Dockan, men inte den ondskefulla
Jag dömde ut den här filmen efter trailern, för nog såg den hiskeligt dålig ut. Men så började folk i sociala medier skriva att den är riktigt bra och mitt intresse vaknade.
Rosa överallt
Barbie är till en början en riktigt jobbig film. Det är såklart meningen att allt ska vara precis så fånigt som det ter sig, men det är ändå lite jobbigt. Tack och lov blir det inte riktigt lika mycket musiknummer som jag varit rädd för – För är det nåt jag inte tål så är det musikaler.
Men. När den jobbiga inledningen är över (den faktiska inledningen som kopierar 2001 – A Space Odyssey är ganska kul, dock) så blir det riktigt, riktigt kul. Främst när Barbie och Ken besöker den verkligen världen. Där finns några riktigt roliga scener.
Men Barbie är mycket mer än den plastiga, rosa ytan. Den är känslosam och riktigt smart. Man driver med könsrollerna på ett riktigt befriande sätt och samtidigt så har den ett viktigt budskap som kommer fram på ett riktigt bra sätt. Det har vi duktiga manusförfattare som Noah Baumbach och Greta Gerwig (som även regisserar) att tacka för. Jag blir överraskad och glad över vilket lyckopiller Barbie bitvis är. Robbie är suverän i huvudrollen och Gosling som lättstötte, fragile Ken är underbar. Det är over the top och oväntat på ett sätt som gör mig glad.
Sen kan man naturligtvis gå djupare och se detta som den rena PR för Mattel och Barbie som det är. Man driver med hur dockornas docka är antifemnistisk och fått unga kvinnor att följa sjuka ideal och försöker här uppdatera dåligt rykte med att göra en film som är mycket medveten och “snäll”. Det är ett riktigt smart drag av leksakstillverkarna och går att säga mycket om – Jag väljer dock att se det som den härliga film man ändå lyckats få till och lämnar det där med rykten och uppdatering och ett försök att pracka på Barbie-dockor till en ny generation åt någon annan. Jag väljer att underhållas.