jag inte skriva något särskilt om, men den handlar i vanlig ordning om maktgalningar som vill ta över land och lojaliteter som skiftar. Det är underhållande och snyggt och bitvis spännande, men det grandiosa uteblir. Jag gillar den, men det känns i grund och botten inte som mer än ett förlängt avsnitt av serien, inte för att jag kanske hade väntat mig mycket mer.

Oavsett är det en fin avslutning – för efter det här vore det bara dumt att försöka göra någon slags fortsättning med tanke på allt. Det är härligt att få hänga med Uthred och gänget och saknaden av en så pass beroendeframkallande serie blir än större.

Det ska sägas att jag väntade mig mer av slutfighten. Den känns märkligt sammansatt och blir lite lätt odramatisk trots att den innehåller många av de standardingredienser vi är vana vid att se vid stora sammandrabbningar på stora fält. Lite lätt oinspirerat. Det ska ju tilläggas att det här är en film som kanske går att se även om man inte sett serien, men jag har svårt att se att man skulle få ut något av det. Som avslutning på en finfin serie är det oavsett trevligt, tillkortakommanden till trots.

 

Seven kings must die landar på 6,5 av 10 poäng

 

Renfield

En Cage för dina tankar

Jag blev positivt överraskad när jag läste om Renfield. På papper låter den ju fantastiskt kul. En Dracula-berättelse förpassad till nutiden. Och i rollen som Dracula en urflippad Cage. Fantastiskt? I teorin, ja. Cage är ju känd för sina “Cageismer” som kanske inte lämpar sig för alla filmer, även om han också gjort med nedtonade tolkningar i modern tid. Men vem vill inte se en urflippad Cage som Dracula?

Högt och lågt

Intrigen i sig är ganska enkel. Renfield förser Dracula med offer, men samvetet gnager. Han vill bli god, bli fri från sin mästare och leva ett vanligt liv. Det går ju naturligtvis sådär. Släng in en maffiafamilj i mixen och så är vi igång.

Den som sticker ut mest här är Awkwafina, som spelar den uttråkade polisen. Hon är suverän. Hoult är också bra. Cage är naturligtvis fantastiskt underhållande att skåda och jag överraskas i många scener av hur pass lik Bela Lugosi han faktiskt är. Det enda tråkiga med den här setupen är att Cage tyvärr får lite för lite screentime. När han väl är med stjäl han showen och får till några fina skratt, men jag hade hoppats på att man skulle ha nyttjat honom mer. Ett litet “whoooo” mitt i en replik är det som fastnar mest och får mig att garva högt.

I övrigt är det underhållande, med Renfields besök hos en sorts AA för medberoende där han till en början raggar nytt blod åt Dracula. Humorn i sig är riktigt kul när den väl fungerar, men jag upplever att det är ganska mycket hit-and-miss. Många skämt faller ganska platt. Det blir rejält med splatter, och det är ju alltid kul. Intressant också att det är Chris McKay som går från Lego Movie och Lego Batman till en splatterkomedi. Överdrivet? Ja. Så det finns och blir över. Roligt? Ganska ofta, men jag hade hoppats på lite mer.

Med en vassare manusförfattare och mer tid för Cageismer hade detta nog kunnat bli helt fantastiskt. Nu är det underhållande och snyggt, men ganska lättglömt.

 

Renfield landar på 6,5 av 10 poäng.

Blonde

En film om en ikon

Jag ska börja med att säga att jag varken varit särskilt intresserad eller haft någon större inblick i Marilyn Monroes liv, även om jag läst mig till att det var en tragisk historia med jobbig uppväxt, psykisk ohälsa och ett ständigt utnyttjande. Filmen är baserad på boken av Joyce Carol Oates. Andrew Dominick, som bland annat regisserat filmer som Killing them softly och Mordet på Jesse James har fått mycket kritik för den nästan tre timmar långa biografin Blonde. Och jag förstår varför.

Vacker men märklig

Det kan vi avhandla direkt: Blonde är en visuellt väldigt tilltalande film. Fotot är riktigt snyggt. Musiken är bra, det återkommande huvudtemat vackert. Skådespelarna gör alla riktigt bra ifrån sig också – Främst Ana de Armas. Hon är en skådespelare jag sett i flertalet filmer där hon dessvärre oftast haft mindre roller. Hon är magnifik och porträttlik i rollen som Marilyn. Eller. Hon gör vad hon kan med rollen och dialogen hon givits. Det är en väldigt lång film, återigen, och jag tycker ibland att den hoppar fram i tiden på ett ganska märkligt sätt.

Men det är något med den här filmen. Något jag inte kan skaka av mig. Unket, äckligt. Marilyns liv kantades av ohälsa och hon blev utnyttjad av flertalet män på olika sätt – både psykiskt och fysiskt, både sexuellt och genom misshandel. Det är en tragisk historia. En kvinna känd som hela världens sexsymbol och berättelsen bakom är precis lika unken som det låter. En talang och ett tilltalande yttre som dreglas över.

Men Dominick förvaltar detta på ett väldigt konstigt sätt. Jag vet inte om han bara haft lite otur när han tänkt, om målet var att framställa det hela på ett annat sätt eller vad som egentligen händer, men det blir problematiskt när en man regisserar en sån här film och väljer att visa upp Marilyn i många av de situationer man gör. Vi får inte bara se henne utsatt. Tvärtom älskar ju Dominick att visa henne naken och för det mesta helt utan anledning. Hon måste vara naken när hon vaknar i en mardröm och utforskar huset. Marilyn ska visas barbröstar så ofta det går och det går inte att försvara som annat än objektifierande. Likaså en viss scen med en viss president som hade gått att genomföra på ett helt annat sätt men här bara blir spekulativt. För att inte nämna ett par väl valda kameravinklar när hon gör abort (!).

Återigen. Jag vet inte vad tanken från regissörens sida har varit, men att han misslyckats och visar sig misogyn går inte att komma ifrån. Snacka om att ta en gripande berättelse och kasta den i sjön. Bortkastad potential.

 

Blonde är märklig och lämnar dålig eftersmak. 4 av 10 poäng.

Dungeons & Dragons: Honor among thieves

Ännu en speladaption

Dungeons & Dragons är baserad det populära rollspelet med samma namn (det finns även ett antal tv- och datorspel som utspelar sig i världen). Så med andra ord är detta ännu en sån där speladaption och det vet man vid det här laget att de sällan blir särskilt lyckade. Här har man dock på förhand gått ut med att det hela är gjort väldigt mycket med glimten i ögat. Själv har jag ingen erfarenhet av spelen även om jag hört mycket om den, så jag går in med noll risk att bli besviken på grund av att någon pissat på förlagan.

 

Humor och drakar

Filmen är regisserad av John Francis Daley och Jonathan Goldstein, som bland annat regisserat komedin Game Night från 2018 som jag personligen tycker är förbaskat underhållande. Hur man förhåller sig till förlagan har jag återigen ingen koll på så det låter vi vara osagt. I och med det har jag även svårt att säga hur denna kommer att emottas och huruvida det är en “lyckad” adaption. Men vet ni vad? Kul har jag. Jäkligt kul till och med. Det är snyggt och fartfyllt, hela tiden med glimten i ögat. Visst kan det bli småfånigt och visst faller en del av skämten lite platt, men jag sitter med ett leende mest hela tiden. Scenen när man ska förhöra fallna krigare på en kyrkogård tillhör filmens absolut roligaste – där garvar jag högt flera gånger.

Ett plus även till trevligt cast. Michelle Rodriguez, mest känt från Fast and the furious-filmerna, fungerar bra. Hugh Grant har en underhållande biroll. Mest positivt överraskad blir jag dock av Chris Pine. Här snackar vi om en skådespelare jag vanligtvis har ganska svårt för. Jag tycker ofta att han blir felcastad och spelar träigt, men han är som klippt och skuren för rollen som Edgin och gör riktigt bra ifrån sig.

Intrigen behöver vi kanske inte djupdyka i. Den är inte jätteavancerad och bjuder inte på några större överraskningar men fungerar finfint tack vare karaktärer, humor och bra driv. En positiv överraskning rakt igenom!

 

Dungeons & Dragons: Honor among thieves landar på 7 av 10 poäng.

Shazam! Fury of the gods

Shazam vad kul vi har!

Första Shazam-filmen kom 2019. Det var kul och otippat med en svensk regissör till en stor superhjältefilm. David F Sandberg gjorde sig känd med kortfilmen Lights out som sedan följdes upp med en helt okej långfilmsversion med samma titel. Shazam såg ut att bli något annorlunda. Den drev lite med genren och gick sin egen väg. Nog fanns superhjältefilmsklyschorna även här och Mark Strong var en okej men kanske inte jätterolig skurk. Men jag gillade Shazam skarpt. Ett litet glädjepiller.

Även Fury of the gods såg ju på förhand ganska underhållande ut. Sandberg åter i registolen. Men något gnagde ju i mig för vid det här laget är man så jäkla less på alla generiska superhjältefilmer … Så hur håller uppföljaren?

Mindre humor, mer generiskt

Jag skulle tyvärr vilja sammanfatta det såhär: Allt som första Shazam gjorde bra gör Fury of the gods betydligt sämre. Humorn känns mer forcerad och ihålig och bjuder endast på något enstaka skratt och leende. Intrigen är, ursäkta – dötråkig. Gamla gudar som får tag på en magisk stav och ska hämnas på mänskligheten, typ. Billy Batson fast mitt i det hela. Fienderna här är så urbota tråkiga. Man får med sig duktiga Lucy Liu och magiska Helen Mirren men deras skurkroller är så underutvecklade och generiska att klockorna stannar. Jag läste i en recension på ign.com där recensenten tyckte att man tillfört något unikt till de karaktärerna men det hade fan i mig inte gått att hitta även med mirkoskop.

Jag nickar till någonstans 45-60 minuter in i filmen av förklarliga skäl. När det varken är spännande, intressant eller roligt finns det väldigt lite att hämta. Visst glimmar det till på några få ställen – men det är verkligen få. Intrigen är så generisk och tråkig den kan bli, samma urvattnade driv som i senaste årens Marvel- och DC-filmer där ytterst få sticker ut.

Det blir aldrig spännande för hotet är även det uttjatat och tråkigt. Slutfighter med en drake och en massa blixtar. Jag har faktiskt svårt att se att man inte ens försöker göra något mer med intrig och innehåll när man har budget och förbaskat duktigt folk bakom sig. Det här hade utan problem kunnat få ett tillskott av välbehövlig, fungerande humor och en åtminstone halvintressant intrig. Pröva nåt nytt! Men visst, Shazam kommer säkert dra in mycket pengar (inte lika mycket som Marvel med tanke på att DC har lite svårt att få till samma punch som sin nemesis).

Wasted potential. Jag hoppas Sandberg får något roligare material att jobba med nästa gång. Han är en duktig regissör och förtjänar bättre än såhär, även om det återigen är kul att han fått chansen.

 

Shazam! Fury of the gods landar på 4 av 10 poäng.

Scream VI

Ghostface den sjätte

Scream-serien är tillbaka för sjätte gången. Förra året fick serien något av en reboot i regi av Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett. Den fick ganska bra recensioner men jag var allt annat än såld. Nu ska föras till protokollet att jag inte är något Scream-fan till att börja med och att slasher-genren inte heller är något jag tycker är särskilt spännande även om jag i grund och botten älskar skräck. Det blev varken särskilt läskigt eller spännande och försöken till humor föll ofta platt.

Nu har samma två regissörer fått chansen igen och den här gången flyttar vi handlingen från Woodsboro till New York, där några av överlevarna från förra filmens hemskheter tror sig kunna leva skyddade.

Mindre humor, mer slakt

Till skillnad från förra filmen är det mer fokus på slakt och mörker här. Visst återfinns humor, absolut, men mer undanskuffad – och den funkar bättre. Av original-casten är det bara Courtney Cox som dyker upp och får en viktig roll. Melissa Barrera och Jenna Ortega (Wednesday!) gör sig mycket bra i huvudrollerna och även de andra skådespelarna sköter sig. Möjligen bortsett från Dermot Mulroney. Sorry, jag gillar inte att negga på skådespelare, men Mulroney är typen jag alltid känt att man använder när alla andra tackat nej – jag vet inte varför. Heroes-stjärnan Hayden Panettiere återkommer i rollen som Kirby Reed (som var med i Scream IV 2011).

Det är som sagt något med slashers. Jag har aldrig riktigt gillat dom. De lyckas aldrig bli direkt läskiga. De lyckas aldrig bli nagelbitar-spännande. Och de är inte tillräckligt äckliga för att man ska få nån gore-tillfredsställelse. Ändå fungerar Scream VI förvånansvärt bra. Visst stör jag mig på de logiska luckorna och återkommande klyschor, men den leker samtidigt med genren på ett kul och smart sätt som fungerar utan att det bara blir pajjigt. Sen gillar jag flytten från Woodsboro till NY. Det blir “större” utan att bli Hollywood-stort. Det finns en scen i en närlivsbutik som jag tycker tillhör filmens höjdpunkter.

 

Scream VI landar på 6,5 av 10 poäng.

Blood

Anderson the auteur

“Blood” är ett skräckdrama regisserat av Brad Anderson. Mannen som är något av ett mysterium. Han har regisserat avsnitt i framstående tv-serier, men även mästerliga filmer som “The Machinist”. Och så har der under åren dykt upp ett antal mindre kända och i mindre framgångsrika produktioner.

“Blood” är en sådan produkt. Det börjar rätt bra, eller helt okej. Michelle Monaghans karaktär lever ett hårt liv. Hon har levt med pillermissbruk och kämpat för att få vårdnaden om sina ungar. Ex-maken fortsätter att kämpa för ensam vårdnad och de bor en bit isär. Inte jättelångt, även om det kanske först verkar så. Skitsamma. Dom är inte överens och Monaghans exmake har fått barn med sin betydligt flickvän som av allt att döma var en av anledningar till uppbrottet.

En märklig kväll blir sonen Owen biten av hunden och håller på att dö. Men så händer något…

Blodig vändning

Filmen tar en ganska väntad vändning. Men det är här det börjar bli lite mer intressant.

Jag tänker inte avslöja mycket mer än detta: sjuklig son + rabiat morsa + blodsutgjutelse.

Det är ett ganska klassiskt recept som inte direkt överraskas mycket. Filmen är någorlunda välspelad och snyggt gjord, men det bjuder varken på överraskningar, någon direkt skrämsel eller gåshud. Wasted potential, för att uttrycka det hårdare.

 

Blood landar på 4 av 10 blodfattiga poäng.

Babylon

Chazelle overload

Damien Chazelle är regissören som gett oss fantastiska filmer som Whiplash och First man. Hans uppskattade musikal La La Land snuvades även på en Oscars-statyett när man läst upp “fel” vinnare (den gick egentligen till Moonlight). Nu bjuder Chazelle in till Babylon – En film fylld med extra allt. Det är storslaget, det är högljutt och trippat rakt igenom. Vi bjuds på duktiga prestationer av Brad Pitt, Margot Robbie, Tobey Maguire, Jean Smart, Olivia Wilde, Diego Calva med (många) flera.

Jag får nästan stresseksem av den högoktaniga inledningen där allt är väldigt högljutt och färgstarkt och det visas redan i inledningen att regissören gillar kroppsvätskor.

 

Ljuspunkter

Om ovan kan vara något av en hint så, nej, jag är inte särskilt imponerad. Okej om en inledning är högljudd, flamsig, over-the-top och virrig, men Babylon fortsätter i typ samma stuk. Jag får ingen känsla för huvudkaraktärerna, jag skiter fullständigt i intrigen och vart den är på väg (är den ens på väg någonstans?).

Lite komiskt är ju att detta någonstans ska vara en känga till Hollywood, vilket man kan förstå med tanke på debkalet med Chazelles nästan-Oscar, men jag tycker att den skjuter sig lite i foten som en anti-Hollywood eftersom den i mångt och mycket är så MYCKET Hollywood ändå.

Jag kanske låter oerhört negativ, och det är jag väl i grund och botten. Det här är ungefär lika trevligt att sitta igenom som att drabbas av rännskita, för att dra ett skämt Chazelle borde uppskattat. Det påminner om en Baz Luhrmann-film, för där har vi ytterligare en regissör som kan göra riktigt bra film i ena fallet och i andra gör något som mest gör mina ögon och skalle trötta (Elvis-filmen – sådan potential, inte minst med den fantastiska huvudrollsinnehavaren, men så tomt och episkt tråkigt det blev!). Ljuspunkterna i denna extremt långa (3 timmar och 10 minuter för fasen!) så kallat episka Hollywood-saga är just skådespelarna – där främst Robbie gör en suverän prestation. Det och några riktigt vrickat härliga scener (ormfighten i öknen, alligatorn i tunneln) väger upp detta, men inte på långa vägar nog för att egentligen vara värt att sitta igenom.

 

Babylon landar på 3 av 10 poäng.

M3GAN

AI-Chucky slices back

M3GAN är en modern version av den klassiska onda dockan, inget snack om saken. Jag såg trailern till den här på bio och tyckte att den såg otroligt fjantig ut. Något som tyvärr oftast rimmar med skräck – Jag älskar skräck, dessvärre görs det väldigt få skräckfilmer som faktiskt är bra. Det hör till saken att jag inte är något fan av Chucky-filmerna (och tv-serien har jag inte sett även om jag hört en del gott om den), jag tycker varken att de är spännande eller överdrivet underhållande – Även om jag säkert känt annorlunda om jag sett dem när de först kom ut. Jag tror inte att jag såg nån av Chucky-filmerna förrän i sena tonåren.

Men åter till filmen som ska recenseras. Jag läste en del ljumna och några riktigt positiva recensioner, både på Moviezine och andra sidor, samt en vän på Facebook som hade sett M3GAN och berättade att hon tyckte den var förbaskat underhållande och snyggt gjord. Då vaknade mitt intresse, trots allt.

Bli inte ovän med M3GAN

Kortfattat så handlar filmen om Gemma som är ingenjör på ett företag som tillverkar leksaksrobotar med AI-funktioner. Tänk Furbee 2.0. Hon har dock jobbat på ett hemligt projekt, M3Gan, som är en verklighetstrogen docka som bland annat ska kunna lära sig av omgivningen och det barn hon “knyter an till” och exempelvis kunna föra konversationer helt flytande som en riktig människa. Gemmas systerdotter Cady blir föräldralös efter en olycka och får flytta hem till henne. Gissa vem som blir försökskanin när Gemma bygger klart sin AI-docka?

M3GAN marknadsförs ju som en modern Onda dockan. En tech-skräckis, skulle man kunna säga. Så det krävs inget geni för att räkna ut även om man inte sett trailern, att det kommer gå käpprätt åt helvete. Jag gillar faktiskt första halvan bäst. När vi får lära känna M3GAN och hon visas upp för potentiella finansiärer, och kommer närmre Cady. Och börjar visa sina ondskefulla drag efter ett tag.

Jag tycker att filmen håller mer eller mindre hela vägen och är bitvis rejält underhållande. Klart bättre än jag hade väntat mig, som sagt. Och riktigt snyggt gjord. Visst tappar den lite mot slutet och visst är det förutsägbart. Men vad gör det när man blir så pass underhållen?

 

M3GAN landar på 7 av 10 poäng.

Avatar: The Way of Water

En sladdis till uppföljare

Det tog alltså 13 år för uppföljaren till James Camerons mastodont-film Avatar från 2009 att bli färdig. Produktionshelvete, pengabesvär eller en pedantisk demonregissör? Nja. Plånboken är knappast tom och framförallt inte nu när Avatar: Way of Water letat sig in på biograferna.

Första filmen släpptes som sagt 2009 och var då något av en “teknisk marvel”. Effekterna sjukligt snygga och det ryktades att även delarna med skådespelare hade ett helt lager 3D-animationer över sig. Imponerande. Handlingen i sig var väl i ärlighetens namn inte så värst originell. Visst är miljöerna balla och så, men intrigen är ganska enkel. På många sätt gick det att sammanfatta som en blandning mellan en futuristisk Pocahontas med blåa smurfar som rider på drakar. Förenklat? Ja. Förlöjligat? Ja. Faktum kvarstod att det trots staplade klyschor och testosteronpumpade miliätrer i ledning av Stephen Lang var svårt att värja sig.

Musiken. Farten. Effekterna. Det var en stor bioupplevelse. Likförbaskat ska jag vara ärlig: Jag var inte alls särskilt pepp på uppföljaren.    Tyckte att trailern såg relativt tråkig ut, trots ansiktslyft. Mer av samma. I 3 timmar och 10 minuter.

Man får ändra sig, va?

Överraskningen blev tack och lov positiv. Om Cameron & Co’s 13 år på projektet (antar att kommande delar jobbats flitigt på också) är värt mödan är väl svårt att säga. Pengamässigt verkar det onekligen så. Även i Way of Water är intrigen ärligt talat ganska ointressant. Men det är trevligt att återse smurfarna – och vi får bekanta oss med nya miljöer.

Så. Där sitter man i biosalongen 13 år senare, lite lätt gubbskeptisk men finner relativt snabbt att det är svårt att värja sig även denna gång. Ansiktslyftet är rejält. Miljöombytet välkommet. Intrigen bjuder inte på några jättestora överraskningar men den förvaltar momenten väl och lyckas kanske avvärja eller dölja de värsta klyschorna rätt bra. Karaktärerna är trevliga. Spänningen är på topp och när det fightas och explosionerna avlöser varandra är det en fröjd för ögat – Likaså under lugnare stunder med havsutforskning.

Jag trodde på förhand att speltiden på nästan 190 minuter skulle kännas överjävlig, men faktum är att det var extremt få sekvenser som kändes långsamma eller ens i närheten av överflödiga. Den kändes mer som en normallång film och DET är ett bra betyg.

Okej. Det är inte någon av förra årets bästa filmer och faktum är att om man hade vågat kliva utanför komfortzonen och tänkt lite utanför boxen intrigmässigt så hade det kanske blivit rent magi. Nu är det trots vissa tillkortakommanden fortfarande rent visuellt magiskt. Gubbskepsisen lägger sig lite och det ska trots allt bli kul att se vad Cameron gör av kommande delar. Ja. Delar. För han vill göra typ sju filmer till.

 

Avatar: Way of Water landar på 7 av 10 poäng.