Chazelle overload
Damien Chazelle är regissören som gett oss fantastiska filmer som Whiplash och First man. Hans uppskattade musikal La La Land snuvades även på en Oscars-statyett när man läst upp “fel” vinnare (den gick egentligen till Moonlight). Nu bjuder Chazelle in till Babylon – En film fylld med extra allt. Det är storslaget, det är högljutt och trippat rakt igenom. Vi bjuds på duktiga prestationer av Brad Pitt, Margot Robbie, Tobey Maguire, Jean Smart, Olivia Wilde, Diego Calva med (många) flera.
Jag får nästan stresseksem av den högoktaniga inledningen där allt är väldigt högljutt och färgstarkt och det visas redan i inledningen att regissören gillar kroppsvätskor.
Ljuspunkter
Om ovan kan vara något av en hint så, nej, jag är inte särskilt imponerad. Okej om en inledning är högljudd, flamsig, over-the-top och virrig, men Babylon fortsätter i typ samma stuk. Jag får ingen känsla för huvudkaraktärerna, jag skiter fullständigt i intrigen och vart den är på väg (är den ens på väg någonstans?).
Lite komiskt är ju att detta någonstans ska vara en känga till Hollywood, vilket man kan förstå med tanke på debkalet med Chazelles nästan-Oscar, men jag tycker att den skjuter sig lite i foten som en anti-Hollywood eftersom den i mångt och mycket är så MYCKET Hollywood ändå.
Jag kanske låter oerhört negativ, och det är jag väl i grund och botten. Det här är ungefär lika trevligt att sitta igenom som att drabbas av rännskita, för att dra ett skämt Chazelle borde uppskattat. Det påminner om en Baz Luhrmann-film, för där har vi ytterligare en regissör som kan göra riktigt bra film i ena fallet och i andra gör något som mest gör mina ögon och skalle trötta (Elvis-filmen – sådan potential, inte minst med den fantastiska huvudrollsinnehavaren, men så tomt och episkt tråkigt det blev!). Ljuspunkterna i denna extremt långa (3 timmar och 10 minuter för fasen!) så kallat episka Hollywood-saga är just skådespelarna – där främst Robbie gör en suverän prestation. Det och några riktigt vrickat härliga scener (ormfighten i öknen, alligatorn i tunneln) väger upp detta, men inte på långa vägar nog för att egentligen vara värt att sitta igenom.